lördag, mars 18, 2006

I själens dunkla natt

Det är först i natten man märker det inre ljuset. Det som fladdrar, nästan slocknar, men aldrig dör. Eller talar jag vackert nu? Nej, försiktigt, jag viskar, så jag inte blåser ut det som av en olyckshändelse. Försöker jag kalla det mitt eget, försvinner det. Det är inte mitt, men det är allt jag har. Som vi sjöng i förra veckan, Jag är svag men ändå stark, arm och fattig ändå rik. I natt skulle jag sjunga starkare, gråta fler tårar, veta in i märgen att jag är fattig, utblottad, naken. Ändå rik.

Jag miste en vän igår, det har jag inte många av. Som i skilda vägar alltså, inte bil av vägen eller så. Men slut, över... Just denna kan inte ersättas, kan bara ersättas av tomhet och mörker. Mörker eller tomhet, det kan kvitta vilket. Hur? Varför? Vem bryr sig? Det är över.

En vänskap är för mig nästan som en kärleksaffär. Och jag har som ett rastlöst, trolöst hjärta. Jag sårar människor jag bryr mig om, ju mer jag älskar dem desto värre blir det, så känns det ibland. Eller så känns det nu. Och då blir jag som en porslinstallrik (med utsuddade grafiska mönster, inga rosor eller annat bjäfs), liggande sönderslagen på golvet. Någon kommer och ska laga och göra helt, jag ropar “Låt bli! Jag är trasig, ser du väl.” Och den som inte ger upp om mig, utan jämt kommer tillbaka med sina starka, trygga händer, som en snickares, en kroppsarbetares händer, är Gud.


Hosianna
(Jesus dog och livet vann)

Jag är svag men ändå stark,
arm och fattig ändå rik.
Jag var blind men nu jag ser
allt som du gjort, allt som du ger.

Ner i strömmen vill jag gå
för att liv och räddning få.
Renad i Guds nådaflod
pånyttfödd och heliggjord.

Jag har nu en säker hamn
i Guds öppna frälsarfamn.
Jublet stiger nu i mig,
Jesus du har gjort mig fri!

ref. Hosianna, hosianna
till Guds dyra offerlamm.
Hosianna, hosianna
Jesus dog och livet vann.

måndag, mars 06, 2006

Jag är ingen “Poster Boy” för Jesus

- skrivet under en flytt från en stad till en annan

Under min gymnasietid hade jag ett alter ego. Inte smeknamn, märk väl, utan en inre följeslagare vid namn Kent. Kents kännetecken var att han gjorde bort sig å det grövsta, men på ett rätt charmigt sätt, så alla kunde skratta åt det lite godmodigt, nästan jag själv också med distans till det hela. Det blev aldrig någon varaktig skada av spektaklet. Mina kvarvarande vänner från den tiden frågar ibland var jag gjort av han, som om han saknas en smula. Han försvann, jag blev man. Vuxen och mogen och allt det där. Trodde jag i alla fall, men händelser på sista tiden får mig att tvivla.

En flytt alltså, från en stad till en annan. Det hela är mycket okomplicerat, ta dina saker från plats A till plats B, du är flyttad. Det som lyckades med min egen flytt är att jag befinner mig på rätt plats och inte alltför många möbler gick sönder i transporten. Jag skadade inte mig själv eller någon annan. Med några dagars distans finns det inte mycket som skiljer min flytt från en lyckad flytt. Om det inte vore för de dagarna däremellan, som med fullkomlig visshet bevisat min kapacitet att vara en opraktisk idiot när andan faller på. Säg hej til Kent. Jag ska inte frossa i detaljer, bara ge ett axplock av bevismaterialet: Inte många åker tjugo mil tur och retur för att hämta ett flyttsläp för att alla flyttsläp i den egna staden är slut. Inte många tror att någon magiskt ska dyka upp för att hjälpa till att bära säng och skrivbord ner och upp för trappor. Inte många behöver ta fram instruktionsboken för att öppna tanklocket, och lägger bilpärmen på taket där det naturligtvis blir kvarglömt och bortfluget. Inte många fastnar i en snöstorm och tvingas sova över i en iskall bil. Inte många lastar fel så att man bländar truckchaffisar och tvingas omdistribuera lasten halvvägs och mitt på natten. Inte många använder slut sitt mobilkort i en oändlig telefonkö för att säga till hyresvärden att man blir försenad. Inte många får punktering på Varaslätten, så att man blir ännu mer försenad. Inte många anländer en halvtimma efter att ytterporten stängs och får sova en andra natt ute i en iskall bil. Inte många betalar parkeringsavgiften och ställer sig sedan just bredvid den tomma besöksparkeringen och får en p-bot klockan sex på morgonen. Men ingenting gick ju sönder. Inget utom mitt självförtroende.

Ibland är det svårt att synas vara kristen. Ni vet, det där med jordens salt och världens ljus. Ibland vill jag bara sätta en manshög skäppa över mig så att ingen får för sig att sammankoppla Kristusnamnet med min egen högst bristfälliga person. Idag känner jag mig som dålig PR för kyrkan. Det världen vill ha är ju styrka och lycka, garantier och säkra papirer på yttre och inre välstånd. Inte en utblottad tiggare. Inte mig.

Sen tänker jag: Kan de inte acceptera mig som en riktig människa, om än ibland svag och miserabel, kan de inte se att det dåraktiga ibland är sannare än det förnuftiga, kan de inte se annat än att Gud är den rena makten; då kan de heller inte möta Gud i Jesus från Nasaret. Då finns det inte i dem att låta honom tvätta deras fötter, än mindre låta sig själva smörja in hans fötter med olja. Då är talet om korset en dårskap för dem. Det finns mycket och allehanda saker jag kan göra för sådana människor, men att visa på Guds kraft i denne Jesus är helt enkelt bortom min horisont. När mitt ljus flämtar efter liv, Herre, då ber jag, låt andra lysa desto klarare. Också in i mitt eget mörker.

Thomas á Kempis:ur Om Kristi Efterföljelse

(övers. Kerstin Thomell)

Sucka och sörj över att du ännu är
så sinnlig och världslig,
så litet död från dina passioner, så berörd av dina begär,
så ovarsam ifråga om det sinnliga, så ofta invecklad i fåfänga fantasier,
så mycket böjd för det yttre, så oberörd av allt inre,
så snar till skratt och förströelse, så trög till ånger och tårar,
så benägen till maklighet och kroppens bekvämlighet, så sen till stränghet och iver,
så nyfiken på att höra nyheter och se vackra saker, så trög till att omfatta det som är ringa och föraktat,
så girig att äga mycket, så snål att ge, så envis att behålla,
så obetänksam i vad du säger och som ett såll, när det gäller att tiga,
så slarvig i ditt uppförande, så framfusig i dina handlingar,
så ohämmad ifråga om mat och dryck, så döv för Guds ord,
så snar till vila, så sen till arbete,
så vaken för skvaller, så sömndrucken under matutinen,
så snar att komma till slutet, så förströdd, när du borde vara uppmärksam,
så försumlig vid tidebönerna, så ljum när du firar mässa, så torr när du tar emot kommunionen,
så ofta förströdd, så sällan helt samlad,
så snar till vrede, så kvick att förarga andra, så snabb att döma, så stelbent i din bedömning,
så förtjust över framgång, så nedstämd i motgång,
så rik på goda föresatser och så återhållsam, när det gäller att utföra dem.