hårt! fult! skitigt!

Ordets makt

2008-03-09T14:24:00.002+01:00

Fick ett andligt råd igår. Oombett. Från någon som hade tid att bedöma situationen, vad som rör sig i en annan människa, ställa diagnos och skriva ut recept. "Gör så!" Men inte hade tid, lust eller ork att lyssna. Sånt blir jag arg på, eller det stör mig, för att återkoppla till föregående post. Vad kan ord egentligen göra i dagens liv och samhälle? Kan de befria, upprätta, försona och vara goda nyheter i människors liv? Hur talas Guds ord ut idag?

I ett liv i ömsesidig kärlek, där vi tar emot och ger ut med samma glädje. I mod att leva annorlunda, på tvärs med världen när vi istället söker Guds närhet. Och i ord som efterliknar Jesu absoluta solidaritet med varje människa.

Det andra har jag blivit rätt desillusionerad med. Också med mycket av det jag själv skriver på denna bloggen, hur stor är egentligen skillnaden mellan dessa oombedda bloggposter och det som andliga översittare av alla färger och sorter och typer så gärna vill pracka på oss? Som så lätt kommer mellan oss och den levande Gudens kärlek.

Känns skönt att avsluta denna blogg på Jungfru Maria bebådelsedag. Hon som verkar så mjuk, vacker och ren, fick ju erfara ett liv som verkligen var hårt, fult och skitigt, fyllt av sorg och besvärligheter, men ändå genom allt detta så nära Jesus. Hon som fick den yttersta välsignelsen att kunna älska vår frälsare med en moders kärlek kan berätta för oss om glädjen att säga ja till Gud - och sen vara stilla. Let it be!

Tack till Gud för glädjen att skriva det jag skrivit här. När jag läser tillbaka i bloggen känner jag faktiskt någon slags underlig stolthet att orden har fått gå genom mig. Det finns en skönhet i dem som jag misstänker har med Gud att göra, som är större än mig som sitter här och hamrar på ett dammigt tangentbord. Vad vet jag om Gud? Inte mer än att det lönar sig att söka efter Honom.

Gud välsigne er, läsare av denna blogg, och må Jesus bevara oss alla, att kärlek och enhet får vara friden i vår kyrka och i våra egna liv. Amen.

En mänsklig observation

2008-03-08T10:01:00.003+01:00

...för vi är ju människor!

Detta är väl ingen nyhet för alla som gått grundkursen i psykologi för dummies, men det finns något som kallas projektion. Fast det kanske inte tidigare framgått att det funkar i båda riktningarna.

Var och en av oss har ju erfarit att människor i en viss situation går oss på nerverna, de gör något eller säger något som känns förställt, ihåligt, tillgjort eller meningslöst. De stör oss helt enkelt. I nio fall av tio så handlar det där om oss själva, vi bär på något inom oss som är fel och ser det i andra och projicerar vår egen otillräcklighet, synd, kalla det vad du vill, men vi dirigerar om Guds dom i vårt inre mot någon som är sämre på att dölja sin synd, mot någon som låtit den komma upp till ytan. Att de inte skäms...

Det är mitt mänskliga råd till en människa att vara uppmärksam på det och den som stör. Handlar det egentligen om äkta omtanke om din medmänniska när du dömer ut någon egenskap hos henne, kanske till och med talar med henne om det som en bekymrad och uppriktig kristen broder? Eller är det störande att det kastar ljus på något inom dig själv som du skulle föredra att hålla i mörkret? Mitt råd handlar inte om att behålla någon slags gnagande misstanke mot allt inom en själv, eller att allting som andra gör fel är mitt eget fel. Nej, men att den där störande känslan är varningssignal, som vi medvetet bör titta på och gå till botten med. Jag vet inte vad som döljer sig bakom den, det finns inga givna svar, men jag tror det är bättre att bestämma sig för att undersöka den, än att bara låta den vara och anta att det gäller någon annan. "Det är för dig klockan klämtar"...

Två exempel från mitt eget liv:
Vi diskuterade vår församling för en tid sen, våra problem och möjligheter, och jag kände mig tvungen att påtala att det finns någon slags fromt "Bror-Duktig"-syndrom i församlingen. Att mycket vi gör verkar inriktat på att behålla en fin självbild av ett andligt högpresterande gudsfolk, eller i alla fall en tendens åt det hållet. Våra vagnshjul hade som börjat slira ner i det diket. Då kändes det som att det var sanningens tilltal, ord som var tvungna att komma in i det samtalet. Men efter ett tag började jag fundera hur mycket det egentligen var ett tilltal till mig, om det inte i själva verket var jag själv som behövde höra de där sanningens orden.
Eller den där känslan jag haft senaste veckan av att alla verkar så fulla av sig själva att de inte lyssnar. Det är bara meningslöst att försöka säga något, för så ytterst få är intresserad av något annat än sin egen röst. Men hur är det med mina egna öron, när hörde jag senast någon säga något som på djupet berörde mig? Jag menar det som en konkret fråga, när sa någon senast något som verkligen betydde något? Tid, plats, vem vad sa vad och i vilket sammanhang?

Och detta får inte mynna ut i något allmänt missmod, att jag bara är ett hopplöst fall som är förutbestämd att vara en skitstövel. I allt detta kan kärleken triumfera. När vi inser hur vi hänger samman, att jag är en "Bror Duktig" bland andra bror duktigar, att jag är en döv bland döva. Det som är ditt problem är också mitt och vårt problem, jag är en del av sammanhanget och sammanhanget en del av mig. Att min räddning hänger samman med alla andras, och att det, mystiskt och outgrundligt, har med Gud att göra, med inkarnationen, Gud som en av oss, med Jesus Kristus. Att när skulden är större än mig själv, måste också räddningen vara det. Det är nåden som har den sanna makten att befria mig och dig och oss...

Vänd om innan du går in i väggen!

2008-02-13T22:34:00.003+01:00

När behövs omvändelse? När du är fast i lögnens rike. Läste en så bra definition på detta av en konstnär i forna Sovjet, Ilja Kabakov:

"Jag ser denna fundamentala konflikt, mellan ord renons på innebörd och innebörd som inte kläs i ord - i allting som omger mig, och framförallt i mig själv."

Detta liknar något jag hört från en vän som också växte upp i kommunismens förlovade land: Det värsta förtrycket var förtrycket av sanningen, inte därför att regimen ljuger (vilket den ju gör), men att den vill göra alla till lögnare. Och lyckades så väl med det...

Lögnens rike är oftast inte så påtagligt som i de gamla kommuniststaterna, men just därför kanske än mer bedrägligt. Känner du igen dig i Kabakovs ord? Det kan handla om din familj, ditt kompisgäng, arbetsplatsen, det kan till och med vara din församling, men det handlar alltid ytterst sett om dig själv, då är det läge för omvändelse. Innan det är försent. Innan väggen.

Sanningen är möjlig, den finns här. Sök den.

Hur välkommet är ett under?

2008-01-16T21:20:00.000+01:00

Jo, vi ber ju om under när det kniper. Men hur bemöter vi dem när den direkta nyttan av dem tillfaller våra bröder och systrar, när vi får höra om det i efterhand?

Med skepticism. Med allt naturvetenskapligt vi lärt oss i skolan i gott minne. Med misstankar om godtrogenhet, försök att föra oss bakom ljuset för att plocka andliga poäng. Men framförallt med den där rädslan att göra bort oss och verka naiva och lättlurade att tro på något så oerhört.

Så hur välkommet är det egentligen med under i vår svenskkyrkliga andliga miljö? Jag måste erkänna att jag alltför ofta reagerar med misstro, alltför sällan med barnets förtjusning över det fantastiska. Kan inte någon därute i Internetskymningen dela med sig av något alldeles underbart som Gud har gjort i ditt liv eller i din närhet, något som du själv kan intyga och som förhärligar den levande allsmäktige Guden? Jag sitter här förkyld, trött och dant, och behöver höra fladdret av änglavingar...

PS. Inget av det jag skriver här fråntar oss från det absoluta ansvaret för våra ord, att vi med gott samvete kan stå för våra ord. Vi kristna får aldrig sänka oss till trösterikt sagoberättande.

Att lita på bönen

2007-12-18T21:55:00.000+01:00

Det är det där att Jesus säger: Tror du? Som kan göra det svårt att be om allt. Det är det där att Bibeln säger det jag ber om i Hans namn, det ska jag få. Så kan det ju inte vara i vår upplysta tid, det måste nyanseras och förklaras och tolkas och mildras. Och så måste vårt tal vara, ödmjukt, i tro på Herren men medvetna om att vi oftast är större i orden än på jorden. Men när Jesus talar, då är det auktoritet i orden, han talar med kraft och myndighet. Och så måste det vara när Guds ord blir sagt till en mänsklighet som tvivlar och vacklar, till mig, som har svårt att be när det verkligen är på kniven, till alla som tror mer på Jesus än sin egen tro. Då säger Jesus att det du ber om, det ska du också få. Tro på det.

Perfektionsdjävulen

2007-12-08T21:56:00.000+01:00

"Jag vill ha frid som dig!"

Saliga är de fattiga i anden, säger Jesus. Salig som den som kan säga citatet ovan och inte lägga i en gnutta ironi eller misstro i det. Osalig den som fejkar sin frid för att vara en lyckad religiös människa...

Vad säger man till något sånt? Att friden är en vän på långt avstånd som ibland kommer på efterlängtade besök, men tyvärr inte så ofta och inte stannar så länge som man skulle vilja? Men som alltid finns någonstans i bakhuvudet som minne och möjlighet, hopp och längtan. Nej, såna där djup behöver jag betänketid för...

Jag har inte alltid frid sa jag, och så är det ju. Och insåg snabbt att jag kört ner i det andra diket för dagens svenska kristenhet. Det första diket är mycket brett, misstänkt lik huvudfåran, och där drattar man ner i av idel lathet. Det heliga är bara en möjlighet och himmelskt löfte, menar vi. Vägen är ju helt ofarbar, då är det mycket bättre att sätta i nådeskutan i vårt första dike och lugnt flyta med strömmen. Kanske kommer vi till himlen så, kanske någon helt annanstans, vad vet jag?

Det andra diket är mycket knaggligt och trångt och fullt av besvärligheter. Om det är jobbigt och svårt och tungt, då måste vi ju vara på den rätta vägen? Om vi försakar allt och avskär oss från allt och slänger av oss allt jordiskt, då måste det ju vara korset vi bär? Fast vanligen orkar vi väl bara med några få sorter av försakelser och stirrar oss blinda på dem, vi går i celibat, nyktrar till oss, blir vegetarianer, slänger ut teven och läser bara kristna böcker. Vi säger kristna känns igen på sin glädje och ler glatt för det har vi läst i Bibeln, men det gnager ändå i oss om det är tillräckligt nu.

Och jag minns någon ökenfader eller liknande som sagt, perfektion är av djävulen. Visst är det så! Om vi vågade vara öppna med varandra och säga, ibland är det tungt att vara kristen. Ibland vandrar vi i öknen. Vi misslyckas. Det är bara de som känt Guds närvaro, som till fullo känner tyngden i Hans frånvaro...

Vad är evangelium i detta? Om kristna är kallade till att förkunna ett glatt budskap, ska vi då inte hålla käften när det känns mörkt? Nej, det ska vi inte, då ska vi tala om vännen som aldrig sviker, som är och som var och som kommer. Mörkret är inte mörkt nog för Dig, världens ljus. Eller med andra vardagligare ord, mitt favoritklotter på Johannesevangeliets 3:16, "Gud ner i skiten".

Jag vill ha frid med dig, Jesus...

Herodes i vårt hjärta

2007-12-01T18:48:00.001+01:00

Det är den tiden på året då du hör sånger om barnet i en krubba, visa män som följer en stjärna, herdar på ängen som får lyssna till änglars lovsång. Och, kanske inte i sånger men i alla fall i adventstidens bibelläsningar, Herodes som massmördar Betlehems unga. Jag tror det finns en anledning till att julen går hem även i vår sekulära tid. Och jag tror det finns en anledning till att vi skyler över julens budskap, Ordet som blev kött och människa, med glansigt presentpapper och färgade lyktor.

Ser du ett nyfött barn, det har fortfarande blåmärken på pannan efter förlossningen, så vaknar beskyddarinstinkter till liv, det är ett utsatt liv du ser, det är beroende av din kärlek och omsorg, det är du som ska vårda det. Så kommer Kristus till dig i julen, svag, naken, han kan inte ens vädja om din hjälp. Inga erfarenheter, ingen historia, inga resurser, allt är begränsat. Men samtidigt är det liv fullt av möjligheter och förhoppningar, och människor och änglar kommer till Jesus med sin lovsång. Så också du och jag, kanske är vi inte alls särskilt gudfruktiga av oss annars, men att sjunga sånger i advent, kan någon människa som är ärlig mot sig själv inte njuta av det? De är ju bara helt oemotståndliga...

Men advent och julen är också Herodes tid, för tvåtusen år sen och nu idag. Herodes fick också höra evangeliet, en människa föds som ska bli kung för sitt folk. Och Herodes gillade inte det han fick höra, han var själv kung och trivdes utmärkt med det. Så är det också för oss, det där barnet vi ska vårda, det kommer bli större och det kommer ställa anspråk och vi får ta av oss kronan och lägga ner det inför tronen. Eller inför krubban, om vi vågar den lovsång som herdar och änglar sjöng.

Det är det valet som gör oss nervösa till jul, som driver oss till affärer som varje år slår nya försäljningsrekord, vi lägger sedlar i bössan, vi äter gott, vi unnar oss och varandra och säger att detta är kärlek. I evangeliet om Jesus födelse så är Gud så svag, så i behov av vårt beskydd, ändå så värd vår lovsång, kung, herre, gud - och Herodes i vårt hjärta säger: Det barnet måste dö...

Atlantic Citys första kasinobröllopskapell...

2007-11-24T20:04:00.000+01:00

...läste jag om i Svd :-( Är det en slump att det blir allt populärare att avsluta spelweekenden med ett giftermål eller två? Jag bara frågar...

PS. Jag förutsätter att kapellet har borgerlig vigsel... När det gäller spel hör jag definitivt till svartrockarna (Shartau, Laestadius etc, inte gothrockare alltså). Spel är stöld från de fattiga och lättlurade och att bejaka sin girighet, nog sagt om den saken! Ringlotterier på basarer till välgörande ändamål är på gränsen men får väl gå... Det är ju ändå alltid de gamla tanterna som tar hem spelet!

Några monologer du inte frågat särskilt efter

2007-10-31T22:35:00.000+01:00

Den skeptiska monologen

Scenen är:
Reklampelaren mellan hyreshuset och motorvägen. Det är skymning och septemberregn, mannen står framför fyrfärgsaffischen, följer bokstäverna med pekfingret och muttrar:

”De orden är vatten i mina lungor, de kväver mig, de förgiftar långsamt blodomloppet, hjärtat pumpar men till ingen nytta, det är låtsad luft. Andliga rakkrämsklichéer och intellektuellt välsmakande kattmatsbetraktelser, de slickar sig själv rena och pälsen glänser men i halsen har de en stor fluffig hårboll som kväver livet. Jag tål dem inte, de som talar utom sig själva, orden enkelriktade utåt, den som talar försöker verka i lådan men inte vara i lådan, som fysikerns svarta katt. Och det blir bara som ett stort jamande...

Men tala då människa! Jag lyssnar om du lyssnar. Till dig själv, när du talar måste du lyssna till dig själv, du kan inte bara tala till andra. Då ska jag när jag lyssnar tala till mig själv vad du har sagt. Annars får det vara, vad ska du med mitt par öron till, som inte använder dina egna?”

Gör mig inte bättre

Scenen är:
Ett klassrum nedsänkt i ljus och tystnad. En bullerdämpande skiva ramlar ner och väcker en av de sovande eleverna. Som säger yrvaket:

”Självförverkliga mig inte! Förbättra, förädla, upplys, utbilda, genuin-isera, omprogrammera, förmänskliga – någon annan! Dig själv till exempel, jag vill inte ha det...

Folkbildningskampanja ett annat folk, könsrollsnivellera ett annat kön, auktorisera anti-auktoriteterna hos en annan undersåte, konservera revolutionsromantiken i en annan, trotsigare tid. Men tro inte du kan skapa den nya människan i någon annan människa än dig själv.”

Raka vägar och gator

Scenen är:
Gruslandsväg. Äldre obestämbar person i diket, mera kläder än kropp. Fingrar i Marlboro-gult kupade kring en Sankt Paulia, säger med brytning från fallfärdiga hus på landet:

”Detta är ensamheten den goda. Det finns ingen annan människa som ser en. Det har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas något sådant. Om det har tagit ett liv på vägar och godsvagnar att till sist se detta, så har det också varit värt det. Utifrån den punkten, just här, skall jag lyfta foten och låta den falla ned med tyngden sin egen. Så hårt att alla vakttorn rasar och dammet rörs upp till den ogenomträngliga dimman. Sen kan vi börja tala med varandra igen.

Det är gott att utsätta sig för ensamheten. Att sova under bropelare och inte märkas av livet ovanför. Det är att bjuda in både gud och djävul på visit; de avstår sällan inbjudan men illa samsas de. Då får vi se vem som är störst och större, vem som hör hemma i själen och vem i svinhjorden och bland vildhundarna. Sen kan vi tala om gott och ont.

Vi är många i ensamheten, en syskonskara i främlingskapet, en kyrka i ett land utan gud. Jag känner dem inte, utom till namnen som slank dem ur när männen från vaktbolaget ropade natt och dag och skakade ur oss sömnen. Alla deras frågor som om vi vore profeter och heliga dårar som ska tala så att de kan strunta i oss. De som svarade visste inget och hade inget att säga och därmed lät de sig nöjas. Men i tystnaden, där ingen lyssnar, berättar vi om vår kyrkas hemlighet. På nya språk och predikstolen är trasig men brinner varmt i oljetunnan på gathörnet. Där vi står ensamma tillsammans och värmer utsträckta händer.”

"Kalla mig gärna heteronormativ"

2007-10-24T21:57:00.000+02:00

Säger Jan Myrdal på Svd:s Brännpunkt.

För religiöst troende är äktenskapet av Gud instiftat. Men det är en trosfråga, giltig för dem. En diskussion om detta liksom allmänt tal om kärlek skymmer att äktenskapet är den juridiska form vilken med ett enda avtal – ingående av äktenskap – enkelt reglerar frågor om egendom, faderskap och försörjningsplikt.

I ett samboförhållande är huvudregeln att vardera parten själv sköter sin ekonomi och svarar för sina skulder. Någon giftorätt till hälften av den andres tillgångar vid separation finns inte. Någon försörjningsplikt mellan parterna finns inte.

vidare...

I Sverige är barnets rätt överordnad. Till denna rätt hör inte bara rätten att känna sitt ursprung (internationellt formaliserad i FN-konvention) utan rätt till en fader.

Faderlösa barn bör inte finnas enligt svensk lagstiftning då något sådant grovt kränker barnets rätt. Ty faderskap är ingen blott symbolisk fråga; den bestämmer männens/fädernas underhållsskyldighet och barnens arvsrätt.

och slutklämmen:

Föräldrabalkens första paragraf lyder:

”Är vid barnets födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses som barnets fader.”

Barnet står då också automatiskt under bådas vårdnad. Detta är en mycket gammal princip.

Den beror inte på att man inte känt till att ett visst antal barn födda inom äktenskapet haft en annan biologisk far än sin juridiske far. Det har man alltid känt till.

Visst finns juridiska möjligheter att ifrågasätta faderskapet inom äktenskapet (vilket i den franska lagstiftningen tidigare var förbjudet).

Men trots att det nu är möjligt att säkert fastställa det biologiska faderskapet till ett barn krävs detta sällan av någon äkta man.

Detta är inte att undra över. Liksom faderskapets huvudsida är mer samhällelig än biologisk är äktenskapet som sådant samhälleligt.

Att den ökade livslängd vilken, som min mor sade, möjliggjort att kvinnan kan ta två roller i livet, bidrar till att vår nuvarande äktenskapsform delvis utvecklas mot seriell monogami upphäver inte att äktenskapet som en historiskt bestämd samlevnadsform, inte bara reglerar egendom, faderskap och försörjningsplikt utan individuellt (emotionellt) förblir den enklaste lösningen för de flesta av oss.

Att tillföra den samhälleliga äktenskapsformen nya officiellt och ceremoniellt klubbade samkönade och barnbesittande relationer blir kränkande mot förnuft och känsla. Om man vill kalla denna min åsikt heteronormativ får man väl göra det.

Så långt Jan Myrdal, men det jag finner fascinerande i hela historien är Jans egen uppväxt. Hans föräldrar (Gunnar och Alva Myrdal) måste på något sätt sägas förkroppsliga den moderna människans ideal, just det ideal alla de människor står för som skriver arga repliker till Jans debattartikel, det är ju såna vi ska vara, liberala, progressiva, upplysta och ohämmade. Men när såna får barn, då slår barnen bakut och dissar det moderna projektets välsignelser. Det tycker jag är lite ironiskt...

PS. Jo, jag är också heteronormativ, men därav följer inte att man automatiskt är homofob...

Svårt att vara hård, ful och skitig

2007-10-14T17:10:00.000+02:00

...när solen lyser genom höstlöven på väg till kapellet för att sjunga lovsång tillsammans med kören. Efteråt skördeauktion med vackra, goda, nyttiga och lite hälsosamt onyttiga skördealster. Det var härligt!

Samtidigt är det fortfarande så att allt inte är OK, sjysst och hyggligt. I mitt liv, i kyrkan, i samhället, ja, mest varstans man tittar. Det går inte bara att slå sig till ro med att det blir så pass och inte mer. Så jag tror jag kommer fortsätta skriva här på bloggen ytterligare en tid, i alla fall tills bloggposten kommer som kan avsluta den på ett vettigt sätt. Svårt att hitta tiden att hålla ett jämnt flöde, men alla eventuella läsare har väl märkt vid det här laget att produktionen här är sporadisk. Allt är inte färskt, men det härsknar långsamt...

Mosaiken

2007-10-07T22:25:00.000+02:00

Jag kommer inte ihåg var, men någon skrev att Kristusbilden är trasig och att vi alla sitter med en skärva. Fogar vi samman dem, alla våra skärvor, kan vi se bilden.

Det är vackert sagt, vi kunde nöja oss så. Men låt oss dra det ett steg längre, säga det bibliskt, vet inte om det blir vackrare, men svettigare, mustigare, skörare, sannare och verkligare. Jag och du håller inte i en skärva, vi ÄR en skärva. På egen hand en liten glasbit, kanske färggrann och intressant att titta på ett ögonblick, men foga mig samman med mina kristna systrar och bröder och mönstret framträder, gudsbilden, nej stryk det sista, den levande Kristus framträder. Det är inte våra betraktelser som ska fogas samman, det är våra liv.

Det är här skillnaden blir så tydlig. Det finns så oerhört många som vill tala om betraktelser och Gudsbild, så få som vill leva Kristusliv och vara en sann del av Kristi kropp på jorden. I denna skillnad ligger också tyngden i den kristna enheten, kyrkornas splittring spränger Kristi kropp och gör Jesus oförståelig för folken. På det personliga planet blir Jesu liv synligt i mitt först när det fogas till kyrkan och de heligas gemenskap. Kanske först och främst blir det synligt för mig själv då, att mitt liv hänger samman med andras genom Jesus.

Det är så lätt att vilja distansera sig, det ligger så bekvämt till. Jag är en del av den del av kyrkan som passar mig. Men ska det vara allvar, ska det vara liv på allvar, då ska det vara helt och odelat och därtill hjälpe oss Kristi Jesus. Hade Martin Luther och de gamle sagt. Amen!

Vem har stulit världen?

2007-09-21T22:02:00.000+02:00

Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet
och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.”
Då sade Jesus till honom: ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.”
Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom.
Matteusevangeliet 4:8-11

Jag fick en enkät hem i brevlådan från min kära kommun. De ville veta vad jag tyckte om livet här på denna lilla plätt av jorden. Och det är väl inte så illa, riktigt hyggligt faktiskt när man tänker på det. Vi har det oförskämt bra, frestas jag säga, inte bara vi svenskar, utan nästan hela kontinenten kan ju framleva sina liv fritt och i relativ trygghet. Vi har demokrati och materiellt välstånd, huvuddelen av människorna här är någorlunda upplysta och om inte alla behandlas med respekt så är i alla fall direkt förtryck och förnedring ovanligt.

Vem kan prata om en djävul då? Det förstör ju stämningen något alldeles... Och visst, är det inte så att även de flesta kristna tycker att deras hem och närmaste omgivning ändå är rätt okej, vårt liberalsekulära samhälle är väl inte perfekt men ändå bra mycket bättre än det konservativa auktoritetstänkande vi lämnade bakom oss i förra seklet. Är det så, eller bara det att fan själv tapetserar om sitt fängelse vartannat sekel?

För innebörden av bibeltexten ovan är faktiskt att alla världens riken och deras härlighet tillhör “Ondskans imperium”. Även vårt stolta svenska välfärdssamhälle... Det ondas makt visar sig inte bara i flyktingläger på Gaza-remsan, i kinesiska fängelser och fabriker, genom amerikanska precisionsstyrda robotar eller knarksyndikatens dödliga droger. Den döljer sig även bakom mycket sånt som vi beundrar och som blänker och glänser i våra världsliga ögon. Det finns allt som oftast en baksida, i skuggan av den prydliga fasaden sker sådant som vi inte upptäcker, mestadels för att vi inte vill se.

Vi har yttrandefrihet - och använder den för att kränka och förtala andra människor.

Vi har materiellt välstånd, vi äger mycket – som lika mycket äger oss och som vi har på andras bekostnad, på andra sidan jordklotet där vi slipper se fattigdomen.

Vi har trygghetssystem för de svaga i samhället – så att vi tar hand om dom där det inte märks så mycket att vårt samhälle egentligen inte alls behöver dom.

Vi är inte bundna av sexuella tabun – och lösnummersförsäljarna trampar ner och vulgariserar kärlekens sköraste blommor och binder oss med den sexuella kravlöshetens ideal.

Vi har rätt till vår kropp – på bekostnad av den som inte kan tala för sig.

Vi har rätt till våra liv – och trygghetsmaskineriet stänger in oss i vadderade rum så vi slår bakut och klättrar livsfarliga berg eller experimenterar droger.

Vi kan vidga våra vyer och resa jorden runt – och turismkapitalet kör exotiseringsångvälten över alla världens kulturer. Alla lika exotiska...

Vi är inte längre offer för det slutna samhällets sociala kontroll – och vi säljer vår mor eller gifter en bonde för att bli sedda en kvart på kvällsteven.

Vi är produktiva och upplever en ständigt ökande välfärd – för att konsumera mera, så vi måste jobba mera för det vi skall konsumera för att trösta oss när det blir jobbigt att jobba.

PS. Det fanns inga rutor som passade in på detta i enkäten, så jag bloggar det istället. Och allt är inte skit i vårt samhälle, jag skulle också föredra att leva nu framför att vara bonde i emigrantårens Sverige. Men jag är inte säker på att en Smålandsbonde då skulle vara beredd att emigrera till 2000-talets Sverige...

Diskbänkstankar om himmelen

2007-09-02T22:40:00.000+02:00

På helgen byggs gärna disken på, den tornar upp sig, den stiger mot skyn, hela vägen till himmelen...

Nu var jag (lite) ironisk, det är inte alltid kul att diska och jag kan drabbas av lathet, även jag. Men det är meditativt på något sätt och tankarna vandrar. Finns det disk i himmelen, frågar jag mig. Hela den där bröllopsmåltiden i jublande glädje, någon måste väl städa upp också? Men där finns ju inget tråkigt? Fast när jag tänker närmre på saken, det stora är nog inte att slippa det tråkiga, utan få ett hjärta och sinne som gläder sig i allt och alla, där hela livet blir en lovsång. Även disken. Och vidare, så är nog inte det där med sinnet och hjärtats renhet det största heller, utan att vi är där med Jesus. Jag diskar, han torkar, vi sjunger tillsammans om kärleken och jag är jublande tacksam för att jag får vara där och vi är tillsammans, som det borde vara och som det var tänkt från jordens skapelse. När jag tänker så, kan jag faktiskt kosta på mig ett småbuttert "Tack" för disken redan nu...

Så stor
är vår Gud
Sjung med mig
Så stor
är vår Gud
och alla ska se
Så stor
är vår Gud

Böner för ett disträ sinne

2007-08-22T21:22:00.000+02:00

Jag känner inte igen mig. Är det bara människor med dödliga sjukdomar som ber nu för tiden? Som förlorat sin älskade, som våndas, som plågas, som mist allt, som inte ser någon mening eller något mål. Det verkar som böner skrivs för de som är långt från tillvaron.

Men jag då, som är så djupt insyltad i tillvaro, aktiviteter, tankar, resonemang, att allt bara snurrar kring, upp och ned byter plats med höger och vänster. Som är disträ helt enkelt och undrar vart det heliga tog vägen. Jag la det här någonstans, kanske ligger det gömt under pappret om höstretreaten? Ja, vem skriver böner för mig som lever i en vardag som inte verkar rymma himlastormande andliga upplevelser längre? Vem ber för den där allt blev trubbigt och inget särskilt med?

Marana ta. Herre Jesus, kom snart. Oljan i lampan tar snart slut.

Martin Luther vs Dan Brown

2007-07-30T21:33:00.000+02:00

Ur Huspostillan (8 Söndagen efter Trefaldighet):
"Den kristna kyrkan äger Guds rena och sanna ord. Detta kan djävulen icke finna sig i. Därför sänder han alla slags svärmare, som kommer fram med något nytt och några besynnerligheter angående dopet, Kristi nattvard eller Kristus själv och därigenom förför människorna och leder dem vilse. Och när sådana svärmare kommer, då har vi, fördärvade och nyfikna människor, den onda arten i oss, att så snart vi får höra något nytt, far vi iväg, faller ifrån ordet och gapar efter sådana partier och svärmeandar."

PS. Svärmare är teologisnack för kättare, vilseledare och vilsefarna. Svärma gör också bin ibland, en drottning sticker iväg med halva bifolket och försöker grunda ett annat nytt samhälle. I biodlarsammanhang är det ett misslyckande...

Nej, inte ännu ett måste!

2007-07-06T11:16:00.000+02:00

Jesus sa: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike...
Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike.”
Johannesevangeliet 3:3,5

Dopet är många saker. Det är en rites de passage och ett tillfälle till fest. Stolta föräldrar som visar upp sitt barn och släktingar som vill bevisa sin kärlek och närhet med produkter från Svenskt Tenn. Ett barn som skriker och en präst som lyfter upp det för församlingen och för korset. Kameror och blixtar, små videokameror som surrar, människor som är ovana och kanske obekväma i kyrkan och inte sjunger med i psalmerna, förutom “Tryggare kan ingen vara” som ingen kan glömma som hört den som barn. Kanske en trosviss tonåring som lägger ner hela sin själ i att recitera trosbekännelsen den lärt sig som ett rinnande vatten. Vatten som porlar ner i dopfunten och låt barnen komma till mig.

Dopet är sakrament, ett yttre tecken och inre verklighet. Vi skrivs in i församlingen, i Kristi kropp, Hans namn ropas ut tillsammans med vårt. Jesus är brodern som står framme vid dopfunten men inte kommer synas på bilderna som sätts in i familjealbumet. Men i vår själ, om vi tillåter det. Dopet är vatten och Jesu ord, men i tron är det också mer än vatten. Dopet är en gemenskap med Gud och hela Guds folk. Dopet är en skiljelinje, det finns ett före och ett efter, det finns ett innanför och ett utanför. Också en skiljelinje mellan kristna som strider om var skiljelinjen ska stå, vad som är inne och vad som är ute. Dopet är bekännelse och/eller nåd? I vilket fall är dopet kyrkans uppdrag, ett uppdrag som bygger kyrka, alldeles nära vad som är kyrkans djupaste identitet. Jag får namnet kristen tillsammans med mina andra namn, vem skulle annars våga kalla sig något sånt på eget bevåg? Inte alla är döpta. Vissa bryr sig inte, andra kretsar kring kyrkan men vågar inte riktigt ta sig innanför tröskeln. Dopet är också tröskel, det ska sägas, en tröskel som vissa känner vara avgrundshög. Är dopet då ett måste?

Dopet är Guds vill. Den Gud som vill mig och vill dig, som vill säga till världen, den där lille krabaten där nere, han är faktiskt min son. Ser ni vad vacker han är?

Kierkegaard: om Snakket

2007-07-01T23:56:00.001+02:00

"Hvad er det at snakke? Det er Ophævelsen av den lidenskablige Disjunktion mellem at tie og tale. Kun Den, der væsentligen kan tie, kan væsentligen tale, kun Den, der væsentligen kan tie, kan væsentligen handle. Tausheden er Inderligheden... Snakken gruer for Taushedens Øieblik, der vilde gjøre Tomheden aabenbar."

Ur En literair anmeldelse

Inget ont som inte har något gott med sig...

2007-06-17T22:16:00.000+02:00

Ok, alla vet väl att kyrkan i Sverige är ungefär den mest marginaliserade företeelse man kan tänka sig. Vi är ju fortfarande hyfsat många och så, men ändå verkar det mest som om vi ber om ursäkt för vår existens. Vi är på reträtt, antingen in i en privat "andlighetssfär" eller till någon slags sektmentalitet, á la Knutby light...

Överdriver jag? Jag är inte så säker. Om det nu stämmer, varför är det så? Om vi nu har den allsmäktige levande Guden i ryggen, borde inte vi kunna stå upp emot allt som DN:s kultursidor och den offentliga sekularismens institutioner (ingen nämnd, ingen glömd..) kan slänga mot oss? Jag menar, Romarriket blev kristnat trots att de brände kristna till höger och vänster, det spelade liksom ingen roll vad de gjorde, evangeliet övervann den statssponsrade hednakulten totalt. Och här är vi och gnäller när skolorna väljer att inte göra sina skolavslutningar i kyrkan längre. Det är ju ett rätt fattigt martyrium får man säga.

Kan det vara så att Gud faktiskt har en plan med allt detta? Att vår allmänna orkeslöshet kommer åstadkomma något som bygger Guds rike i detta landet? Jag hoppas det ibland. Tänk om alla kyrkor här blir så svaga att de inte längre kan klara sig - på egen hand. Tänk om de kristna blir så få - att de verkligen måste "församla" sig. Tänk om pengarna tar slut - och vi får leva av Guds nåd.

Jag menar detta på ett högst konkret plan, budget-, verksamhets- och andemässigt. Hur många städer i Sverige kommer på några decenniers sikt kunna ha livaktiga församlingar av alla de olika samfunden? En skvätt av Svenska Kyrkan, en droppe Pingst, några rännilar av katoliker och ortodoxa och de andra invandrarkyrkorna, Frälsningsarmén, trosrörelsen med Livets ord och de andra. Är det hållbart? Eller ens önskvärt? Kan det inte vara tid att vara kyrka på ett annat sätt nu, på det sätt Gud menade. Ett folk av bröder och systrar som älskar varann och inte spiller tid och energi på klubbar för inbördes beundran som strider sinsemellan. Som samlas i gemenskap för tiden är kort - och svår.

Någon sa nyligen till mig, tänk om vi kristna verkligen förstod hur nära och tillsammans vi är i Guds heliga måltid. Att vi till och med skulle kunna bli lyckliga av det. Glada för att vi får finnas till som Guds folk i Sverige år 2007, hoppfullt omoderna, otidsenliga, obekväma, men lyckliga.

Ute/Inne

2007-04-26T22:44:00.000+02:00

Det är svårt med det invärtes. Du skär dig, blodet flödar, men ett bandage och det är bra igen. När det går sönder inuti, då måste läkaren först ta sig in och det är en delikat uppgift. Man kan dö av det som skulle bota en.

Det är svårt med det utvärtes. Att det inre ska komma ut och upp till ytan, det vill säga. Att låta det yttre smeta av sig och bli till yta, går smidigt och bekvämt av bara farten.

Sånt tänkte jag när jag såg Luther på min lilla bärbara dator. Inne/Ute – och aldrig mötas de två? Men för Gud är allting möjligt, det är tro – och där möts ute och inne.

Och detta: När vi slavar invändigt, då börjar vi klänga oss fast vid det utvändiga, trons tecken och symboler och ritualer. Mycket, allt, allt, allt för mycket av det som är andlighetens revansch i vår tid är bara en reaktion, en dekoration av inre slaveri. Det som skulle vara rökelse som stiger upp till Guds tron och doftar salt och ljus i himmelen, blir bara rökridåer för ett liv som är halvt, dolt, kvävt.

Omvändelse är att inse sin nakenhet, höra Herrens röst och vakna upp i paradiset. Att vändas ut och in...

Lycka(d)?

2007-04-15T14:27:00.000+02:00

Det kan bli bättre, mycket bättre. Läser du tidningarna så vet de besked, där finns alla testen, råden och tipsen. Som gör dig till Idealet. Sen nästa vecka är det något annat som gäller, bara att rulla upp ärmarna och ge järnet. Ingen annan gör det åt dig. På jobbet ett ideal, på köksbordet ett ideal, på semestern, på stranden, på baren, på biblioteket, på skolan, på hustrun och på maken ett ideal (eller två, ett som man lägger på sig själv och ett annat som den andre lägger på en). Och i kyrkan ett annat, ytterligare, de kan läggas på varandra, lager på lager tills det ser ut som en enda stor spettekaka. Och det blir precis lika mastigt...

Undra på att folk går in i väggen. Och det gör ju kristna också, helt klart. Ändå säger Jesus att hans börda är lätt, hans ok är milt. Det kan väl knappast stämma? Det gör det naturligtvis inte, om den bördan blir “förutom, dessutom och utöver” allt det andra. Då blir det något så vansinnigt tungt att bära. Som kristen idag måste jag revoltera mot de där kraven som driver folk in i väggen. Även om jag själv på något förunderligt sätt lyckas med att verka lycklig på alla de sätt som världen kräver av mig (fast kraven internaliseras och blir mina egna). Även om jag har den kraften (jo, jag talar högst hypotetiskt) så kan det inte förnekas att andra går under av dem. Guds krav ska inte läggas på högen med alla de andra. Vem tjänar jag egentligen om jag uppfyller krav och önskningar som Gud aldrig har begärt och inte vill ha av mig?

Vi måste våga verka vara misslyckade! Nej, jag måste inte läsa den där boken som alla talar om, jag måste inte ta den där kursen som ser fint ut på CV:t, lära mig det där konstiga språket som är vansinnigt imponerande men totalt oandvändbart i mitt dagliga liv, åka utomlands två gånger om året och fikabordssnacka om det, måste inte ha en flickvän för att det ser bra ut, måste inte göra något spännande varje helg och måste inte sola och styrketräna inför badsäsongen. Mitt liv ska vara en gudstjänst. Om djävulen finner för gott att kräva allt det där av världens människor, så kan jag inte tjäna både honom och Gud på en och samma gång. Jag kan försöka, men det kommer slita sönder mig, kommer sjukskriva mig, kommer skilja mig, kommer deprimera mig och förstöra mig till kropp och själ. Det ryms inte två herrar i ett liv.

Kyrkofäder, fabler och kärleksbrev från Gud

2007-04-09T21:18:00.000+02:00

Gregorius:
“Den heliga skrift är ett vatten, i vilket en elefant simmar och drunknar, men vari ett lamm vadar såsom i en grund bäck.”

Kommentar:
Gud uppenbarar sig inte för att vi ska kategorisera, analysera, värdera och bedöma. Gud uppenbarar sig inte för att kommendera, organisera och institutionalisera dig och mig till något maskineri som ska förbättra skapelsen (där vi ingår). Gud uppenbarar sig – för det vi inte ser kan vi inte älska.

Slutkläm:
"Bää-hä!"

Søren Kierkegaard: ur Enten – Eller

2007-03-04T18:13:00.000+01:00

“...den Forvirring, der i vor tid paa saa mange Maader gjør sig gjeldende: man søger en Ting der, hvor man ikke skulde søge den, og hvad værre er, man finder den, hvor man ikke skulde finde den; man vil opbygges i Theatret, æsthetisk paavirkes i kirken, man vil omvendes af Romaner, nyde Opbyggelseskrifter, man vil have Philosophien paa Prædikestolen og præsten paa Kathedret.”

PS. Detta skrevs för en sisådär 150 år sedan, men känns kanske fortfarande aktuellt? Augustinus sa något om att sök det du söker efter, men inte DÄR du söker efter det. Mycket av det finaste världen har att erbjuda, rymmer den allra största fiendskapen mot Gud. Det som mest liknar tron, samhörigheten med Gud, men inte är det, bara är ytan men inte innehållet. Augustinus igen, “hedningarnas dygder är glimrande laster”. Också det fortfarande lika aktuellt...

I Gud är allting tillräckligt

2007-02-02T23:06:00.000+01:00

När någon skrattar i förakt och struntar i Dig, mig, resten av världen, men mest av allt sig själv och jag vågar inte säga något men måste för att kunna se mig i spegeln dan därpå och det blir sådär halvt, jag sa det men med så lite vilja att det egentligen inte räknas och ingen hör det. Har Du ändå lyssnat till det.

När mina händer trasslar till det, datorn motarbetar mig, orken inte räcker till och det hela blir för mycket och för stort och för snabbt och proffsigheten ses igenom som en tunn fernissa som lagts på mycket hastigt. Ser Du en människa under alla roller och prestationer.

När jag inte kan be med hjärtat, tron är mer av läpparnas bekännelse än livets fundament, kärleken är tillkämpad fiendemark som inte vill veta av mig. Ber Du med mig, förblir mig trogen, älskar mig, för mig, i mig, på något sätt genom mig.

När jag är långt borta. Är du ändå nära.

När du är nere och inte kan ta dig upp igen och jag vet inte vad jag ska säga och inte vilken hand jag ska räcka dig för att du ska orka dra dig upp. Är det skönt att Gud vet att jag vill säga något, säger det bättre och de gör skillnad och är dom rätta orden och räcker dig sin hand. Om du idag ville höra hans röst...

Kan en demokrati vara ond?

2007-01-24T22:07:00.000+01:00

Om jag börjar tala om amerikansk politik, så vill jag inte att någon förleder sig till att tro rubriken handlar om den, och att detta skulle bli lite gammal hederlig “USA-bashing”. De får ta hand om sina lik i garderoben själva, och vi har ju våra alldeles egna att se till. Men vi kan börja där, i amerikansk abortpolitik. GWB kanske någon vill påstå har profilerat sig som “pro-life” president, men det handlar i så fall mer om image än faktiska åtgärder. Amerikaners rätt till abort skiljer sig inte nämnvärt från svenskors, och en president som försökte rucka på det skulle snart bli en före detta president. Då är det ju bekvämt att visa handlingskraft utåt, i ställföreträdande empati med ofödda barn i tredje världen, vars mödrar inte har rösträtt i amerikanska val. Amerikansk biståndspolitik sätter därför press på FN-organ och regeringar att försvåra för abort. Hyckleri och dubbelmoral kallar jag sånt.

Det hör inte till vanligheterna att jag läser riksdagens protokoll, men via en kedja som började i en bloggpost om kristdemokraten Göran Hägglund hamnade jag i denna märkliga situation. Nyligen debatterades ett förslag om att öppna svenska abortkliniker för utländska medborgare. Omvänd amerikansk abortpolitik alltså. Regeringen var i grunden positiva till detta men fick utstå kritik från vänsterpartiet som ville vara ännu mera positiva. Det går inte egentligen att kalla det en abortdebatt, eftersom alla var överens, abort är kvinnans ensak och därmed basta.

Det är faktum att fri aborträtt är det samma som total rättslöshet för det ofödda barnet. Det är att reducera den moraliska konflikten till en kvinna, subjektet, som äger och fritt disponerar ett objekt, i den politiska debatten kallat ett foster, av många blivande mödrar ett barn. Jag skulle vilja se den politiker som sa till en kvinna som fått missfall i artonde veckan att det ju bara var lite biologiskt material, inte en person, en individ, en människa. Det är ingen skillnad på barnet i en glad, förväntansfull mor, och ett aborterat foster i en olycklig, ovillig mor. Ändå behandlas de som två helt olika saker, det finns överhuvudtaget ingen mental koppling dem emellan.

Som framgår är svensk abortlagstiftning i mina ögon djupt omoralisk och godtycklig. Den är mer ett uttryck för vad som för dagen är politiskt bekvämt, än ett konsekvent och inkännande rättsmedvetande. Helt ensam kan jag inte vara om denna uppfattning, ändå finns det inte en människa i Sveriges riksdag som reser sig och ger uttryck för att abort faktiskt kan vara något moraliskt betänkligt. Inte ett ord om att detta faktiskt kan vara fel. Låt säga att jag vill verka på den politiska, demokratiska, arenan för att göra något åt saken, vad är då det mest rationella agerandet? Rösta på Sverigedemokraterna... Det känns väldigt olustigt måste jag säga. Bara för att man har någon slags empati med ett ofött barn, måste inte det gå hand i hand med antipati mot svartmuskiga människor och kulturkonservativ populism.

Vad göra? Om inte någon har ett bättre förslag så får jag väl bli anarkist. Jag vill inte ha beskydd eller samarbeta med en rättsstat, det statliga våldsmaskineriet, om inte alla omfattas av det beskyddet. Nej tack till sådan särbehandling.

Det jag inte kan förstå, är att det inte ens diskuteras. Det handlar om liv och död, det är inte bara ett uttryck, faktiskt handlar det just om det. Ändå så är det bara tyst. Ingen säger något. Vi är så uppfostrade med att detta är sakernas rätta tillstånd. Och jag blir arg på mig själv när jag skriver detta att det drivs mer av intellektuell hederlighet än kärlekens rättmätiga vrede. Det handlar inte om filosofi, det handlar om att vara människa, och att låta andra vara det också.

PS. Skrev om något liknande för en tid sen på min engelska blogg. Länken här.

Kejsaren utan kläder

2007-01-20T21:57:00.000+01:00

Jag har en känslig mage. Ett citat som detta här nedan ger mig t ex definitiva kväljningar:

“...det demokratiska samhället har ett behov av att kontrollera även denna del av samhällslivet [religionen], och jag föreställer mig att det bästa sättet att kontrollera detta område tills vidare är att behålla statskyrkan, att modernisera den, reformera den, demokratisera den, använda den så långt det är möjligt som ett det demokratiska samhällets verktyg i syfte att skapa bättre förhållanden och försöka få medborgarna att bli lojala och trogna mot den demokratiska tanken och den demokratiska ordningen...”
K.J. Olsson, Socialdemokratiska Arbetarpartiets kongress 1944 (hämtat ur Nytt vin i gamla läglar, Daniel Alvunger)

Under Andra världskriget kunde man kanske kalla kyrkan för en användbar propagandakanal i demokratins kamp mot nazismen, fascismen och diktaturen, och komma undan med det. Numera uttrycks väl samma tankar på ett mer diskret sätt, men de finns otvivelaktigt där fortfarande. Att kyrkans uppgift på något sätt ligger i samhällets reformering och förbättring, trogen de humanistiska ideal som präglar nutiden. Att kyrkan möjligtvis har någon annan att vara trogen nämns mer sällan.

Någon har sagt att statskyrkan alltid har stöttat den bestående ordningens representanter, må de sen vara kungar, borgerskap eller socialister. Vad säger man om det, utom att det ligger sorgligt nära sanningen? Med detta perspektiv är jag glad över Svenska kyrkans skilsmässa från staten, fast det ibland känns som något sekel för sent. Och trots denna skilsmässa finns där ofta klåfingriga händer som ska gripa in i kyrkans affärer och diktera hur vi ska tro, vad vi ska säga, hur vi ska bete oss ad nauseam.

Vad säger man om det? Bara en sak: Staten ska ge fan i Jesu Kristi kyrka!

Skalper och revolvrar

2007-01-20T13:17:00.000+01:00

Jag skickar er som får in bland vargar. Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor.
Matteus 10:16

Det finns människor som torgför sin tro som offentliga kvinnor sin kropp. Som säljer och köper, slänger sina pärlor till hundar eller skjuter en byracka och hänger upp pälsen som trofé. Som tror att om någon enda annan tror på det jag tror, då måste det väl vara riktigt? Om jag lyckas övertyga x om gud y, då måste det väl stämma?

Tyvärr. Eller som tur är, det är inte så. Att dela tro är något mycket större, det är att veta att kyrkan är Kristi kropp. Där kristna hör samman, där är Gud närvarande. Där Ordet går ut, talar Kristus. Blir han förkastad eller inte har inte med saken att göra. Det har inte jag med att göra.

Det finns en nästan gudsgemenskap även utanför kyrkan. Trons ögon kan se längtan efter levande Gud i alla människor, det har vi gemensamt, det binder oss samman, det kan vi tala om på lika villkor. Det finns många stadier på trons väg, och alla har något rikt och fantastiskt i sig. Oavsett var jag själv är någonstans har jag att lära av de andra. Den första längtans glöd eller kärleken som bränts ren till helighet, där finns värme som jag kan ty mig till. Det finns något att mötas kring, som faller alla känslor av över- eller underlägsenhet till marken.

Det är ju detta att man vill göra något, spela roll, förtjäna nåden. Och visst, tron står aldrig stilla, vi är vandringsfolket. Men därifrån är det kort att gå till en farlig fråga: “Räcker detta, är jag inte framme snart?” - då förgås tron och föds förtvivlan. Det finns inget bra svar, själva frågan är ett villospår. Pröva nu istället frågan “Är Guds kärlek tillräcklig för mig?” och du står på fast mark. Lev i tacksamhet på det svaret! Och frågan Petrus fick av Jesus tre gånger, lika många som Petrus förnekelser, var “Älskar du mig?” Inga andliga bedrifter eller förtjänster kan uppväga ett nej på den frågan.

Vi vill gärna samla skalper, rista in skåror i våra andliga revolvrar. Vargarna finns alltid där mitt i vår församling och djupt inne i oss själva. Att behärska en annan människa. Låter det inte lockande? Men vi får på inga villkor bli andliga rovdjur och förvanska Guds kärlek till en själens våldtäkt. Ja, vi är utsända med ett ärende till alla jordens människor, men utsända som får, som lamm och Kristus är vår herde. Vi vill säga till vargarna: “Om du tittar riktigt noga under pälsen, så finns där renaste ull, tvättat i Jesu blod.”

Och Han säger:

Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv? Med vad ska hon köpa tillbaka sitt liv?

(Och vidare, så att ingen missförstår...)

Den som skäms för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte, honom skall också Människosonen skämmas för när han kommer i sin faders härlighet med de heliga änglarna.
Markus 8:36-38

Bibelstudium för MTV-generationen

2007-01-09T22:57:00.000+01:00

Säg till de förskrämda:
“Fatta mod, var inte rädda!
Se er Gud är här,
hämnden kommer,
Guds vedergällning.
Han kommer själv för att rädda er.”
Jesaja 35:4

Alltså, den banala tolkningen här är att jag som är lite skrajsen av mig ska få glädjen av att se Gud vada i mina fienders blod, och att det skulle vara min räddning på något sätt, liksom. Men läs igen, vad är Guds vedergällning (vedergällning är gammelspråk för "get even, or get dead trying" ungefär)? Att han själv kommer för att rädda oss. Alltså blir Guds vedergällning min räddning, för han lönar ont med gott, fast jag gjort absolut nada för att förtjäna det. Det tycker jag är rätt så dunderhäftigt!

Ett ord på vägen

2007-01-05T21:40:00.000+01:00

Tro är svårt.
Tvivel är jobbigt.
Korset är dödens tecken, men det skriver livets ord.

Mot-ord till all skit du hör som bara vill knäcka och släcka dig.

2007-01-02T22:48:00.000+01:00

Lev som om Guds kärlek är verklig, för det är den.
Lev som om dopet verkligen har hänt dig, för det har det.
Lev som om nattvarden var på riktigt, för det är den.
Lev som om du hade sann kärlek i hjärtat, för det har du.

Ur Julrimsfabriken

2006-12-18T23:10:00.000+01:00

Värdet av andliga slogans är säkert begränsat, men det kan gälla för långa teologiska avhandlingar också. Ibland är det befriande att skita i nyanserna, villkoren, förbehållen, sidoanteckningarna och bara haspla ur sig något. Må Gud ge frukten och skörden. Då låter det så här:

Gud leder.
Jag lyder.
Kristus lever.

Nuff´ said!

Sven Lidman: ur Resan till domen

2006-12-05T22:07:00.000+01:00

“Det är ingen konst, mina vänner, att gå omkring och vara intellektuellt överlägsen och genomskådande, när vattnet går en till fotknölarna. Men när livet kommer med sin våldsamma kraft, sin fullhet och sin fulhet, sin sorg och sin sällhet, då är det någonting helt annat. Vi får uppleva och har att syssla med något, som för människoförstånd är omöjligt att förklara och för människovilja är omöjligt att behärska.”

Den enkla lydnaden

2006-12-03T22:20:00.000+01:00

Bonhoeffer är svår att läsa. Varannan mening studsar jag till och tänker: Det där är nog menat för sådana som är “mer” kristna än mig, sådana som gått längre i tron än mig, som är heligare, mer rättfärdiga, sannare och kärleksfullare. Det där klarar jag inte av ännu.

Eller så ryggar jag tillbaka för den enkla lydnaden. Vasa, enkelt att lyda? Det är ju jättejobbigt att släppa taget om sin egen vilja, egna ambitioner, andras ambitioner med mig, självbild, imagehänsyn och allt det andra. Det blöder, skaver och fullkomligt krossar mig, att lyda. Men Bonhoeffer har rätt. Det finns inget enklare än att lyda, när jag väl lyder. Det är när jag är trotsig, lydnaden blir omänskligt tung att bära. Jesus är på höjden av sin barmhärtighet när han bjuder in oss under korset. Där är tryggt att vara, där vandrar vi med honom, där är hans styrka vår. Där smälter hans och min vilja samman, där tänker vi Kristi tankar och mina tankar, i den enkla lydnaden.

Tyngd

2006-11-24T22:58:00.000+01:00

Tankarna böjs neråt, dras mot jordytan, ner genom tunn hinna av liv in i fuktig klippa och död, död, död. De är alldeles för många, de övermannar i kraft av kvantitet, för varje bön som når mitt hjärta så bullrar och skramlar tusen tankar om arbete, ekonomi, status, begär och allt det andra som är goda ting som vi korrumperar innan de korrumperar oss. En tung våt filt av jordiska bekymmer. Och en röst som talar genom den.

Jag lämnar dig inte. Vi ska göra klart detta. Om du än vänder dig bort och blundar, håller för dina öron och ignorerar mig, så kommer jag aldrig sluta. Min kärlek är evig och känner inga gränser. Bara de du själv sätter upp. Jag hoppas mycket på dig, för du har svaga och fallfärdiga murar.

Få vad du förtjänar!

2006-11-15T22:16:00.000+01:00

- Tre citat ur Häst-Augusts frälsningshistoria

Jag hittade en liten skrift i antikvariatet, "Boken om Häst-August". En karaktär som förekommit på dessa sidor tidigare och även är (mindre) känd som August Andersson. Håller man ut ända till slutet så finns där en vacker anekdot om en gammal mans sista predikan. Minnet vandrar ju inte alltid på de stigar man hade tänkt sig när åren samlar ihop sig, skärpan trubbas av, så där i Nybro missionsförsamlings predikstol glömdes söndagens text helt bort, alla de där omvändelse-, väckelse- och helgelsebudskapen som Häst-August ägnat sitt liv åt var puts väck, dragspelet gav inte ifrån sig en enda utdragen ton. Istället berättades historien om första gången ett litet barn åkte på pappans kärra genom Nybro, och minnen och åter minnen om de tider som varit i den stad där August själv växte upp, slog runt i sin ungdom och sedan mötte sin frälsare. Husen, människorna, staden - men alltså inget alls av det där andliga snacket man förväntar sig på en missionsgudstjänst. Församlingen var konfunderad, men predikanten själv glad och nöjd.

Kanske Guds sätt att ära en av de sina för lång och trogen tjänst? I vilket fall så var oftast de rollerna ombytta i Häst-Augusts liv, och jag tänkte bara bjuda på ett axplock av andlig vägledning ur hans mun innan jag stoppar tillbaka boken i hyllan. Vänta er inga retoriska uppvisningar, men desto mer av andens rena klara låga. Som John Bunyan skrev i företalet till Kristens resa:
“...tycker du dig självom klok,
du ingen visdom här skall finna.”

Överskrift till “Det glada budskapet”, Häst-Augusts sångbok:
Ett vänligt råd till dem som sjunga eller hantera denna sångbok. Bed alltid till Gud innan du sjunger. Sök att stilla ditt hjärta vid ordet. Tro icke var och en ande. 1 Joh. 4:1. Utan pröva andarna, om de äro av Gud. Alla de röster som vilja hava dig ifrån Gud, tro dem icke, följ dem icke. Men alla som vilja hava dig till Gud, tro dem och lyd dem! Tro ej allt som kommer för dig, utan stilla ditt hjärta för något Guds ord varje dag. Glöm ej att bevista sammankomster och bönemöten, och deltag uti dem! Tänk på att Jesus behöver dig i sin närhet för att känna sig lycklig, lika mycket som du behöver honom, Kom ihåg, att Guds sanna barn alltid utgöra en liten hjord. Luk. 12:32.
...Gör ingenting, som du ej kan bedja Jesus välsigna.

Både Gud och Satan och jag själv fick vad vi alla tre hade rätt till. Gud hade köpt rätten till mitt hjärta med Jesu blod. Gud fick sitt. Och jag hade rätt till Jesu frid. Och jag fick mitt. Men Satan hade icke rätt till någonting, så han fick lomma bort slokörad.

Redan i gamla förbundets tid var Herren sitt folks läkare. Och han är så än. Ja, du som läser dessa rader, han är din läkare. Han har aldrig frånsagt sig detta ämbete. Hör, han säger: Jag, Herren är i fortsättningen din läkare. Din! O, hur stort att få hava Herren till sin läkare både till själ och kropp. Han ömmade för all deras nöd och han blev för dem en frälsare, säger Jesaja (63:9). Säg, du som läser dessa rader, har han fått hand om din kropp och själ ännu? Är du viss, att du i sanning hör honom till? Eljest är nu en välbehaglig tid, just i detta ögonblick. Fall ned där du är, bekänn dina synder och överlämna din själ och kropp åt honom. Se upp till Jesus, se honom i ansiktet, och du vet, att han har all makt i himlen och på jorden, ja, att det är han, som talar till oss i ordet, där han säger: “Jag giver död och jag giver liv.” “Jag slår och jag helar.” 5 Mos. 32:34. Åkalla mig i nödens tid, så vill jag hjälpa dig, så skall du prisa mig. Ps. 50:15.
Men säger du, vad skall jag göra? Se upp till Jesus i tro. Du tror, att han kan hjälpa dig. Ja, säger du, jag vet att han kan hjälpa, om han bara vill. Låtom oss höra och se, vad han vill. Han säger: Jag vill lägga förband på dig och hela dig från dina sår. Jer. 33:6.

Om kristendomen var en filosofi...

2006-11-11T22:38:00.000+01:00

...skulle jag skämmas för den. Det är ju alltid där diskussionen hamnar när Jehovas vittnen knackar på. Min trosbekännelse är Jesus Kristus, sann Gud, sann människa. Och deras följdfråga är alltid densamma: Hur kan Gud vara densamme som Guds son? Det ju absurt, helt ologiskt, omöjligt. Visst. Men för Gud är inget omöjligt. Och vill man vara en trons riddare a lá Kierkegaard gör man bäst i att lära sig leva på det absurda, det som är dårskap i världens ögon. Men skit i vad jag eller Kierkegaard tycker om sanningen i det absurda eller skönheten i ett äkta mysterion. Guds ord till människan är Jesus Kristus, och det ordet är kött och det ordet är Gud, som vi läser i Johannesevangeliets första kapitel som handlar om inkarnationen. Det är Bibelns kärna och den som inte vill se det har förblindat sina ögon och vill inte lyssna. Det är kätteri, helt enkelt. Den ena av kätteriets två arketyper, att förneka Jesu gudomlighet. Och konsekvensen av det kätteriet är detsamma i alla tider, lagiskhet och andlig prestationsångest. För om det inte är så att Gud i sin oändliga godhet gjort sig till en av oss och stigit ner till jorden, då måste vi ju helt enkelt med vår bristfälliga och högst ändliga godhet baxa våra egna själar upp till himlen. Varsågod att lyfta dig själv i håret, jag avstår, tack så mycket. Det är ingen slump att Jesus var måttligt förtjust att kallas lärare, han ville inte grunda en filosofi eller etiskt system, han ville kallas Herre och var ändå allas tjänare. Istället för religion, relation. Och om kristendomen var en filosofi skulle jag skämmas för den...

Borat: Hårt! Fult! Skitigt!

2006-11-06T23:23:00.000+01:00

Brukar inte ge filmtips här, men detta är ett undantag. Om jag inte vore så hopplöst medelklassintellektuell (be för mig: Herre ge Emil lite punkanda a lá engelsk industristadsungdom 1978), så är det just så här jag skulle skriva sönder alla de där bilderna (varenda en, utan undantag) vi försöker pressa in våra liv i. Med samma attityd som Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan. Den har ryggrad – och en alldeles underbar kazakisk nationalsång.

Kopieringsrumsvisdom

2006-10-30T22:53:00.000+01:00

Jag såg ett papper uppsatt bredvid kopieringsapparaten. Där stod “De fem härskarteknikerna” uppräknade med en teckning vid sidan om, en kvinnlig marionettdocka som klipper av sina trådar som leder till en, naturligtvis, manlig hand. På kavajärmen sitter två guldknappar, det skadar aldrig att vara övertydlig med bilders budskap.

Fem tekniker att behärska sin medmänniska alltså, som vi antagligen ska lära oss upptäcka, inte utöva. Jag listar:
1.Osynliggörande
2.Förlöjligande
3.Undanhållande av information
4.Dubbelbestraffning
5.Påförande av skuld och skam

Alla har väl någon gång råkat ut för en sån chef, som befäster sitt ledarskap genom att förtrycka och underkuva. Kanske tvingades vi att lämna det sammanhanget innan vi blev knäckta, kanske hann vi inte lämna det innan vi upptäckte att vi redan var knäckta och inte orkade göra skvatt åt saken. Kanske enda säkerhetsventilen är att mumla i korridoren något om att han tror sig vara gud och inte en vanlig dödlig.

Fast hur är det med Gud, Herren Sebaot, härskarornas Gud? Han borde väl kunna dessa tekniker på sina fem fingrar? Eller? För ingen ska inbilla sig att det inte i slutändan handlar om att han leder och vi lyder. För han i sin tur var lydig, lydig intill döden på ett kors. Men det handlar om ett helt annat ledarskap, ett som ser, som tar på allvar, som delar med sig av sina tankar, som förlåter sju gånger sjuttio gånger och som vill utrota allt vad skuld, skam och självförakt heter i våra själar. Ingenstans är ledarskapet mildare och mer utmanande, och lydnaden mer gränslös och glädjefull än hos Jesus och Sackaios. Läs och lär, alla med makt och ansvar!

[Jesus] kom in i Jeriko och gick genom staden.
Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik.
Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten.
Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där.
När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ”Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.”
Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje.
Alla som såg det mumlade förargat: ”Han har tagit in hos en syndare.”
Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.”
Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus — han är också en son till Abraham,
och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.”
Lukasevangeliet 19:1-10

Ett hustak, en mp3-spelare och Gud för en dag

2006-10-22T23:18:00.000+02:00

Det är viktigt att du ser platsen. Där Sven Erikssongatan går över Viskan ansluter den Yxhammarsgatan. Gatsten i solfjädersmönster, träd, det är lönnlöv på gräset, ett stycke bort tågbron som speglar sig i vattnet, det är mycket trafik, men levande. Det är en sån gata där det sitter människor i bilarna. Andra cyklar, rastar hunden, strosar in mot stan med en vän. Mitt emot bron ett lågt hus med parkeringsterrass på taket, ingen gräddhylla, ingen lyx, men en utsikt [Nu skramlar tåget förbi och du kan se in i kupén, det ligger godis och tidningar på borden]. Där står du.

Det är viktigt du hör sången. Någon sjunger i lurarna, så enkelt men vackert, och du sjunger med. “Halleluja / För vår Gud har all makt i sin hand / Helig / Helig / Är du Herre / Allsmäktig / Värdigt är Guds lamm / Värdigt är Guds lamm...” Om och om igen, platta, sköra ord men som just här och nu rymmer allt du någonsin vill säga världen, jag försäkrar dig, hon som står utanför porten och söker efter nycklarna i handväskan eller han i den grå Nissan Micra som i detta nu blinkar och svänger höger. Det slår dig att du älskar dessa människor och sjunger, inte för dig själv som du trodde, utan just för dem.

Fast de inte hör dig över trafikbruset och det oväntade i hela situationen. Det är fem, max sju meter ner till trottoaren. Inte en själ tittar upp, de märker överhuvudtaget inte av din existens. Till slut måste du ju gå ner från taket och ut på gatans trottoarer, och vara med dem du älskar. Något sådant på ett ungefär är vad Gud gör genom Jesus Kristus. Och det är för sent att titta upp. Han står redan vid din sida.

Dietrich Bonhoeffer: Efterföljelse

2006-10-18T22:57:00.000+02:00

Den som följer Jesus kommer efter ett långt liv att få frågan från Herren: “Har du saknat någonting?” Och han kommer svara: “Herre, ingenting!” Och hur skulle han kunna sakna något. I hunger och nakenhet, i förföljelse och fara lever han ju i gemenskap med Kristus Jesus, och ingen kan ta ifrån honom dcen tryggheten.

Ur Krysostomusliturgin: Bländade av gudsbilden i oss själva

2006-10-15T21:33:00.000+02:00

O du densamme -
den alltid förblivande!
Vi – de skapade – är oåterkalleligen inneslutna
i ditt liv -
i materia – i lagar och former.
Skapelsens levande, strävande krafter och makter
omger oss och tränger oss
oupphörligen inpå livet -
liksom de makter och krafter som bor i oss
från oss ständigt
söker sej mot alltet.

Förvirrade och berusade
av denna möjligheternas mångfald -
oroade i vårt begränsade rum -
osäkra i vår egen begränsade vilja -
lockade av det svallande
livets makt och oro -
far vi ofta vilse och blir bedragna
blir vrångbilder av din härlighet.
Då vill vi mänskor vara “såsom Gud”.
Vi väcker högmodets onda andar till liv
och söker oss in i lögnens rike.

Bländade av gudsbilden i oss själva
betraktar vi vår egen tillvaro och vårt liv
som viktigare och förmer
trots dess begränsning
än det som är du själv och din skapelse.
Ty så har den rena kärleken och vår goda vilja
genom egenkärleken och lögnen höljts i dunkel.

Likväl anar vi
i själva tillvarons begränsning
alltets gränslöshet
och dej – Omätlige -
som väcker liv och kärlek.

(Översättning Lars Thunberg)

Efterföljelse – och?

2006-10-09T22:43:00.000+02:00

Jag läser en bok. Det är ju nu inte så ovanligt, och kanske tänker någon att läsa är en bekvämare genväg till skrivandet än att leva. Må så vara, men jag tänkte inte säga så mycket om boken, jag vet inte om jag kan lita på den för egen del, än mindre om det är något att dela med sig av till andra. Den är i alla fall skriven av Dietrich Bonhoeffer, en författare med en bakgrund höjd över all misstanke: motståndsteolog i Nazityskland, delaktig i 20-julikomplotten mot Hitler och avrättad strax innan krigsslutet. Då kan man i teorin skriva vad skit som helst utan att det går att kritisera det. Nu är det inte riktigt så med “Efterföljelse”, jag misstänker att det är en av de viktigare böckerna jag kommer läsa i mitt liv, och det är klart oroande.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg, det enda ni för tillfället vet om vår gode författare är alltså ett heroiskt levnadsöde och en uppfodrande boktitel. Det är ju så vi ser det goda, det är sånt man läser om i tidningar och ser på tv (i pauserna mellan förnedringsshower och konsumtionsmanipulation). Det är kampen mot Monstret och för Livet, eller vad som helst som börjar med stor bokstav. Antingen vi nu oroar oss över hur vi ska bestå det där testet i en fjärran framtid eller drömmer om vår heroiska insats på en annan tid och plats, så är det egentligen samma sak, det handlar inte om här och nu, inte om den grå eller färgstarka vardagen, inte om festen med polarna till helgen, inte om din ekonomi, inte om din tid, inte om din flickvän, dina barn eller dina föräldrar.

Så vad är då efterföljelse, undrar du? Det tänker jag inte säga mycket om, för den enda efterföljelse det är något med, det är Kristi efterföljelse. Fråga honom, inte mig. Och sen handlar det faktiskt bara om att lyda och leva efter det. Ungefär här någonstans vore väl läget för standardformuleringen om hur otillräckligt jag uppfyller detta efterföljelsekrav, men det tänkte jag hoppa över denna gång. Det duger inte att titta på alla bilar som kört ner i diket om man själv vill hålla sig på vägen. Vill du inte, så ta det valet, men skyll inte på att ingen annan klarar av det heller.

Sedan kallade han till sig både lärjungarna och folket och sade: “Om någon vill gå i mina spår måse han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det.” Markusevangeliet 8:34-35

Tyckte du att jag lät hård så var väl Jesu ord etter värre? Fast korsets väg är ju också löftets väg, att som vi följer Jesus så följer han med oss genom våra lidanden, genom död till liv. Och han är med oss alla dagar till tidens slut!

För dig som väntar otåligt

2006-10-01T22:03:00.000+02:00

Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: “Abba! Fader!” Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också dela hans härlighet.
Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras.
Romarbrevet 8:15-19

Jag tänker mig att adoptivbarn har det lättare än oss andra att förstå livet. Att de har kortare till den kristna tron än oss andra. Adopterade talar ofta om känslan av att vara en främling mitt i sitt eget hem. Sådant är svårt att sätta fingret på, annat än som en avsaknad av rötter i tillvaron. Kanske går du på jakt efter de där rötterna, söker med ljus och lykta efter ett annat hem, en annan familj och ett annat land. När du slutligen finner allt det där, så blir det som att återställas som person, en känsla av pusselbitar som faller på plats, men också en sorg över ett hem du inte kan stanna kvar i, en familj vars tillvaro du kan dela bara på avstånd och en nationalitet du inte helt kan tillräknas. Tomheten försvinner, men i dess ställe en börda, något som ibland känns tungt och svårt, men du aldrig under några som helst villkor vill lämna ifrån dig. Att förstå sitt främlingskap, och var man egentligen hör hemma.

Det är egentligen vad en omvändelse handlar om, att återse sina föräldrar och sitt riktiga hem. Det är inte slutet på livets problem, men det är att se början och slutet på vandringen, vad alla de där problemen kommer av och i sinom tid skall leda till. Och vad större är, jag är inte ensam på den vandringen. Det jag bär, det bär Kristus för mig. Den väg Kristus går, den går han med mig och dig.

Ord på vägen från Gunnar Rosendal (“Fader Gunnar”)

2006-09-27T22:14:00.000+02:00

“Jag har sett så mycket komma av försiktighet, jag har sett så mycket lovande liv kvävas av vänlig försiktighets varningar, att jag vill mana till försiktighet med försiktigheten. Det är en farlig sak, tag inte livet för försiktigt, då dör du!”

Om “Om Kristi efterföljelse”

2006-09-23T21:26:00.000+02:00

Det sätter sig i halsen, det där stycket “Jesus allena” i föregående post. Det är faktiskt så motsträvigt och knöligt att jag inte sväljer det, kanske är jag för bekväm, kanske är det för stort, kanske är det helt enkelt inte människoföda.

Om vår okände författare bedömde mig som jag gör honom, inser jag att mina tankar och ord inte skulle hålla måttet. Om det var textens nyansering och klarhet det hängde på, vore jag förlorad. Och ibland har jag nog helt enkelt fel, punkt. Alltså, vem är jag att sätta mig till doms över en bok som älskas av så många? (Dag Hammarskjöld hade just “Om Kristi efterföljelse” i sin portfölj när han hittades bredvid flygvraket i Ndola)

Jag kan bara svara, vem satte den boken till doms över mig? Om vi väljer att läsa det som andliga fromheter så är det ju inget problem. Men om det handlar om livet, läs det igen:
“Du skall inte vilja att någons hjärta uppfylls av dig, inte heller skall du uppfyllas av kärlek till någon, utan Jesus skall vara i dig och i varje god människa.” Du skall inte vilja bli älskad...

Vad säger du, människa! Tanken går till gamla tiders barnuppfostringsteoretiker som ville avvänja barnet från mammans bröst så tidigt som möjligt, så att barnet skulle bli starkt och självständigt. Så ska vi vandra runt på jorden i oberörbar upphöjdhet, mötandes andra människor genom ett religiöst filter och noggrant särskiljande på kärlekarna så att det inte, Gud förbjude!, smyger sig in fel sorts kärlek till vår nästa.

Detta köper jag inte, och jag tror det är fel. Författaren tänker sig att den exklusiva eller exkluderande kärleken är den högsta och största, och att den inklusiva eller inkluderande kärleken är andra sortering. Jag tror det är tvärtom. I Dostojevskijs “Idioten” ställs den mänskliga och den gudomliga kärleken intill varann på ett mycket djupare plan än jag förmår uttrycka här, men något ska sägas om saken. I boken konfronteras Kristusgestalten Lev Mysjkins inklusiva, allomfattande kärlek med två kvinnors, Aglaja och Natasia Filippovna, romantiska och exkluderande kärlek. Den romantiska kärleken vill ju ha honom eller henne ensam, den vill inte dela. Och precis som med Kristus så leder den krocken obönhörligt till våld och död. För de som dödade Jesus hade ju någon slags gudskärlek, men inte av den sorten som vill dela. Gud är till för oss, vi som är rena och rättläriga, inte de andra, hedningarna, de utstötta, de sjuka och misslyckade, kvinnorna och barnen. En sådan Gud som tar sådana till sig, måste dö.

Att utrota all annan kärlek, för mig inte närmre Gud. Detta tror jag inte och det gör jag inte. Jag tror på den Gud som så älskade människorna, så älskade mig och dig, att han blev en av oss och tog på sig all vår smärta och ondska, för att vi skulle få bära det med honom. Och uppstod för att lyfta det av oss.

Hur skall jag nalkas Herren och falla ner inför himlens Gud? Skall jag nalkas honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Vill Herren ha baggar i tusental och ändlösa flöden av olja? Skall jag offra min förstfödde för min synd, mitt eget barn för mina brott? Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.
Mika 6:6-8

Thomas á Kempis: ur Om Kristi Efterföljelse

2006-09-21T22:38:00.000+02:00

Jesus allena

Utan en vän kan du inte leva länge; och om du inte satt Jesus över alla vänner kommer du att vara svårt sorgsen och övergiven. Därför handlar du dåraktigt om du anförtror dig åt någon annan och gläder dig med honom.
Hellre skall du välja att ha hela världen mot dig än att ha kränkt Jesus. Av alla du älskar skall Jesus därför vara den särskilt utvalde. Människorna skall du älska för Jesu Kristi skull, men Jesus för hans egen skull.
Endast Jesus skall du älska särskilt, han som ensam visar sig god och trofast över alla vänner. För hans skull och i honom skall såväl vänner som fiender vara kära för dig, och för alla dem skall du bedja till honom, så att de alla lär känna honom och älskar honom.

#

Du får aldrig trakta efter att bli särskilt prisad och älskad. Detta tillkommer nämligen Gud allena, han som inte har någon like. Du skall inte vilja att någons hjärta uppfylls av dig, inte heller skall du uppfyllas av kärlek till någon, utan Jesus skall vara i dig och i varje god människa.
Du skall vara ren och fri i ditt inre, och inget skapat får vara dig till förfång. Om du vill ha frid och förnimma Herrens godhet, då skall du vara löst från allt och frambära ett rent hjärta till Jesus.

Något slags försök till recept på ett gott och milt hjärta som säkert är dödfött och hopplöst från början men vi ändå aldrig får ge upp om

2006-09-18T23:02:00.000+02:00

Jag träffade en vän för en tid sen, bara helt kort och som del i en större grupp. Ni vet, många att hälsa på, hasta runt och vara artig med alla och närgången med ingen. Så brukar det ju vara. Men inte denna gång: “Sitt här intill mig så vi hinner prata ordentligt”. Och vad det värmde, att vara “den viktigaste” för en annan människa, om också bara för en stund. Kom inte med att det skulle vara egocentriskt att resonera så, för då kan vi lika gärna anse oss för goda för Guds kärlek också. Och kan vi inte ta emot kärlek då är vi ännu längre från att ge den.

Jag tänker att när det är svårt att känna något gott i sitt hjärta för en person vi möter, då kanske vi helt enkelt bara ska rikta all vår uppmärksamhet mot den specifika människan vid just det tillfället på precis den platsen och nöja oss med det. Oroa oss mindre över våra känslor och släppa introspektionen och istället bara se och lyssna.

Jag tänker att gjorde vi det, skulle vi upptäcka sådant i våra medmänniskor som väcker kärlekens gensvar och slippa konstruerad och rationaliserad låtsaskärlek. (Herre, förlåt mig, och mina vänner, förlåt mig...)

Jag tänker att uppmärksamheten är vår tids bortglömda dygd. Att vi kanske gjorde gott i att byta ut en del av alla vackra och stora ord om kärlek vi gillar att använda i vår kyrka men finner så fruktansvärt svårt att leva upp till. Att vi också som Hagar förundras över Seendets Gud, att Gud älskar oss inte som en blind, som inte har vett att se hur illa vi beter oss, utan att Han verkligen ser oss igenom alla masker och charader, och just därför älskar oss. Att vi helt enkelt tog oss tid och besväret att ge något så litet som vår uppmärksamhet till Gud och vår medmänniska. Och är det svårt att koncentrera sig, ja, då får jag väl öva mig. Och vore det så illa att varken gud eller medmänniska är värd min kärlek, ja, då må det vara hänt, men inte utan att pröva dem...

PS. Återkommer med en text av Thomas á Kempis som kanske går stick i stäv med detta jag just skrev. En sådan där text man läser och förstår rymmer någon slags andlig insikt men ändå bara kan tänka: Nej Gud, låt det inte vara sant. För det kostar alldeles, alldeles för mycket.

Det som är värre än ensam

2006-09-17T15:54:00.000+02:00

Det är inte gott att vara ensam, men det finns det som är värre. Man går långa tider och längtar efter mänsklig närhet, och kommer så tillfället, så slösar man bort det på fasadbyggeri och sociala spel.

Hur kan du? Hur vågar du? Slänga bort ett mänskligt möte, gå minsta motståndets väg, den raka och breda väg som kantas av fina skyltar som försäkrar: “Allt väl, allt väl”. Det är en människa på andra sidan bordet, inte något att spegla dig i. Du vet, anklagelserna kommer och du vet de stämmer. Du bytte bort ensamhet och fick bara tomhet i retur. Och det är värre, det är en ohygglig skillnad. Den ensamme saknar en annan, den tomme dessutom sig själv.

Jag kan kalla det sorg, för något har dött och gått förlorat och hjärtat skriker tills man inte klarar att lyssna längre. Varje gång vi utnyttjar andra som brickor i våra sociala konstruktioner (värsta formen av svartbygge) dör vi en smula. Någon kanske säger att sådant får man leva med, att man vänjer sig, smärtan avtar med åren. Vill du låtsas vara from, bekänn det tyst eller högt och låt det vara bra med det. Nej. Icke. Inte på det viset. Det finns ett annat sätt att leva och bättre sätt att dö.

Herre, hjälp mig att dela livet med de människor Du har givit till min närhet. Öppna mina ögon för det stora i varje människa, och också värdet i mitt eget liv. Så jag inte slösar bort, föraktar eller förkastar det Du i nåd har gett oss. I Jesu Kristi namn och kallad till hans efterföljd. Amen.

Trivselfaktor?

2006-09-12T12:38:00.000+02:00

Man snackar skit - understundom.
När jag inte hann tänka efter slank det ur mig: "Hoppas ni får en trevlig gudstjänst på söndag"

Nej, det hoppas jag inte. Jag hoppas lag och evangelium förkunnas på söndag, att högfärdiga hjärtan krossas och Jesus får plocka upp skärvorna. Jag hoppas sakramenten firas rätt på söndag, att vanliga människor som du och jag får ta emot Gud. Jag hoppas synder blir bekända och förlåtna på söndag, att vi kan bli upprättade och sätta människovärde i skulds ställe. Jag hoppas förbönen forsar fram som vårflod på söndag, att vi vågar vara riktigt besvärliga med vår Herre och Fader. Jag hoppas Hans rike förhärligas genom oss på söndag, att lovsången är levande hängivenhet och ett eko från änglar och helgon i himmelen. Trivseln, den skiter jag faktiskt i.

Det räcker så

2006-09-07T22:49:00.000+02:00

Hvis alt du gav foruden lifvet, saa vet at du har intet gifvet

En saga om ett hus

2006-08-27T08:34:00.000+02:00

En man ägde ett litet hus vid havet. Det var ett fint gammalt hus, ett sånt där som växer ihop med den som bor där så att det till sist blir svårt att skilja huset från människan i det. Om han någon gång skulle lämna huset vore det dömt till förfall och ruin, så tänkte alla som hälsade på mannen i det fina lilla huset vid havet.

Det fanns två rum i huset, ett finrum för söndagsmiddagen som hade en strålande utsikt över havet och fyren och vågorna där bortom. Ibland satt mannen på verandan utanför fönstret och sög på sin pipa länge, länge (för han var en sjöman i grunden) och drömde sig bort över havet till landet på andra sidan som han inte kunde se (för havet som huset låg vid var det största av dem alla). På landsidan av huset låg ett allrum där mannen arbetade, åt, sov och gjorde allt det där som pensionerade sjömän gör på sin fritid. Rummet hade inte mycket till utsikt, men det var enkelt och praktiskt. Dessutom, tänkte mannen, ska man få något gjort så går det inte an att drömma sig bort hela dagarna. Och så var det, när gäster kom förbi fann de allt som oftast mannen där hukad över ett litet flaskskepp eller en reptavla.

Nu bar det sig inte bättre än att huset blev rätt illa åtgånget i en nattlig höststorm, och när mannen gick ut på morgonen hade taket bestämt sig för att byta plats med trädgården. Mannen var ju nu ingen ungdom längre, så när han lagat taket över sitt finrum, som trots allt var det viktigaste och värdefullaste mannen hade, så gick han ner för att vila upp sig några dagar. Men redan morgonen därpå fann han källaren översvämmad ända upp till golvbjälklaget. Det var inte annat att göra än att länsa ur källaren och bryta upp golvet och byta ut våta sågspån i bjälklaget mot torra. Detta var ett stort och ansträngande projekt, så mannen beslöt sig för att vänta någon vecka med allrummet, “bara tills jag hämtat andan något”. Knappt hade den stackars mannen återinvigt sitt älskade finrum med en ståtlig söndagsmiddag, förrän han upptäckte en armé av oinbjudna myror som kalasade på rostbiffen och vinbärsgelén. Lyckligtvis hade mannen lite myrgift stående, men bara tillräckligt för halva huset, nämligen den viktigare halvan, den där mannen förr i tiden hade suttit och rökt sin pipa och drömt sig bort över havet.

Så fortsatte det år ut och år in för mannen, huset drabbades av nya olyckor och han gjorde så gott han kunde för att hålla sitt älskade finrum i skick medan han annars satt och huttrade i sitt fuktiga, mögliga allrum och försökte hålla ohyran hjälpligt ifrån sig. Det blev längre och längre mellan vännernas besök, och människor i trakten började tycka synd om mannen. Barnen berättade rysliga historier om honom på kvällen och de modigare bland dem smög sig ibland upp till de krossade fönstren och kikade in i huset med de två rummen. Mannen såg dem naturligtvis och skulle gärna förklarat varför han levde halva sitt liv i det fallfärdiga rummet, och använde den andra halvan till att reparera det fina, ombonade rummet där han så sällan hade nog med ro för sin söndagsmiddag. Fast han fann aldrig orden och kunde inte riktigt komma ihåg varför det ena rummet var så mycket viktigare än det andra, han visste bara att det en gång hade känts så men nu glömt vad som var så stort och märkvärdigt med det.

Till sist fick mannen en lunginflammation av sitt dragiga hem och när han väl kom sig iväg till doktorn var det redan försent. Han dog och huset föll snart samman och är nu helt borta. Både finrum och allrum är försvunna, men fortfarande kan man ibland sent om kvällen höra något barn berätta den hemska sagan om en halv man i ett halvt hus. Han som inte visste att hålla ihop sitt hem när olyckan gick husesyn.

Emils kärleksbrevsskola

2006-08-21T23:05:00.000+02:00

Egentligen borde man inte skriva några andra kärleksbrev än till Gud. Etty Hillesum

Säkert har du någon gång undrat: Hur gör man? Hur skriver man ett kärleksbrev som är fullt av hängivenhet, men ändå inte är självutplånande? För suddar du bort dig själv i ditt brev, finns ingen kvar att älska för mottagaren, och sådan kärlek blir rätt trist i längden. Och om det är svårt att skriva till ditt hjärtas dam, då är det väl komplett omöjligt att adressera sig till Gud (jag tänkte pröva: Herre Gud Fader, 30230 Kärleken, (vilket ligger i trakten av Halmstad, alltid värt ett försök)). Du kan komma undan med att tänja lite på begreppen när du talar till en kvinna av kött och blod, överdriva lite där, förminska något här, sådant kan till och med uppskattas om det görs med varsam hand och en grundrespekt för sanningen.Men Gud har en otäck och något irriterande förmåga att upptäcka allt halvt och ljumt, vilka är de adjektiv som är den enda riktiga dödsfienden för ett verksamt kärleksbrev. Allt annat kan förlåtas, otrohet, tankspriddhet, dålig hygien, men ljumhet, det är bara totalt osexigt.

På mitt eget blygsamma sätt tänkte jag alltså ge några tips och råd till den som står i kärleksbrevstagen. Här tänker jag mig Gud som mottagaren, men jag är inte så kinkig med om du använder kunskapen i romantiska syften. Det är gott att människor älskar varann, och dessutom bra mot bostadsbristen. För du ska inte tro att det som inte funkar på den tilltänkta kvinnan, går hem bättre hos Gud. Han vill inte ha dina avlagda tricks du gömt i byrålådan tills någon tillräckligt godtrogen dyker upp. Det vill inte varje kvinna med självaktning heller.

(En liten parentes: Jag kallar dig, hypotetiske skrivare, en man och mottagaren en kvinna, osäker på om detta kan betraktas som patriarkalt eller inte. Jag föredrar att se det som könssolidaritet istället, något som kvinnor bör bli bättre på förresten, att ge varandra en hjälpande hand med (inte mot) det motsatta könet. I vilket fall har jag bara ytterst begränsad erfarenhet av att skriva kärleksbrev som man, ingen som kvinna. Mottagandet är det ännu värre ställt med. (Min adress är – nej, det skriver jag faktiskt inte, och kärleksmejl räknas inte...))

Någon kanske märkt att ordet förförelse har blivit ett av mina favoritord på sistone. Där ser ni faran med att läsa Kierkegaard! Som han skulle säga, inget förmår förföra som en hemlighet. Siktar ni på förförelse, får ni alltså gärna ta hans tips. Men för ett kärleksbrev till Gud duger det inte, förförelse är helt enkelt inte en hållbar strategi gentemot seendets Gud, den Gud som ser dig in i själva märgen av ditt väsen. Jag är osäker om förförelse hör hemma i ett brev av den mer världsliga sorten heller, om det verkligen fungerar i den skrivna formen. Det fungerar i “det verkliga livet”, men sådant liv kan ibland vara svårt att skilja från andlig död.

Ändå är hemligheter något av det viktigaste den troende har. Nattvarden, omvändelsen och dopet är mysterion, och bör så förbli. Bli inte så indoktrinerad av vittnesbörd-snacket att du tror att du ska berätta och förklara allt till vem som helst om vad som försiggår mellan dig och Gud. Älskande har hemligheter, och Gud kallas inte utan orsak för “den svartsjuke” i Bibeln (Exodus 34:14). Han vill inte reduceras till ett samtalsämne.

Så var det det här med komplimanger... Gud vill höra lovsång, men finns det något värre än fejkade komplimanger, sådant någon läst i en bok och har hört ska funka rätt okej i de flesta situationer för att få omkull de mindre nogräknade. Det gör det inte. Rätt lovsång (“ortodoxi”) visar att du tagit in skapelsens lovsång med öppna sinnen, att du släppt in trons lovsång i ditt hjärta och inte stänger in det där, och att du verkligen känner Gud. Du måste veta vem du adresserar dig till, det är första reglen för ett kärleksbrev

Du måste också veta vem du själv är, och detta kan vara svårt även när huvudet känns någorlunda i ordning. Det är väl känt att förälskelse och förvirring i praktiken är synonymer.
Du är skön som Tirsa, min älskade, ljuvlig som Jerusalem, skrämmande som stjärnornas här.
Vänd bort din blick, den gör mig förvirrad. Höga Visan 6:4-5
Inte desto mindre måste du vilja möta Guds fullhet med hela din person, inte bara valda delar. Allt skall fram inför Honom, något mindre bör du inte nöja dig med. Där har du faktiskt lite hjälp i kyrkan, trosbekännelsen finns i psalmbokens pärms insida och syndabekännelsen i de där små upptryckta gudstjänstordningarna (som du kan ta med hem utan att någon saknar den). Tycker du trosbekännelsen är torr bör du hålla det för dig själv (sånt säger man inte i kärleksbrev) och om det är tvunget omformulera det något i mustigare språk. Det kan nog tyckas att syndabekännelsen inte riktigt räcker till för att presentera dig själv i den dager du förtjänar. Det kan jag nog hålla med om, ett kärleksbrev där du bara rackar ned på dig själv vill ju ingen vettig människa läsa, varför skulle Gud ha mer tålamod (hmm, att vara allsmäktig, sanningens och kärlekens fullhet, evig och oföränderlig kan vara skäl till ett visst extra tålamod)?

Summan av ett kärleksbrev är ju allt som oftast: “Detta är jag (egentligen)! Vem är du (egentligen)?” Har du helt enkelt inte ork nog att presentera dig själv, kan kanske något av detta funka:
“Jag tackar Dig för känslor och tankar. För att viljan ännu söker lyda Dig. För att glimtar av Din skönhet ännu kan överväldiga. För att glädjen och sorgen ännu kan nå mig. För att jag inte är helt omöjlig att älska och ännu kan älska de människor Du har gett plats i mitt hjärta och i mitt liv. För att Din kärlek ännu lyser genom alla de lager av andra sorterings färg jag slösat bort på att försöka bättra på Din skapelse.”

Varför skriva ett kärleksbrev överhuvudtaget? Det är en relevant fråga, somliga vill gärna ha någon slags abstraherande distans mellan sig själv och kärleken. Andra har svårt att finna orden när objektet för kärleken (vilket hemskt uttryck förresten) är alldeles inpå dem, de tycker sig formulera sig elegantare med papper och penna (inga namn nämnda...). Men det är fusk att vilja ha några mil mellan sig och den älskade, bara för att du skriver bättre än du talar. Älskar du verkligen, då vill du vara nära, även om det gör dig komplett stum eller bara allmänt fånig. Till sist är det ändå hängivenheten som räknas, den hängivenheten att Gud gav sig till oss. För sådan kärlek kan jag bara kapitulera.

Jag är en mur, och mina bröst är som torn.
Men inför honom måste jag ge mig. Höga Visan 8:10

PS. Tycker någon att jag uttrycker mig väl sarkastiskt eller vanvördigt, kan jag bara svara att det heliga tål det. Bättre än något annat.

Om Luther och 13-åriga flickor som läser Veckorevyn

2006-08-05T20:20:00.000+02:00

I´m not a sinner nor a saint. Alcazar, schlager-SM 2003

Om jag har Jesus, har jag allt. Gulligt bokmärke, borttappat i senaste flytten.

Kyrkan har ett problem. Vi talar om synd, nåd och helgelse (ibland), och det med rätta, för vi talar om livets realiteter, inte teologiska tankekonstruktioner. Utanför kyrkans väggar är dessa ords värde och giltighet ungefär lika stora som nordkoreanska småmynt utanför landets gränser (valutan heter won, för övrigt). De är, i världens ögon, till och med en belastning, gamla ord som förtrycker människor och håller dem på mattan. Ingen förstår dem, och tur är det, annars skulle svenska folket bli mäkta argt på oss, om de inser vad vi faktiskt säger. “Jo, förresten, du är en syndare som har Jesu blod på dina händer, och lika bra är det för det är ditt enda hopp till verkligt liv, den där krukdrejningskursen du går på ABF kommer inte hjälpa dig inför Gud och inte att du betalar din skatt heller, inte ens att du pliktskyldigt plockar upp efter hunden din på promenaderna i parken, inte ens det.”

Vissa präster skulle gärna slänga ut dessa ord, medan andra kristna i så fall helst blir utkastade tillsammans med dem. Men vi har ett problem, om människor kommer till kyrkan med sin skam, skuldkänsla och självförakt, och vi säger: “Ledsen, vi gör bara riktig teologisk synd här, det där är bara världsliga bekymmer du kan ta med psykologen.” Då kommer de inte till kyrkan, vilket vi kan leva med, men vad värre är, då kommer de inte till Gud, den Gud som är givare av ALLA goda gåvor, som vi bör förvänta oss allt gott av. Det var Luthers definition på Gud, bristfällig som den är så gör den i alla fall inte åtskillnad på andligt och världsligt. Om vi stänger våra hjärtan för människors nöd, och den får vara precis hur världslig och ytlig den vill, då sviker vi det kors som är kristendomens tecken.

Om däremot väktaren ser svärdet men inte stöter i horn så att folket varnas och någon blir dödad när svärdet kommer, då dör denne därför att han syndat, och av väktaren skall jag utkräva vedergällning för hans blod. Hesekiel 33:6

Jag har två bilder och en fråga. Tänk er Luther på sin kammare, omgiven av tunga luntor som babblar fromheter om det kristna livet. Luthers huvud är fyllt av helighetsindustrins (kloster, universitet och den religiösa centralmaktens) fraser om hur andligt liv ser ut. Luther får det inte att gå ihop med hur han själv ser ut inombords, eller för den delen hur Gud ser ut, om Han ska vara någon värd att tjäna. “Är det något fel på mig?”, tänker en tungsingt tysk reformator.

Tänk er sedan en trettonårig flicka som bläddrar i senaste Veckorevyn. Hon läser sida upp och sida ner om skönhetstips och sextips och lyckotips. Hennes huvud är överfullt av utseende- och upplevelseindustrins ideal om det vackra livet. Flickan får det inte att gå ihop, hon följer skönhetstipsen och känner sig fulare, följer sextipsen och känner sig solkig och förnedrad, följer lyckotipsen och blir deprimerad. Hon jämför sina bröst med fotomodellens på omslaget och undrar: “Är det något fel på mig?”

Min fråga är: Vad är egentligen skillnaden på Luthers “andliga” nöd och flickans “ytliga” ångest? Om jag vågade ett råd till dem är det detta: Du är inte den människa du vill vara – för du vill inte vara den människa Gud skapat dig till. De tror att problemet är brist, syndens problem är alltid trots. Djävulens predikan är att du saknar något, du behöver den där drogen för lycka, den där operationen för skönheten, och den där frukten på trädet, den kommer göra dig till gud. Gud säger: Allt mitt är ditt, du har allt du behöver. Jag ger dig mitt allt, min son, ta emot honom. Han är här, om du vill så är han din.

Om du har Gud, vad mer behöver du?

De ögon som ser

2006-06-18T22:31:00.000+02:00

Det finns blickar som betyder något för någon. Det finns ögon så klara och rena att man kan spegla sig i dem och se sig själv sannare och verkligare än i sin egen blick.

Jag vill berätta om något sådant, ni får tro mig om ni vill, tycka jag dramatiserar och överdriver om ni vill, men sådan är berättelsen. För nästan precis tre år sedan dog min mamma, vi behöver inte mystifiera eller förandliga saken, mammor gör nu en gång just det. Ingen orsak att tycka synd om mig, hon var en fantastisk mamma och varje år med henne en gåva att vara tacksam för.

Nåväl, en dödsbädd, familjen samlad kring den döende. Där sitter jag, fortfarande sömnig efter en misslyckad vaka, orkade du inte hålla dig vaken en enda timme? Och hon ser på mig som ingen annan människa har sett på mig eller någonsin kommer att se mig. Jag kan inte säga annat, än att hon ser med Guds ögon, sedan dör hon. Därför VET jag att den blicken är fruktansvärd och förintande, de ögonen är sanna och ser sant.

“Där sitter min son. Jag har fött honom, vad blev det av honom, var är han nu? Vem är du, om man plockar bort allt det yttre? Låt säga, du blir sjuk, kan inte jobba, håret faller av, folk blir obekväma och nervösa i din närvaro, medicinerna förvirrar ditt tänkande, du kan inte tala. Bara se och tiga om vad du ser. Kan du se med mina ögon?”

Så föreställer jag mig domen. En blick av kärlekens fulla och berättigade sanningskrav. Inget hat, inget förakt, inget medlidande. Jag säger, inte ett uns av medlidande. Gud sände sin Son in i döden för min skull, om det var förgäves, vad väntar mig då? En blick av en barnlös faders vrede.

* *

Denna blogg kommer ta ett sommaruppehåll. Somligt måste växa, somligt måste dö. Eventuella läsare vill jag önska en glad och varm sommar (sitt inte inne hela dagarna!) och kanske t o m ett gott återseende till hösten. Ta hand om er och Gud välsigne er!

Queera funderingar

2006-06-12T22:07:00.000+02:00

Vi har något att lära oss av alla kättare, hädare, bespottare, hånare, förföljare, förledare och frestare, ja, hela maskeradbalen av djävulens ulvakläder. Mycket av det är bara dumt och banalt, som dess upphovsman, när vi frestas att stjäla, hata, förakta, bedra och allt det andra. Men när det är som slugast, då ställer sig Djävulen så nära sanningen han bara kan, och vinns trons kamp där, då erövrar vi kristna ännu en sanning och gör den till vår.

Det har snackats om att göra en revision av Bibeln efter nutida genustänkande, så att kristendomen på så sätt ska bli mer jämlik och rättvis, och mer attraktiv för oss moderna upplysta människor som vet så mycket bättre. Detta ÄR att komma inför Guds uppenbarelse och, istället för att böja knä i vördnad och tillbedjan, gå fram och bättra på bilden en aning. Det är så förkastligt att jag inte ens vill prata om det. Kanske nästa gång, men inte idag.

Men om vi nu tänker att djävulen ställer sig nära sanningen, för att skymma för den, vad är den sanning han vill beröva oss? Tänk om det är så att kyrkan har varit en patriarkal institution i några tusen år, och vi i vår tid ska bryta upp med det och lära oss något nytt om Gud? Vi ska se några kvinnliga drag i Guds ansikte och person (om ni förlåter tautologin). För om ni läser skapelseberättelsen, så ser ni att allt är gott, men när mannen är ensam, är det inte bra. Och då skapas kvinnan. Människan är Guds avbild, och människa är kvinna och man. Båda två, annars är bilden inte komplett. Detta kommer naturligtvis inte att göra kyrkan ett uns populärare hos queerteoretiker, “snack om manligt och kvinnligt – vad originellt...”, men det är ju heller inte poängen. Att lära känna och ära Gud, det är vad vi kristna sysslar med.

För något halvår sen hörde jag en präst (kvinnlig) tala om den Helige Ande som Livgiverskan. Jag reagerade, inte för att det var direkt fel, men jag tänkte, hmm, vad är anledningen? Kvoteringstänk eller teologiskt grundat sökande av Guds väsen och karaktär? Men så just idag sa en annan präst (manlig), att alla kristna har erfarit Gud som moder, och särskilt då Helig Ande. Moder är kvinnligt, inte tu tal om saken. För: Jesus svarade: “Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.”
Nikodemus svarade: “Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?”
Jesus svarade: “Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande...”
Johannesevangeliet 3:3-6

Så till den berörda prästen: Förlåt en stackars inkrökt man hans begränsade sinne. Till Gud: Må din ande, Livgiverskan, föda mig och hela din kyrka till att mer och mer se Din härlighet. Och upptäcka det stora i att vara människa. Att vara kvinna och vara man.

Prioritet

2006-05-31T22:23:00.000+02:00

På jobbet idag bestämdes prioritet. Ett antal projekt, alla behjärtansvärda, på alla vis viktiga, skulle rangordnas i en tidsplan. Något måste komma först, något måste komma sist. Några blir glada, några besvikna. Det var inte mitt beslut och jag är glad att jag slapp ta det, prioritet är min sämsta gren, helst gör jag allt, på samma gång, eller ingenting hela tiden.

Det går ju inte an, kan man tycka. Var finns urskillningens ande i det? Svar: svårt att urskilja bland allt det andra som ska rymmas i ett liv.

Det går inte att leva utan prioriteter, tillvaron rasar samman under sin egen tyngd. Och ett första steg att komma till rätta med det är att prioritera bönen. Varpå jag kvider: men det blir ju bara ett ytterligare “måste”, tillsammans med allt det andra som bara blir gjort halvdant och halvhjärtat. Och farhågorna besannas naturligtvis, till allt det andra splittrade fogas ett kalejdoskop av förvirrade böner. Varför skulle jag be annorlunda än jag lever?

Men det finns också en annan närvarande i bönen, enhetens ande och urskillningens ande. Och bönen är verksam, kanske främst i att denna ande också tillåts bli bönens ande i mitt liv. Allt som krävs av mig är uthållighet, inte mer. Inte att försöka lyfta mig själv i håret och bli mer andlig än vad jag är, bara att ständigt och jämt kasta mig ner vid Kristi fötter, Guds tron, och resas upp av den Helige Ande, till att gå, leva och be.

Det är faktiskt inte helt omöjligt att prioritera, i veckan strök jag en programpunkt inför sommaren, en hel liten utlandssemester till och med. När det händer för mycket, när det blir en börda, säger Gud: Vad ska du med allt det där till? Lär av mig, min börda är lätt. Och man tittar på det hela och tänker, ja, varför gör jag detta egentligen, är det så himla viktigt? Och ett beslut tas, det är jag som tar det och jag har rätt att ta det, och så är det bra med det. Varför skulle jag leva annorlunda än jag ber?

Bönsöndag: Att lära sig vara en jobbig typ

2006-05-21T22:26:00.000+02:00

Jag kan beundra skamlösa människor. En beundran med en smula motvilja i sig, men något i mig känner definitiv sympati för en människa som kan säga: “Jag är ledsen, trösta mig!” eller “Jag är fruktansvärt nere, säg något snällt till mig, snälla.” För så gör man ju inte, det är viktigt att vara stark och synas vara stark. Vill man ha hjälp, och det behöver man ibland, kläs det i konventionens ord och fraser, signaler som bevarar ens integritet och värdighet. Det finns något av svaghetens mod i att utblottat tigga om hjälp och utsätta sig för andra människors förakt. Ska jag vara ärlig, utsätta sig också för mitt förakt, blandat då med denna beundran.

Jag står inte över detta Vårt förakt för svaghet Harald Ofstad skrev om i sin etiska filosofi-klassiker från Andra Världskriget, men detta förakt måste ovillkorligen besegras. Annars är evangeliet om den lidande, hånade, bespottade Kristus en äcklig och förargelseväckande hädelse. Annars kommer alla mina böner, mina starka, andliga böner, bara driva mig längre och längre ut i den andliga döden. Den som går till templet och ber en bön av tacksamhet över sin andliga hälsa, över att vara förmer än syndarna runtikring, patrasket som blev insläppt på nåder, han går hem mindre rättfärdig än han kom.

Kanske kan man lära sig be till Gud, genom att våga be sin vän: “Idag orkar jag inget alls, kan du ta hand om mig, tala varmt till mig, bjuda på soppa med nygräddat bröd till, och sen vara tyst och krama om mig?” Kanske kan man våga möta sina vänner och göra dem till del av sitt livsvillkor, genom att be till Gud: “Jag har inget. Ge mig allt.” Våga vara besvärlig med Gud, en jobbig typ, en sådan man helst undvek om man kunde göra det utan att vara alltför oartig. Som Israel, som kämpade med Gud och blev märkt för livet. Och välsignad till evig tid.

Tre gånger har jag bett Herren att [Satans ängel] skall lämna mig ifred. Men han svarade: “Min nåd är allt du behöver.“ Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig.
2 Korintierbrevet 12:8-9

Häst-August, en småländsk kyrkohistoria

2006-05-19T23:22:00.000+02:00

Ett träd har alltid rötter. Och när man kommer som en liten avbruten gren eller kvist och ska ympas in i ett nytt träd, skadar det inte att sticka ner händerna i myllan för att känna efter var trädet är rotat. I Norrland var det upplysningsmänniskan och svavelpredikanten Laestadius, Västkusten hade svartrocken Shartau på sin tid, men vem ligger bakom Bibelbältets Småland? Frikyrkoväckelsens och högkyrklighetens förlovade land.

Kanske Häst-August från Kalmar? Född 1850 i Algutsboda socken, begraven 1931 på Södra Kyrkogården i Kalmar, långlivad som en gudsman av den gamla skolan. Som turnerade runt och och omvände själar från förtappelsen alternativt stal dem från statskyrkans präster. För Häst-August kvittade det lika. Och statskyrkans präster räknade också å sin sida honom till vargarna, de som till varje pris skulle hållas borta från fårahjorden.

Naturligtvis var en sådan som Häst-August lång, ståtlig och en kvinnornas man, han spelade dragspel till slutet, höll predikningar dagligdags, han var produktiv byggherre i Kalmar. Brinnande i anden, en annan är tagen i vördnad för sådan Guds kraft uppenbarad i ett människoliv. Jag är inte ironisk. Det finns få sådana människor, men de finns. Deras enda problem, antar jag, är att de tror att deras mänskliga villkor gäller alla andra också. Som vi alla gör.

Vittaryd socken, fullsatt kyrka, i väntan på en dragspelskonsert. Det är ju det enda som händer i bygden, det är innan tv och internet. Prästen introducerar, Häst-August börjar pumpa ut ackorden och sjunga (naturligtvis egna texter). Han vet att formulera sig koncist och slående, han säger efteråt: “Nu är det inte mera att göra i Vittaryd, för där är alla omvända utom prästen, länsman och två drängar.”

Inte dåligt för en enkel speleman. Fast man kan känna lite sympati för prästen, det var ju han som skulle få hantera bakslagen, troskamperna och vardagens utnötning av lärjungaskapet. Häst-August var redan på väg mot nästa seger. Det var frikyrkans stora förtjänst att man plockade ut omvändelsen ur sin teologiska malpåse, det är dess svaghet att man är så rask att ställa undan den igen. För blir man någonsin färdig med sin omvändelse, eller kan lägga undan den när den är avklarad? Eller är det inte så att husgrunden bara blir viktigare ju mer av huset man bygger på den? Det är då Kristuslivet börjar, och i princip ska väl också det vara slutet för den gamla människan. Men vi är många som har erfarit att hon är av segt virke...

Låt oss därför inte uppehålla oss vid det man först får lära sig om Kristus utan gå vidare till det som är avsett för vuxna. Vi kan inte börja om med grunderna: omvändelsen från döda gärningar, tron på Gud och läran om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och evig dom. Nej, med Guds tillåtelse går vi vidare.
Hebreerbrevet 6:1-3

Dagens ordspråk

2006-05-15T22:18:00.000+02:00

Apropå skrivkramp:

Ser du en som pratar i tid och otid -
det är mera hopp om en dåre.
Ordspråksboken 29:20

Egentligen är det ju rätt hopplöst att försöka lära ut kristendom, den ska levas. Vad nytta kan ett par ord göra för att visa på det livet? Kanske inte mycket nytta alls, men jag kan bara utgå från att det som hjälpt mig själv när jag skrev det, på outgrundliga vägar kanske kan hjälpa någon annan när de läser det. Större under har skett...

Nu är det alltså rätt tomt i skrivarlådan uppe i skallen, kanske har jag fullt upp med levandet, kanske har nickträningen i fredags satt sina spår (Norrlidens IF, kungar av norra Kalmar!). I vilket fall inte mycket att förmedla av värde. Därför, kära / käre läsare, har det varit tyst ett tag, och denna bloggpost är mest ett flämtande litet livstecken. I brist på annat ville jag bara säga att jag skall be för dig ikväll. Må Gud välsigna dig, Dios te bendiga, God bless you!

Existensiell ångest vs sexuell frustration

2006-04-27T23:00:00.000+02:00

Man funderar över livet. Oroar sig en smula, längtar mycket, drömmer stora drömmar, blir knäckt av småsaker och reser sig igen, redo att gå tolv ronder mot världen. Andra skulle kalla mig labil, jag säger öppen för livet, i poetiska ordalag en dörrmatta för livet. Välkommen in!

När akademikern i mig talar kallas det ett existensiellt tillstånd. Om det än är lika delar upprymdhet som ångest. Angst ligger inte för mig, men livet bör tas på allvar, det är det enda jag har. Döden är slutet på alla förefintliga livsmöjligheter, som det så vackert heter. Men andligen, vi har att välja att leva eller dö andligen, och jag väljer livet som är i Jesus Kristus.

Jag har en liten bekännelse, jag har mycket svårt att känna igen detta existensiella tillstånd i mina medmänniskor. Kanske finns det där, kanske inte. Kanske är det som Guds rike osynligt utåt men verkligt inåt och mellan oss. Ofta så funderar Emil den Fåfänge om han är den enda äkta människan på jorden, eller den enda falska. Båda idéerna är ju lika fåfänga och egenkära.

Samtidigt med detta växlande och vacklande har jag en misstanke. Jag ska inte säga att den gnager i mig, faktiskt är det likgiltigt om den är sann eller inte, det förändrar inget i grunden. Tänk om det bara är sexuell frustration? All min djupsinnighet, alla mina frågor och sökande och skrivande; skaffa en flicka och sorg och suckan flyr. Som Luther rådde den svårmodige, tänk på vackra kvinnor och sjung glada visor. Och Luther bör man lyssna på...

Det finns ju inga vattentäta skott mellan min andliga och min biologiska människa. Och vad skulle jag egentligen med sådana till, det förändrar ändå inget på djupet. Hela jag behöver Gud, det finns ingen bit av mig som kan undvara att vara med och förlita sig på Herren. När alla skott tar in vatten, är det dags att gå i livbåten.

Jag fick i posten häromdagen en bröllopsinbjudan, som de flesta skulle bli så blev jag överglad att få äran att bevittna två människor lova saker så höga och fina till varandra att rösten måste vackla och dallra att lova sådant till en annan människa, för att inte tala om inför Gud. Men tanken gick också till hur det nu skulle bli med ännu ett par vänner, förvandlade till harmonisk mildhet i bästa fall, definitiv sinnesslöhet i sämsta fall. Det känns som det är någonstans mittemellan det brukar landa, och i ärlighetens namn är nog min bedömning mest färgad av hur jag för tillfället har det med avundsjukan på tvåsamheten. Just idag är jag inte avundsjuk alls, bara lycklig av att kunna få vara med och dela deras lycka. Sen har ju ett litet mått sinnesslöhet aldrig skadat någon...

En driftig hustru är sin mans krona,
en dålig är som röta i hans ben.
Ordspråksboken 12:4

Om fulungar på dagis

2006-04-19T23:19:00.000+02:00

I mina tankar är poesi viktigare än politik. Det kan synas rätt ansvarslöst, men egentligen handlar poesi om att ta ansvar för sanningen. Ett folk som håller poesi för på sin höjd en pittoresk utsmyckning av folkhemmet, är dömt till att vandra i mörkret. Det kommer ha starka händer, kapabla att uträtta arbete, men kommer förslösa sin kraft på bedrägerier och oväsentligheter. Poesin ger folket känselspröt, politiken ger folket händer och fötter. Men kunskapen kommer före handlingskraften.

Varför då denna utläggning? Jo, i senaste numret av Spira (kyrkotidning i Umeå) kan man läsa en text från min penna, en text som gått fram och tillbaks mellan mig och redaktören där. Jag kan ärligt säga att den text som föreligger i tryck är bättre än den ursprungliga text jag skickade in dit och som redan publicerats en gång på denna blogg, fast den är väsentligt kortare. Jag återger den sista versionen jag skickade in, som i stort sett motsvarar Spiras. Men det finns som sagt skillnader, jag kan inte påstå att de stjälper eller kullkastar budskapet, men jag tycker inte desto mindre de är onödiga och poetiskt felaktiga. De förändringar som gjorts är dock intressanta, för de berättar en historia om förhållandet mellan poesi och politik.

Historien handlar om fulungar på dagis. Att kalla en unge ful ska man inte göra, det håller jag med om. Varje barn är värt att älskas, och behöver inte förtjäna kärlek. Men en text som den jag skrivit måste ovillkorligen ställa sig på barnens sida, och barnen vet att det FINNS fulungar på dagis, oavsett om det är politiskt korrekt att säga det eller inte. Det finns barn som jävlas med andra barn, av orsaker som är helt osynliga för offren. En poetisk text måste ha sann sälta. På samma sätt som en evangelisk text måste ha sann sälta. Fulungen på dagis är den bästa bild (jag kom på) för den världens ondska som försonas av Jesus. Jag insåg redan när jag skrev att det var ett uttryck som skulle kännas obekvämt, men jag har inga politiska ambitioner med det jag skriver. Politiker måste akta sig för att stöta sig, och är därmed hänvisade till det urvattnade. God poesi och evangelium ska vara anstötligt. Som skillnaden mellan att skriva ”ungen” och ”fulungen”.

Mystik för små barn
Svar till min systerdotter på frågan om korset, sanningen och kärleken.

– Vad betyder korset?– Det är krysset på kartan under vilket skatten är gömd. Sök här! Det är här du finner det.
– Finner vadå för nåt?
– Gud. Och människan. Dig själv och andra. Din mamma och pappa. Din skvallriga bästis och alla hemlisar ni svurit att hålla tyst om. Till och med fulungen på dagis som alltid rycker dig i flätan när fröken inte ser. Sök här, och Jesus visar dig dem som de verkligen är.

– Vad gör sanningen?
– Inte mycket, nästan ingenting. Men om du inte kan lita på någon, om du inte ens kan lita på dig själv, vad finns det att göra då? Är du blind och tappar din blindkäpp, stå stilla, rör dig inte tills någon hjälper dig därifrån. Sanningen är att se rätt för att kunna vara rätt. Sen kan du göra det rätta.
– Göra vadå?
– Det du vill, för vem du vill. Du vet, när du gjort något fel...
– Fel?
– Något du försöker dölja och inte vill berätta. Då blir du ledsen för att du skadat någon du bryr dig om, men kanske mest för att du velat göra det du gjort, fast du egentligen inte ville. Du vill inte vara den som vill en sådan sak. Det finns goda hemlisar, som du bara vill dela med någon enda människa för att det är så värdefullt, men Gud vill ha de dåliga hemlisarna också.
– Och ge mig goda! Men vet inte Gud allt redan?
– Jo, men vet du det? En dålig hemlis är lite som början på en förkylning, man vet inte riktigt om den finns där eller inte. Först när du säger den ut högt, vet du att du har den.

– Vad är kärleken?
– Som ord, inte mycket. Frågar du mig om jag har kärlek svarar jag ”knappt”. Det går faktiskt att älska ändå, men det är väldigt svårt att leva den fullt ut. Det känns lite grann som att dansa med ett träben, jag vill snurra runt och runt, men benet bara hänger där.
– Men vem ska man älska?
– Någon som står i busskön bakom dig, som äter eller hungrar, någon som är din vän eller ovän . Men gärna nära, gärna nu. Du känner igen kärleken på att den skrattar och ler när den gör det goda. Ibland gråter den också, när det goda inte hjälper, men den skulle hellre vara glad. Om den sitter och surar och tänker: “Här gör jag gott och ingen märker det”, är det inte kärleken egentligen, utan bara plast och på låtsas.

– Jag fattar inte riktigt allt detta.
– Vem gör det? Men det hänger inte på det. Har du lekt “Falla och fånga” någon gång? En vän står bakom din rygg, när du faller fångar hon dig innan du nått golvet. Litar du på henne, behöver du inte titta över axeln hela tiden för att se om hon tar emot. Och först när du faller, vet du att hon verkligen, verkligen är där.

Ja, han är sannerligen uppstånden!

2006-04-16T09:08:00.000+02:00

Påsknattsmässa igår. Samling runt en eld på kyrkbacken, intåg under sång i den helt mörklagda kyrkan, så när som på det stora dopljuset. Berättelser om Guds omsorg om sitt folk, sånger om påsknattens mysterium. Vi klär kyrkan med ljus och blommor. Vi förnyar våra doplöften, prästen skvätter dopvatten på oss med en grenruska. Vi firar nattvarden tillsammans med varandra. Det finns en rak, obruten kedja av människor som har gett människor bröd i Jesu namn ända tillbaks till Jesu händer. Guds händer. Vi firar nattvarden tillsammans med Kristus. Och till sist, påskropet:
-Kristus är uppstånden, Halleluja.
-Ja, han är sannerligen uppstånden, Halleluja!

Yeah! Ärligt talat, har jag någonsin varit på en rockkonsert som varit ens i närheten av en sådan totalupplevelse? Där jag kunnat ge mig hän, sjunga med, vara där, där det händer, när det händer. Utan att känna att det nog är häftigare i London än i gamla Svedala, för att inte tala om New York. Det har jag inte. Jag säger, det är ingen skillnad att fira påsknattsmässa i en liten stadsdelskyrka i Kalmar, Två Systrars kapell, och att fira den i Petersdomen i Rom. Jag vågar påstå att kyrkan är snart det enda lokala kulturfenomenet värt namnet i Sverige. Ändå är kyrkan platslös och tidlös också, ett tvåtusen år ungt globaliseringsfenomen. Och det tas inget inträde, igår inte ens kollekt. Hur är det möjligt?

Ungefär här inser jag att det inte kan vara gratis. Det finns inga gratisluncher. Vår fest igår är den dyraste jubeltillställning som någonsin arrangerats på vår jord. Först utelämnar Gud sin ende son till romarnas tortyr, prästernas hån, sina vänners svek, och framförallt, all vår skit vi utsätter varandra och oss själva för. Tänk den tanken, hur har jag behandlat min själ? Vad skulle jag tänka om någon annan förnedrat mig på det sätt som jag själv gjort, av oaktsamhet, självförakt och ohejdad gammal vana? Allt detta las på honom, för att vi skulle upprättas.

Och då uppstod ändå Jesus, livet vann. Så då kostade kalaset kanske inte så mycket? Jo, det gjorde det, vi kristna är så fräcka att vi firar på någon annans bekostnad. Dödens makt miste allt, inte något kvarstår, allt är förlorat. Djävulen är barskrapad, men vi, vi firar natten lång...

Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?

Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner,

vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss.

Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd?

Det står ju skrivet: “För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår”.

Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek.

Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer,

varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.
Rom 8:33-39

Rolling Stones indeed!

Långfredag

2006-04-10T20:57:00.000+02:00

En man i ett demonstrationståg bär en skylt: ”Läs snabbare, du protesterar fortfarande!”

”Gråt! Gråt tårar av blod. För mig, ner för dina kinder. För mig, trasige. Som inte vet att gråta.

Jag samlar. Tårar, droppar, i kupade händer. Det ser ut som bön. Jag kallas bedjare. Samlare av dallrande röda pärlor. I händer kupade. Själar kuvade. Hoppar från höga byggnader. Gräver ner sig till gravar och klär liken nakna. Pudrar sig vita i bästa kostymen och fars kavaj. Som-om-inte.

Du blödde ymnigt. Det kan inte vara menat att blöda för de osårbara, vaka för de som sover och trösta de som skiter i vilket. Ändå tårar du, blöar ner mina kinder. Förtorkade, anemiska, sträckta över knotor och förbroskade. Trilla från min kind, i din tår av blod och kärlek.

Du sjöng, jag sjöng, vi sjöng ”Det intet finns / som inte vinns / av kärleken som lider” svensk psalm hundraförti och tre. Gammalt, bildat professorstal. Teologer med tårar som vi. När helgonen försvann, köpmännen tog över. Grät du blod för tiggare och köpmän.”

Mystik för små barn II

2006-04-08T21:58:00.000+02:00

Gud säger: “Du kan!”

När barn leker, så leker de fullt ut. De säger inte: “Så länge och och så mycket ska vi leka”, de leker tills leken är slut. När vuxna leker, så finns där en budget hur mycket resan ska kosta; matchen pågår i 2 gånger 45 minuter plus tilläggstid; mobilen är påslagen om chefen vill något. Leken tillåts aldrig bli lika stor eller viktig som dem själva.

Att lära känna Gud är det största äventyret som livet erbjuder. Om det leks som ett barn leker. Annars blir det rätt trist, som livet som vanligt fast med några extra måsten och många “du-får-inte”. Det räcker för att andra ska känna igen en som kristen, men inte till att lära känna Gud. Jesus säger att vi ska ta emot himmelriket som ett barn, eller inte alls. Närmare bestämt som hans barn. Vi kan förlora oss själva i Honom, och finna tillbaks till vår egen själ. Därför är kristna sökare som letar efter sånt som gömts undan och varit borttappat länge, men i Gud också finnare av mer än vi hade innan leken började. Vi var alltid så mycket värdefullare än vad vi trodde och vad dom sa oss. Detta är livet på riktigt och att ta leken på allvar. Men det är inget spel. Gud vill vara din vän, med dig i allt du gör, säger och är. Det finns inget särskilt regelhäfte för hur leken går till. Du är ingen pjäs på en spelplan som hoppar fram det antal steg som tärningen visar. Men du kan heller inte tvinga dina regler och lekar på Gud. Gud är den Gud är, leken är att se och upptäcka, och sedan ta sig dit.

Det är inte lätt. Faktum är att det är omöjligt. Ändå har det lyckats och många än kommer gå i hamn med det, för att Gud har gjort det möjligt. Gud har visat sig, nej mer än så, han har gjort sig till en av oss, så att vi kan slå följe med den allra bästa vän vi kallar Jesus Kristus. Och att slå följe med honom är att bli som honom. Därför läser en kristen Bibeln, för att lära känna honom, och mer, för att tala som, göra som, vara som Jesus. Och därför är kristna tillsammans, för att vi i varandra lär känna igen den som är trädet för alla oss som är blad och grenar, ett träd som växer ur jorden mot himmelen. Det som bär och det som växer är av Gud. Du kan inte lyfta dig själv i håret upp mot himmelen, du kan bara hänga kvar när trädet reser sig. Verkar det inte mycket till lek?

Men det är svårt att klamra sig fast, särskilt när man vill annat också, för att inte tala om världen runtomkring. Faktum är att inte en jävel vill att du ska sitta kvar i det träd som är Jesu Kristi kyrka. Och då handlar det mer om arbete än om lek. Då handlar det om att gräva in fingrarna i barken eller låta spikar nagla fast händerna till stammen. Och strunta i trötthet, smärta och illvilja och helt enkelt inte släppa taget, oavsett vad du orkar eller inte orkar. Sådana tider kommer kanske, men så länge Gud är i det glada och det roliga, gör du klokt i att också vara där. I den leken som kallas kärlek.

Dagens ord

2006-04-01T19:39:00.000+02:00

...är danskt:

Kærlighed
För att det rimmar på ärlighet. Och ärligheten och kærligheden tillsammans är helighet. I den helighet som är av Gud tvinnas de samman till ett helt. I den helighet som är självproducerad kommer de ovillkorligen i konflikt med varandra. Jag vill bli älskad – och tummar på sanningen. Jag vill rakryggat säga sanningen – och glömmer kärlekens mildhet. Men när de är ett och helt – de är ett och helt – vandrar jag med helgonen.

Kærlighed
För att kær- och lig- hör samman i ett ord. Du blir lik den du älskar. Gud skapade dig till din avbild – han älskar dig. Du blir Kristuslik – när du besvarar hans kärlek.

I själens dunkla natt

2006-03-18T10:14:00.000+01:00

Det är först i natten man märker det inre ljuset. Det som fladdrar, nästan slocknar, men aldrig dör. Eller talar jag vackert nu? Nej, försiktigt, jag viskar, så jag inte blåser ut det som av en olyckshändelse. Försöker jag kalla det mitt eget, försvinner det. Det är inte mitt, men det är allt jag har. Som vi sjöng i förra veckan, Jag är svag men ändå stark, arm och fattig ändå rik. I natt skulle jag sjunga starkare, gråta fler tårar, veta in i märgen att jag är fattig, utblottad, naken. Ändå rik.

Jag miste en vän igår, det har jag inte många av. Som i skilda vägar alltså, inte bil av vägen eller så. Men slut, över... Just denna kan inte ersättas, kan bara ersättas av tomhet och mörker. Mörker eller tomhet, det kan kvitta vilket. Hur? Varför? Vem bryr sig? Det är över.

En vänskap är för mig nästan som en kärleksaffär. Och jag har som ett rastlöst, trolöst hjärta. Jag sårar människor jag bryr mig om, ju mer jag älskar dem desto värre blir det, så känns det ibland. Eller så känns det nu. Och då blir jag som en porslinstallrik (med utsuddade grafiska mönster, inga rosor eller annat bjäfs), liggande sönderslagen på golvet. Någon kommer och ska laga och göra helt, jag ropar “Låt bli! Jag är trasig, ser du väl.” Och den som inte ger upp om mig, utan jämt kommer tillbaka med sina starka, trygga händer, som en snickares, en kroppsarbetares händer, är Gud.

Hosianna
(Jesus dog och livet vann)

Jag är svag men ändå stark,
arm och fattig ändå rik.
Jag var blind men nu jag ser
allt som du gjort, allt som du ger.

Ner i strömmen vill jag gå
för att liv och räddning få.
Renad i Guds nådaflod
pånyttfödd och heliggjord.

Jag har nu en säker hamn
i Guds öppna frälsarfamn.
Jublet stiger nu i mig,
Jesus du har gjort mig fri!

ref. Hosianna, hosianna
till Guds dyra offerlamm.
Hosianna, hosianna
Jesus dog och livet vann.

Jag är ingen “Poster Boy” för Jesus

2006-03-06T17:58:00.000+01:00

- skrivet under en flytt från en stad till en annan

Under min gymnasietid hade jag ett alter ego. Inte smeknamn, märk väl, utan en inre följeslagare vid namn Kent. Kents kännetecken var att han gjorde bort sig å det grövsta, men på ett rätt charmigt sätt, så alla kunde skratta åt det lite godmodigt, nästan jag själv också med distans till det hela. Det blev aldrig någon varaktig skada av spektaklet. Mina kvarvarande vänner från den tiden frågar ibland var jag gjort av han, som om han saknas en smula. Han försvann, jag blev man. Vuxen och mogen och allt det där. Trodde jag i alla fall, men händelser på sista tiden får mig att tvivla.

En flytt alltså, från en stad till en annan. Det hela är mycket okomplicerat, ta dina saker från plats A till plats B, du är flyttad. Det som lyckades med min egen flytt är att jag befinner mig på rätt plats och inte alltför många möbler gick sönder i transporten. Jag skadade inte mig själv eller någon annan. Med några dagars distans finns det inte mycket som skiljer min flytt från en lyckad flytt. Om det inte vore för de dagarna däremellan, som med fullkomlig visshet bevisat min kapacitet att vara en opraktisk idiot när andan faller på. Säg hej til Kent. Jag ska inte frossa i detaljer, bara ge ett axplock av bevismaterialet: Inte många åker tjugo mil tur och retur för att hämta ett flyttsläp för att alla flyttsläp i den egna staden är slut. Inte många tror att någon magiskt ska dyka upp för att hjälpa till att bära säng och skrivbord ner och upp för trappor. Inte många behöver ta fram instruktionsboken för att öppna tanklocket, och lägger bilpärmen på taket där det naturligtvis blir kvarglömt och bortfluget. Inte många fastnar i en snöstorm och tvingas sova över i en iskall bil. Inte många lastar fel så att man bländar truckchaffisar och tvingas omdistribuera lasten halvvägs och mitt på natten. Inte många använder slut sitt mobilkort i en oändlig telefonkö för att säga till hyresvärden att man blir försenad. Inte många får punktering på Varaslätten, så att man blir ännu mer försenad. Inte många anländer en halvtimma efter att ytterporten stängs och får sova en andra natt ute i en iskall bil. Inte många betalar parkeringsavgiften och ställer sig sedan just bredvid den tomma besöksparkeringen och får en p-bot klockan sex på morgonen. Men ingenting gick ju sönder. Inget utom mitt självförtroende.

Ibland är det svårt att synas vara kristen. Ni vet, det där med jordens salt och världens ljus. Ibland vill jag bara sätta en manshög skäppa över mig så att ingen får för sig att sammankoppla Kristusnamnet med min egen högst bristfälliga person. Idag känner jag mig som dålig PR för kyrkan. Det världen vill ha är ju styrka och lycka, garantier och säkra papirer på yttre och inre välstånd. Inte en utblottad tiggare. Inte mig.

Sen tänker jag: Kan de inte acceptera mig som en riktig människa, om än ibland svag och miserabel, kan de inte se att det dåraktiga ibland är sannare än det förnuftiga, kan de inte se annat än att Gud är den rena makten; då kan de heller inte möta Gud i Jesus från Nasaret. Då finns det inte i dem att låta honom tvätta deras fötter, än mindre låta sig själva smörja in hans fötter med olja. Då är talet om korset en dårskap för dem. Det finns mycket och allehanda saker jag kan göra för sådana människor, men att visa på Guds kraft i denne Jesus är helt enkelt bortom min horisont. När mitt ljus flämtar efter liv, Herre, då ber jag, låt andra lysa desto klarare. Också in i mitt eget mörker.

Thomas á Kempis:ur Om Kristi Efterföljelse

2006-03-06T17:56:00.000+01:00

(övers. Kerstin Thomell)

Sucka och sörj över att du ännu är
så sinnlig och världslig,
så litet död från dina passioner, så berörd av dina begär,
så ovarsam ifråga om det sinnliga, så ofta invecklad i fåfänga fantasier,
så mycket böjd för det yttre, så oberörd av allt inre,
så snar till skratt och förströelse, så trög till ånger och tårar,
så benägen till maklighet och kroppens bekvämlighet, så sen till stränghet och iver,
så nyfiken på att höra nyheter och se vackra saker, så trög till att omfatta det som är ringa och föraktat,
så girig att äga mycket, så snål att ge, så envis att behålla,
så obetänksam i vad du säger och som ett såll, när det gäller att tiga,
så slarvig i ditt uppförande, så framfusig i dina handlingar,
så ohämmad ifråga om mat och dryck, så döv för Guds ord,
så snar till vila, så sen till arbete,
så vaken för skvaller, så sömndrucken under matutinen,
så snar att komma till slutet, så förströdd, när du borde vara uppmärksam,
så försumlig vid tidebönerna, så ljum när du firar mässa, så torr när du tar emot kommunionen,
så ofta förströdd, så sällan helt samlad,
så snar till vrede, så kvick att förarga andra, så snabb att döma, så stelbent i din bedömning,
så förtjust över framgång, så nedstämd i motgång,
så rik på goda föresatser och så återhållsam, när det gäller att utföra dem.

Boktipset

2006-02-23T00:31:00.000+01:00

- eller Vad ska du läsa för att bli en bättre människa?

Jag fick av en vän nyligen en fråga om tips på djupa böcker. Jag skulle bara kunna skriva ner en topp-fem-lista och låta det vara bra vid det, men jag vill gärna bifoga en läsanvisning för att göra det lite mer personligt (och sen skriva om det i min blogg så alla kan läsa...). Det finns som sagt många sätt att läsa böcker, och mitt börjar redan bland bokhyllorna i biblioteket. Har man inte jättemycket pengar får man nöja sig med att låna böckerna, vilket ofta duger gott. Har man inte jättemycket tid bör man också vara en smula kräsen med vad man läser, för ska sanningen fram finns det mer dåliga böcker än goda. Att välja att avstå en bok är ett val lika gott som något, och att avbryta en läsning av en dålig bok är en god övning i självdisciplin.

Men när man står i ett bibliotek fullt med böcker, hur ska man skilja agnarna från vetet? Med tiden lär man sig att läsa omslag och baksidestexter, men det är en svår konst som inte lärs ut i en handvändning. Ett annat sätt är att läsa recensioner i tidningar, men hur många recensenter kan man egentligen lita på? Ett roligare sätt att välja böcker är att detaljstudera en författare man gillar och hitta andra författare och böcker som kan kopplas till denna. Jag har t ex följt en lång kedja, eller snarare ett intrikat nät, av böcker utifrån ett omtumlande möte med Dag Hammarskjölds “Vägmärken”, till författare han beundrat eller citerat, t ex Martin Buber och Mäster Eckehart, vidare in i den kristna mystiken och kyrkofäderna, till nutida mystiker/poeter som Etty Hillesum och Ylva Eggehorn. Det är ett spännande sätt att läsa, att hitta en röd tråd genom författarskap och följa den så länge den behåller färgen.

På sätt och vis är detta läsupplägg nära kärnan av själva läsandets väsen. Om vi tror att böcker kan förändra liv, och det är ändå rimligt att anta att litteratur måste lämna något slags avtryck i en, då följer också att vi bör välja vilka författare vi umgås med. Men vill vi ha det avtrycket i oss då måste vi också öppna upp oss för ordet, sänka garden en smula. Mitt bästa råd till att läsa, är att utsätta sig för böcker skrivna av människor du litar på som vill möta dig genom ord och tecken. Att läsa är möte, och möte är att utsätta sig.

Vem kan man då lita på? Författare med goda avsikter, och förmåga att genomföra dem. Jag vill inte bli opererad av en godhjärtad, men ack så fumlig kirurg. Hellre då en känslokall fältskär med osvikligt handlag med skalpellen. Men allra helst naturligtvis de mycket få författare som kombinerar en själ och ett hjärta i livets tjänst med litteratursnille. Som till exempel de fem ordmänniskorna på följande lista:

- Karl-Gustaf Hildebrand. Poet från första hälften av 1900-talet, kanske med mer hjärta än hjärna. Men ett så stort och rymligt hjärta att även hjärnan får plats däri.
- Dag Hammarskjöld. Stridbar som FN:s generalsekreterare (minns Chrustjevs skodunkning). De inre striderna var mäktigare. Läs “Vägmärken” och ett helt nytt litterärt landskap öppnar upp sig.
- P O Enquist. “Lewis resa” var som fallen ned från skyarna för mig. Hans andra böcker kunde omöjligen matcha den upplevelsen, men ändå genomgående stabil romankonst.
- Fjodor Dostojevskij. Någon säger att det är ett tråkigt tips, men det är det inte. Fjodor är för romanen vad ABBA är för schlagern.
- Sören Kierkegaard. De som följt mitt bloggande kan inte ha undgått en viss beundran för den puckelryggige dansken. Skrev “En förförares dagbok” och smälte om sin förlovningsring till ett kors. Nordens största intellektuell genom tiderna, och om alla kunde bemöda sig att läsa “Enten eller” hade inte min anti-estetiska blogg behövts.

Till sist, som svar på underrubrikens fråga, ingen av dessa författare har det i sig att göra dig till en bättre människa. Du behöver heller inte bli mer intressant eller djupare än du redan är. Du duger som du är att leva som du är, älskas av Gud, familj och vänner för den du är. Du behöver ingen bok som ursäkt för att leva ditt liv som det är menat att levas. Raskolnikov i “Brott och straff”, Lewi Pethrus i “Lewis resa” och Fylle-Karlsson som dog på Serafen ska vara glada över ynnesten att lära känna dig.

God och glädjefull läsning tillönskas!

Kyrkan som dejtingservice

2006-02-17T22:33:00.000+01:00

Alla har vi signalord som vi bedömer budskap efter. Letar vi bland bilannonser undviker vi ord som “obesiktad”, “rostfläckar”, “upprustningsobjekt” etcetera. Letar vi efter vårt livs kärlek är signalorden annorlunda, och kanske säger det mer om oss själva vad vi lägger in i dem, än om den de försöker beskriva. Själva poängen med signalorden är att de förenklar verkligheten, som onekligen är rätt komplicerad emellanåt. När man skriver finns det få saker som gör en lika lycklig som när man lyckas subvertera eller invertera ett sådant ord, och på sätt och vis erövra det och göra det till sitt.

Ett vanligt andligt signalord är “gudsbild”, som ofelbart ger mig rysningar längs ryggraden. Kanske har ni hört metaforen om skärvorna av gudsbilden vi alla bär omkring på. Någon har sorgens bild av Gud, en annan glädjens. En dag ska vi alla foga samman våra bilder och Gud ska framträda i sin härlighet. Så vackert - men det är fortfarande bara en bild, en avbild, och väldigt långt från den levande Guden. Ska vi tala om skärvor, så är det snarare vi själva som är det. Vi som skapades till Guds avbild, men nu verkar så trasiga med vassa kanter vi skär oss själva och andra med. Ordet “gudsbild” blir så lätt en återvändsgränd, och utnyttjas hänsynslöst av dem som vill att kyrkan ska vara en föreläsningssal eller ett andligt nöjesfält.

Jag ser kyrkan som en dejtingservice, ägnat åt gudsmötet. Att förmedla kontakten mellan en sökande människa och en finnande Gud. Så här skulle min andliga kontaktannons se ut (om jag inte redan vore upptagen!):

Gud sökes
Var finns du jag letat efter hela livet? Som jag gått förbi och anat i stora folkmassor, sett glimtar av i ansiktet hos främlingar och läst om i böcker som övergår mitt förstånd men ändå är skrivna av människor jag identifierar mig med. Jag har ett varmt men rastlöst hjärta för dig. Är livrädd för att binda mig, men kan inte och får inte förlora dig! (Svar snarast)

Och Guds svar:

Människa finnes
Kom till mig, du som är tyngd av bördor; jag skall skänka dig vila. Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Den kärlek som Fadern har älskat mig med skall vara i dig, och jag i dig. Och jag är med dig alla dagar till tidens slut.
(Från Matteus kap. 11 och 28; Johannes kap. 14 och 17)

Så där tänker jag mig korrespondensen mellan Emil och allsmäktig Gud. Jag skulle uppskatta mycket att höra någon annans kontaktannons till Gud, och kanske till och med ni-vet-vems svar. Handsken är kastad...

John R. Cash 1932-2003

2006-02-12T22:01:00.000+01:00

Igår kväll gick jag och såg Walk the line, filmen om “his Cash-ness” och hans stormiga liv tillsammans med June Carter. Men detta är ingen recension, bara en hyllning till en av mina troshjältar. Trots droger, otrohet och skilsmässa? Jo, de fanns där och han skulle vara den sista att förneka eller skyla över dem, icke desto mindre är Johnny en av mina troshjältar. Jag tror det är något med att han är manlig i sin tro, har en robusthet i sina sånger när de blir som böner. Han försöker aldrig komma inför Gud med någon annan än sig själv. Detta är jag, Gud, med allt starkt och svagt och fult och vackert, har du nåd och försoning att ge, så är det just detta jag som behöver dem. Gospelsångaren Johnny Cash, familjefadern Johnny Cash, missbrukaren Johnny Cash, oförbätterliga syndaren Johnny Cash behöver Dig. Också den rättfärdige Johnny Cash som spelar in sin sista skiva med sånger ur sin moders hymnbok, behöver dig, Gud.

Robusthet är inte att jämt klara sig själv eller att aldrig behöva någon annan. Det är att ha modet att klara sig genom livet som sig själv och den kärlek som övervinner rädslan att möta andra människor som sig själv och inte genom masker och förställning. Ändå är det ingen annan som på samma sätt som Cash kan ta på sig vilken roll som helst och göra den till sin. När Johnny Cash sjunger om synden, då är det han som är syndaren, ingen annan. Det är han som dricker och snortar kokain, bedrar frugan och skjuter henne när hon bedragit honom, det är han som tar på sig revolvern och tror han är gunfighter och blir nedskjuten i första bästa saloon. Det är Cash som är a boy named Sue.

Det Cash sjunger om, det tror jag på. Meningslösheten i att döda någon bara för att se livet flyta ur honom, vissheten om domen som kommer, tilliten till att Gud har friköpt även de minsta och obetydligaste av dem som vänt sig till korset och kallat det sitt. Allt detta i sånger som vägrar glamourisera, men alltid solidariserar sig med den sången handlar om, oavsett om det är en fånge i Folsom Prison som avtjänar det straff han rätteligen förtjänat, eller helgon och profeter som Daniel i Babylon eller Paulus på vägen till Damaskus. Starka människor, svaga människor. Och en älskande Gud som inte tål synden.

Jag ska inte säga mer om Johnny Cash nu, men lyssna gärna på honom. Särskilt om du är man och vill förstå dig själv och detta att vara man, eller kvinna och inte förstår män. Särskilt om du är människa och trött på människor som ljuger och fantiserar om Gud, och om detta att vara människa. Men allra helst om du är trött på dig själv och tror att hela jorden och alla du känner har fått nog av dig. Då får du upptäcka tillsammans med Cash att Gud har berett en hel himmel just för dig.

Redemption
From the hands it came down
From the side it came down
From the feet it came down
And ran to the ground
Between heaven and hell
A teardrop fell In the deep crimson dew
The tree of life grew

And the blood gave life
To the branches of the tree
And the blood was the price
That set the captives free
And the numbers that came
Through the fire and the flood Clung to the tree
And were redeemed by the blood

From the tree streamed a light
That started the fight 'Round the tree grew a vine
On whose fruit I could dine
My old friend Lucifer came
Fought to keep me in chains
But I saw through the tricks
Of six-sixty-six

And the blood gave life
To the branches of the tree
And the blood was the price
That set the captives free
And the numbers that came
Through the fire and the flood Clung to the tree
And were redeemed by the blood

From his hands it came down
From his side it came down
From his feet it came down
And ran to the ground
And a small inner voice Said "You do have a choice."
The vine engrafted me
And I clung to the tree

PS. På Johnnys hemsida kan man lyssna på hans låtar gratis!

Ren

2006-02-07T21:59:00.000+01:00

Klorerade kemikalier
ner, ut, bort
genom underjordens rör,
kebabsås och ölslattar
på fläckade och inpyrda kläder,
på flottiga händer
och fetblanka överläppar.
Krämer, syror och skalpeller,
ytan imploderar,
Shylocks skålpund
svävar fritt, som i fritt fall
inuti rymdfärjans omloppsbana.

Det är annorlunda,
brödet och vinet,
det är annan vithet
och annan renhet.
Gud som plockar med sina juveler
mellan pekfinger och tumme
som en nästan färdigrökt cigg
man riskerar bränna sig på,
mellan lupp och dagsljus,
som med vana, varma samlarögon.
Diamanter som förintar sig själva,
rätat ut allt krokigt och knotigt
till ordning förmedlar ljus,
bara detta, endast detta.
Rubiner och topaser
med billigt rost i kristallgittret,
som trots detta och just därför
sjunger och döden tiger.
Och på ett hörn,
på nåder med här
även bärnstenar,
kåda från sårade träd
med pyttesmå urtidsmonster
som aldrig skrämde någon.
Som stelnat långsamt
och klibbat fast allt möjligt,
men ändå behagar sin Herre
med ett roat leende.

Werther, my ass!

2006-02-07T21:51:00.000+01:00

Jag tror jag vill ha en guldstjärna
för att bryta samman nu,
30000 volt, smörjda pannlober,
aj! i mitt trasiga relä.
Jag ser en lögn,
ett hål, en knut i själen
jag inte kan reda ut.
Jag ser ni ser att jag ser,
hej, jag går faktiskt sönder här,
det är jag som lever, inte ni
och inte tobakstanterna på Kungsbingon
som också kolar snart.
Det var ditt fel
och jag förlåter dig inte,
hur känns det nu,
svider lite grann, va,
men det är för ditt eget bästa,
det är för din skull detta sker.
Snälla, klistra fast dekalerna snart,
täck hela skiten med stjärnor och hjärtan,
glitter i rosa, guld och silver,
och gråt något då,
eller kostar det för mycket,
”Får inte anstränga tårkanalerna idag,
har hyrt en film ikväll,
burmesiska kvinnor i tre generationer,
otroligt stark”, inte alls,
tror inte det, du.
Ta min lögn istället,
plocka upp den,
gör den din,
den borde inte ligga här och skräpa.

Till Etty #2

2006-02-07T21:37:00.000+01:00

Dina nariga knän
mot träplank, ökensand
och barackens betong.
Ovan bebishud
som du lärde böja,
pressa mot marken,
att känna smärta,
att njuta livet.
Allt gav du,
allt fick du,
på knä inför en namnlös Gud.
Du bar en himmel inom dig,
i detta helvete
spände du upp ett tabernakel,
tältduk som seglade för vinden
och drev stjärnkretsen runt
på dess eviga vandring.
I dessa ondskans utposter,
bland flinande dödskallar
och dansande flugor
lärde du ditt trots
att böja knä för livet.

Christine Falkenland och synden

2006-01-24T11:55:00.000+01:00

-utdrag ur “Blodbok”

Byt ut min kropp
min närvaro kommer tillbaka punktvis
hur står man annat än ensam
med blodröda klor och huttrar
ruttenhetens kärna lever längst in
både en del av mig och fiende till mig
skall jag bli uppslukad nu
duvan pickar i ditt kött
du är ett rede i jorden
jag famlar in i dig med ögon och läppar
rista tecken i himlen med ögonen
spika fast mig hos dig

Ännu en liten tid till synd
innan masken gnager skallbenet
med sirliga gester

Falkenland är en västsvensk poet och författare, känd för sitt säregna språk, mättat, drypande av Bibel och rå, fuktig kroppslighet. Hennes fysiska signum är djärvt framtecknade körsbärsröda läppar, ofelbart påpekade i allting som skrivs om henne (så också detta...). Som en påminnelse att också en kristen författare är kropp, och ande.

Jag tänkte alltså läsa lite Falkenland för er. Vill ni läsa henne själv, börja gärna med “Själens begär”, en kortroman som utspelar sig på en herrgård. Men nu är det alltså jag som läser, och därför kan det lika gärna vara mina tankar som hennes ni tar del av. Eller för all del era egna. Låt oss börja med:

ruttenhetens kärna lever längst in
både en del av mig och fiende till mig

Sug på det ett tag. Vi säger vi måste gå inåt och djupare, och det måste vi. För att jag ska upptäcka att det finns absolut ingenting där inne som kan rädda mig. Ta inte mitt ord för det, eller ens Falkenlands. Gå på en inre upptäcktsfärd, och det du hittar är ingen skatt, det är en ofattbar skuld. Vi är inte mycket vackrare inuti än utanpå. Djupet är inte renare eller viktigare än ytan.

mörkret är omöjligt att muta in eller mäta upp

Jag skall ligga som du gör
ljuset skall fäkta efter syre

Det finns en enkel anledning att vi ska bekämpa ytlivets synder, orden och gärningar som är trots mot Gud. De skymmer det större trotset, andens revolt mot Gud. Det är djuplivets synd, som vi inte kan konfronteras med utan att vi vågar se och vara inåt. Det är först här det också kan bli tal om att verkligen behöva Guds försoning, för för det som pågår i ytlivet kan kanske en smula andlig disciplin räcka till. Vi ser ju också att man inte behöver vara kristen för att leva i en yttre rättfärdighet. Vi talar ofta om livet i Kristi efterföljd, någon gång kunde det vara värt att nämna livet i Adams efterföljd. Då vi sätter oss som domare över rätt och fel, gott och ont. Då vi lämnar tilliten till Guds omsorg och väljer ensamheten. Eller instämmer när Lucifer säger i John Miltons “Paradise Lost”: Better to rule in Hell than to serve in Heaven

Hur ensam kan man bli innan man försvinner
hur ensam som helst

Någon säger: “Synd är en brist. Låt oss göra informationskampanjer som upplyser människorna i deras mörker. Mörkret som är världen, och i synnerhet kvällstidningarna och konsumtionsindustrin.” Jag invänder, det är det mindre mörkret, det vore alldeles maktlöst om inte anden sa sitt ja och amen till det. Om de nu hade rätt i att det onda var en extern omständighet, och ville ta konsekvenserna av det, så skulle det enda rätta vara att gå i kloster omedelbart, inrätta sig i en konstruerad värld utan syndens inverkan. Men vilken munk eller nunna har någonsin kunnat fly så djupt att synden inte kunnat nå dem? Synd är trots.

så befäster vi övergivenheten
bara ett djurs övergivenhet
stick ut ögonen och ersätt dem med glasbitar
vräng av pälsen och sticka fast en ny och vitare

Det är ett i absolut mening dödsdömt projekt att skapa sig en ny och renare kropp. Miljontals själar har förgått i försöket att bättra på Guds skapelse. Om de ändå hade kunnat och vågat lyssna till Jesus:

Ty inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod, förblindelse.
Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren. Mark 7:21-23

Jag vill inte trycka ner någon i skorna med detta, bara påpeka att den enda flykt det kan bli tal om, är till Jesus. Det är inte så att kristna blir mer deprimerade än andra av vetskapen att deras hjärtan förråder dem, snarare tvärtom. Vi var i en så mycket djupare knipa än vi först trodde, och hamnar i en trygghet som överträffar allt vi hade förväntat oss.

”Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio.
När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?”
Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.” — ”Du har rätt”, sade Jesus, Lukas 7:41-43

Innanför mig gick du
jag ville dricka mig rusig av dig
jag ville bli upplyft och torkad om munnen

Emily Dickinson: Försakelse

2006-01-19T19:08:00.000+01:00

Försakelse – är en skärande dygd -
att avsäga sig
det som finns – för det som kan komma -
inte nu -
ska ögonen bländas -
soluppgång bara -
om inte dagens store föregångare
av dagen -
besegras
Försakelse – är att välja
mot sig själv -
att rättfärdiga sig själv
för sig själv
när den större rollen -
får det att verka -
mindre – som skylde synen – här -

Renunciation – is a piercing virtue -
The letting go
A presence – for an Expectation -
Not now -
The putting out of Eyes -
Just Sunrise -
Lest Day -
Day´s Great Progenitor -
Outvie
Renunciation – is the Choosing
Against itself -
Itself to justify
Unto itself -
When larger function -
Make that appear -
Smaller – that Covered Vision – Here -

Gudahångel = metafor/analogi/skitsnack?

2006-01-11T21:54:00.000+01:00

I juldagarna kunde man beundra en viss kvällstidnings banbrytande insatser på det teologiska området. Krigsrubriker förkunnade att Kristi Brud (Åsa Waldau från Knutby “Filadelfia”-församling) hade haft sex med Jesus. Någonstans där känner man att den erotiska metaforen för gudsmötet börjar bli rätt utnött och rentav farlig. Maria Küchen, en av Sveriges bättre poeter med kristna anspråk, gjorde en fin krönika där hon slängde metaforen på den teologiska soptippen. För måste allting egentligen sexualiseras?

Faktiskt har nog metaforen aldrig varit mer aktuell. I vår tid har självkärleken, snudd på definitivt, approprierat sexualiteten, som i modern tappning mer handlar om aktivitet än relation. Det finns en uppenbar risk att tron går samma väg! Tro och tro förresten, metaforisk användning av gudsbegreppet kan vi kanske kalla det, vilket väl gör Bibeln till någon slags existentiell Kama Sutra. Mängder med berättelser som blir illustrerade anvisningar att förstå sitt eget liv.

Just därför behöver vi släppa fram lidelsen till Gud. Den som inte betraktar den Andra som verktyg eller medel, men som vill, vill, och återigen vill denna Andra. Som inte kan förklara och inte förstå, bara låta sig svepas med – eller regla dörren och säga nej. Det handlar aldrig om andlig våldtäkt eller ens förförelse när vi möter Gud. Det handlar om att öppna sina ögon och låta Guds skönhet och kärlek övervinna min egen blindhet, känslokyla och självförakt. Just detta sista, att inte fråga sig själv om jag är värdig, utan ta emot i djup tacksamhet, till detta krävs lidelse.

[Kör]Ät, ni älskande, och drick!
Berusa er av kärlek!

[Hon]Jag sov, men mitt hjärta var vaket.
Hör, min vän knackar på:
”Öppna för mig, min syster, min älskade,
min duva, min fulländade!
Mitt hår är fuktigt av dagg,
mina lockar våta av nattens droppar.”

Jag har tagit av mig linnet,
skall jag ta på det igen?
Jag har tvättat mina fötter,
skall jag smutsa ner dem igen?

Min vän sticker handen genom gluggen
och får mitt inre att skälva.

Jag stiger upp för att öppna för min vän,
och mina händer dryper av myrra.
Från fingrarna rinner myrra
över dörrens regel.

Jag öppnar för min vän,
men min vän har gått.
Jag blir utom mig, han är borta,
jag söker honom men finner honom inte,
jag ropar, men han svarar inte.
Höga Visan 5:1-6

Där kan Höga Visan hjälpa oss, så som den hjälpt och gett ord för gudsälskare genom alla tider. Men som Ylva Eggehorn har påpekat, vi måste först acceptera den helt bokstavliga innebörden av Höga Visan som en hyllning till det sensuella och erotiska, innan vi kan börja förstå den andliga. Då är det en skatt som känner med oss, skrattar med oss, lider med oss och gråter med oss i vår relation med Gud. För den som vill närhet med Gud kommer erfara den, men också den distans som vi inte själva kan övervinna eller se något slut på. Där hoppet tar över och är det enda vi har att stå på. Därför ska vi inte glömma det rent bokstavliga i det andliga, för vår Guds kärlek till oss är inte platonisk, vill inte hålla oss på avstånd. Det är inte så att det erotiska mötet är för närgånget som bild för gudsmötet, nej, problemet är att det inte är tillräckligt nära. Det finns en oändlig skillnad mellan tillfredsställelse av lidelsen, och dess uppfyllelse. Denna skillnad är förtvivlan.

Du som är i trädgården,
vännerna lyssnar efter din röst,
låt mig höra dig säga:

”Skynda, min vän,
som en gasell eller en ung hjort
till de doftande bergen.”
Höga Visan 8:13-14

Symeon den Nye Teologen (1000-talet e Kr)

2005-12-29T22:49:00.000+01:00

Kom inte och säg att det är omöjligt att uppfyllas av Guds Ande.
Kom inte och säg att det är möjligt att bli hel utan Honom.
Kom inte och säg att man kan vara fylld av Honom utan att känna det.
Kom inte och säg att Gud inte uppenbarar sig själv för människan.
Kom inte och säg att människan inte kan se det gudomliga ljuset,
eller att det skulle vara omöjligt i vår tid.

...lyssna nu, ty överväldigande är detta under!
Vi blir Kristi lemmar – och Kristus blir våra lemmar.
Kristus blir min hand, Kristus min eländiga fot;
och jag, min olycklige, blir Kristi hand, blir Kristi fot!
Jag rör min hand, och min hand är helt och hållet Kristus, eftersom Gud är oskiljbar i sin gudomlighet – glöm aldrig det.
Jag rör min fot, och se, den lyser som Den Andres.
Anklaga mig inte för att häda, men öppna er för denna verklighet
och hylla Kristus som gör dig sådan...

I botten av glaset

2005-12-21T11:26:00.000+01:00

Kristus är i säng med din fru.
Han körde på dina barn
mellan ICA och dagis,
på väg hem från krogen.
Han gör ned dig bak din rygg,
ger dig zigenarrykte på jobbet
fast han själv snodde ur kaffekassan.
Det var Jesus och ingen annan,
som köpte ut på systemet,
lärde skolbarnen bära kniv
och ropa ”Hora!” till varann.
Kristus lever på bidrag
men är bara lat och simulerar.
Han trodde aldrig på dig,
ville mest ha en unge att kela med
innan han hade råd med sin BMW
och kunde flörta med dagisfröknar.
Han satte dig på ålderdomshemmet
för att sälja ditt eget hus
och skicka dig vykort från Kreta.
Han skrev att solen mörknade,
jorden skakade och bilden sprack itu,
den i botten av glaset.

Kyrkobesökares klagosång

2005-12-15T20:36:00.000+01:00

Satan sitter vid orgeln, pumpar, svettas och flåsar, brölar ur sina falska pipor, ur takt, på pin kiv. Kyrkorummet dundrar som bombningen av Dresden, ungefär som gammalt krigslarm fast utan vänligt propellerljud.
Tyst, paus, kanske... Andra vågen nu, de bakre pipraderna tas i bruk, ännu skakande överlevande som börjat kika upp ur bänkraderna faller utmattade och resignerade ner.
Han tycks känna min kropp, han drar i tur och ordning på alla de rätta nerverna, bygger upp ett orgiastiskt illamående, som en van älskare skulle erövra en oerfaren flicka så att hennes lemmar och sinnen inte längre lydde hennes order. Men jag vinner, jag sitter lugnt och lyssnar andäktigt, börjar inte plocka ihop kläderna, knyta skosnören eller titta efter klockan.
Elddop. Efter detta kommer vardagen, inte stort bättre. Jag byter inte yttre tystnad på bekostnad av inre stillhet, horderna utanför muren bekommer mig inte. Inte deras druckna skrålande och självgoda skrålande, inte när borgherren är hemma och håller tänt och tänder i det allrahemligaste inre.

Matilda, Ogonna och Jesus

2005-12-04T14:32:00.000+01:00

I den katolska kyrkan är tradition och helig skrift likställda som auktoritet, påvens ord ska följas som Guds påbud vad gäller p-piller, prästcelibat och mycket annat vi gillar att gnälla om att Rom hittat på. Hos Livets Ord och dess gelikar får man inte så mycket som släppa sig i kyrkorummet om man inte har en bibelvers att stödja sig på. Vissa moderna kyrkor (ingen nämnd, ingen glömd) struntar glatt i både Bibel och kyrkotradition, istället följer det kristna budskapet DN:s kultursida med ett års fördröjning.

Ibland kan det smyga in sig en viss ton av sarkasm när vi talar om kyrkan. När vi ser denna bristfälliga varelse, kan vi inte undgå att undra hur kristenheten hållit sig levande i tvåtusen år. Ljus och rökelse? Gammal vana? Eller det personliga gudsmötet? För är det inte det som är varje kristens egentliga berättelse, hur gud kom en till mötes? I det hänseendet är allt vårt vittnesbörd fasligt ooriginellt. Någon har läst Bibeln och där blivit knockad av Jesus, andra har mött en kristen medmänniska i sådan helighet att det inte gick att värja sig. Men detta är egentligen ett, evangeliet om Gud som blev människa, och människor som iklär sig Kristus. Det måste nödvändigtvis vara så att evangeliet är den första och större delen av detta, men jag blir ändå snudd på förbannad när vissa medvetet totalt ignorerar kyrkans tradition, typ, “allt mellan 300 och 1500 efter Kristus var djävulsdyrkan”. Guds verk är så mycket mäktigare än vad de ens kan ana, det slutade inte i och med att apostlarnas pennor tystnade i det första seklet e Kr (eller efter vår tideräknings början som det tydligen ska heta numera).

Vad är kärnan i denna kyrkas tradition, annat än den existentiella gestaltningen av evangeliet, alltså traderingen av gudsmötet, för att uttrycka sig prosaiskt. Har de glömt var de började någonstans? Det har inte jag. Nämligen som en räddhågsen siffra i kyrkobesöksstatistiken. Sittande i de sista, bakersta, tommaste bänkraderna och lyssnande på något som inte angick mig. Rädd för en gud jag spekulerat fram på lediga regnvädersdagar. Men inte för hans dom, den hade jag inte en susning om då, och vet ytterst lite om än idag. Nej, frågan var, vad kunde Gud, i sin oändliga upphöjdhet, vilja ha med mig att göra?

Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig. Ps 130:4

En lögn-gud kan inte komma en till mötes, därför sänder den sanna Guden sina lärjungar till dem som är nere i skiten och inte ser någon ljusning i tunneln, eftersom de inte ser någon tunnel utan bara en svart natt, som inte ens är någon natt eftersom de inte minns någon dag och inte väntar på en heller. “Käre vän, kom upp, kom ut, flytta dig längre fram. Jesus vill ha dig vid sitt bord ikväll.” När det verkligen gällde var det människor av kött och blod som framförde inbjudan, uppbrottssignalen och kallelsen att fortsätta vandringen, under tårar, skratt och i den kärlek som denna värld inte kan övervinna. Men genom evangeliet vet jag också att det var Jesus Kristus själv som kom mig till mötes i dessa sina vardagshelgon. Vilka skatter de bär på, men större är att de delar med sig. Vilka skatter de är, Matilda, Ogonna och Jesus. Det är inte hädelse att nämna dem i samma mening. Det är evangelium.

Spottloskan

2005-11-28T23:22:00.000+01:00

Nyligen fick jag ett mejl från en för mig okänd människa, av den enda orsaken att jag tillhör Svenska Kyrkan. Jag återger det nedan, eftersom det känns intellektuellt ohederligt att kritisera formen utan att redovisa mejlet.

“Varning mot Svenska Kyrkan UTFÄRDAS.

Du vet väl om att Barndopet strider mot Guds uppenbarade vilja?
Vidare så strider homosexualitet mot hans vilja också!!!
Eccehomoutställningen är ju heller inget att berömma ditt samfund för,tvärtom vilken spottloska i ansiktet på Gud!!
Mitt råd till dig är att gå UR.”

Är detta upprörande? Kanske en smula, för det är verkligen avsett som en spottloska i mitt ansikte. Om Svenska Kyrkan spottar Gud i ansiktet får andra bedöma, och jag har väl också snuddat vid frågan tidigare. Men det som är ämnet här är alltså spottloskan i mitt ansikte. Nej, jag känner mig faktiskt inte särskilt upprörd, sorgsen snarare. För denna människa känner överhuvudtaget inte mig, inte heller har han den minsta susning om hur mänsklig psykologi fungerar. Framförallt borde han ta en “crash course” i hur Jesus bemöter syndare och framtida lärjungar. Som i mötet med den samariska kvinnan vid brunnen [Joh 4:7-42]:

Jesus sade: “Gå och hämta din man.” Kvinnan svarade: “Jag har ingen man.” Jesus sade: “Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den som du har nu är inte din man. Där talade du sanning.”
Kvinnan sade: “Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man ska tillbe honom finns i Jerusalem.” Jesus svarade: “Tro mig kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern...”

Skillnaden? Jesus känner den han tilltalar, han har profetisk precision i det han säger. Hur känner han kvinnan? För hans kärlek är fullkomlig, han ser alla människor i sanning. Så är också att i djupaste mening älska att se någon med Guds ögon. Därför behöver Han inte ta till någon slägga och slå sitt offer sönder och samman. Därför berör mig heller inte ovanstående mejl nämnvärt.

Några taktiska tips till presumtiva manipulatörer där ute: Du kan komma undan med att säga att jag gör fel, men börjar du stapla försyndelserna på varandra slutar jag lyssna. Om du väntar dig att jag ska ta ditt ord för någonting, bör du uttrycka dig såpass intelligent och retoriskt kraftfullt att du välter mig över ända. I brist på detta får du faktiskt prestera argument för varför din uppenbara vilja också är Guds. Sist och slutligen, så förväntar jag mig att någonstans i hela resonemanget finna ett uns av medmänsklighet och kristlig kärlek. Alldeles oavsett all denna manipulation, så kvarstår att den enda relevanta domen är Guds.

Förtala inte varandra, bröder. Den som förtalar en broder eller dömer sin broder förtalar lagen och dömer lagen. Men dömer du lagen är du inte lagens görare utan dess domare. Det finns bara en lagstiftare och domare, han som kan rädda och förgöra. Men vem är du som dömer din nästa?
[Jakobs brev 4:11-12]

Så långt är det uppenbart att jag skriver i strid mot den som anklagar min kyrka. Kanske i en något förorättad sinnesstämning. Men att vika ner sig i något sådant vore att svika anklagaren, mig själv, min kyrka och slutligen Gud. Som kristna går vi in i sådana strider med gott mod, blir vi besegrade är det Gud som segrar och gott så. Det är sorgligt när motparten är en kristen broder, men heller inte första gången så sker. Kan Petrus och Paulus, kan vi (dristas man säga). Jag tror nog att motståndaren här har en uppriktig kärlek till Gud, och en djupt känd avsmak för den “förvärldning” som pågår lite varstans i vår kristenhet. Men jag betackar mig för hans spottloskor!

Hellre rappakalja än fagert tal

2005-11-18T00:03:00.000+01:00

Efter en tids (sporadiskt) bloggande, så börjar det bli dags att utvärdera. Den respons jag haft, låter sig mycket tacksamt kategoriseras i två läger, fifty-fifty i varje. Det positiva lägret finner någon sorts kvalitet i form och innehåll (Gud vet vad!), medan det negativa lägrets omdöme är: Rappakalja! För att vara en smula självkritisk har fokus på senare tid blivit något diffust och diverse språkekvibrilistiska övningar tagit överhanden ("Oops, I did it again!"). Inte minst för min egen skull vill jag därför återigen definiera vad som är dessa texters ärende.

Det faller sig så, att nutidsmänniskan på något märkligt sätt lyckats upprätta vattentäta skott mellan livets olika delar. Det är alls inget problem att gå till mässan och ta nattvarden, eller till aftonbönen och sjunga med i de vackra sångerna, få en fin andlig upplevelse av det, och samtidigt intellektuellt likställa tron på Jesus Kristus med tron på jultomten. Dessa två ting har inte ett synbart samband. Det finns mer sådant naturligtvis, som att tron inte rör min privatekonomi, kvällsaktiviteter och övrig icke schemalagd tid. För att citera Tommy Dorseys jazzfraser (lyssna gärna in Mahalia Jacksons version!):

"I can't sing one thing
and then live another,
be saved by day
and the devil undercover,
I've got to live
the life I sing about
in my song."

Tro nu inte att dessa nutidsmänniskor stör mig i kyrkan, där jag går omkring som en annan rättrogen farisé. Välkomna in, kära vänner, med all tro, tvivel och otro ni kan uppbåda! Vi är alla i början av vår fortsatta vandring. Och är du precis i början ska du kanske överhuvudtaget inte läsa denna blogg.

Saken är, jag är övertygad om att dessa vattentäta skott i längden inte kommer hålla. Med rätta frågar jag mig, om inte tron kan bära hela människan, vill jag inte då hellre vara en hel människa och finna en annan hobby? Det kommer en avgörelsepunkt när Gud och den troende sätter sig ner, kanske över en kopp te, och bestämmer hur förhållandet ska fortsätta. OM det ska fortsätta.

Det är inte min sak att påskynda eller fördröja det avgörandet för någon enda av mina systrar och bröder i tron. Jag har bara en känsla av att det behövs en sant “falsk ton” i allt det vackra, höga och djupsinniga som pågår i kyrkan. Som en påminnelse om den där avgörelsepunkten, och att Kristus även då är den trånga porten och den smala vägen, den som leder till livet.

Fortsatt monologiserande

2005-11-15T12:42:00.000+01:00

Fåglar flyger tungt i låga himmelen

Sådant man ser på bussen genom Östergötland och skriver hem om efteråt i långa brev.

“Kanske korpar, stora, svarta, tunga. Många fåglar högt, högt där människor inte rör dem. Någon enstaka flyger under kraftledningarna med bly i vingarna, motstånd i varje vingslag. Det ser jobbigt ut. Men det går ju, man undrar bara varför. Är korpen närsynt? Förkyld och frusen? Ödmjuk och självförnekande?
Stackars tunga stora fågel, kan du inte stiga en smula? Flyga med resten av flocken i V-formation? 'V for Victory', är det inte så fåglar gör? Det finns flera lediga platser där uppe, jag ser det tydligt. Vindsug, aerodynamik, gruppkänsla. Allt talar för det. Inget emot.

Det ser tungt ut, men det går ju.”

Bedjaren

På knä. Vid en säng. Rutigt täcke under mina händer.

“Du har sagt att Du ber - för mig. Be med mig! Låt det sägas:
Dina ord är mina ord. Det är inte jag som talar. Det är jag som talar med Dina ord. Den bön som är min sedan gammal tid, som heller aldrig skall tystna och klinga ut. Herre, inte ofta, för första gången flyter våra ord samman i ett enda andetag, en luft i våra lungor. En utomstående kan inte skilja dem åt. Det hörs nasarensk dialekt på klingande svenska. Men jag vet det är Dina ord som kommer till mig och vänder åter. Ingen annan hör dem. De kan inte sparas, aldrig ägas. Det jag i trots inte kunde söka, har i tro funnit mig.”

En monolog

2005-10-24T17:31:00.000+02:00

Evangelium

Vänner runt bord. Fyra pinnstolar. Sorl i källarlokalen.

”Ni vet ju inte, kan inte förstå. Hur stort detta är. Jag ville stega upp det för er, dess exakta utsträckning i höjden, bredden, djupet. Jag ville fara med handen över ytan, så form och textur klart framgick. Jag vill säga allt. Detta – är allt. Och ni ser mig stega fram och tillbaks, vifta i luften och tala om något som angår bara mig. Detta är allt. Vad finns det mer, utom Gud? Ni misstar er, det är inte så, att era tvivel är mina. Att de besegras genom och i er. Genom Guds närvaro, är allt. Är det inte så att Guds namn bränner och brinner även er tungor? Att Jesus, knulla, kuk och fitta liknar varann, och värst är Jesus Kristus. Det som kräver och kostar och kämpar i era själar. När det sägs som Guds namn, Herren, över värld och himmel. I mitt liv, som det sas i söndagsskolan, innan föreläsningen om gudsbilder på Folkets hus, måndag klockan tre. Vi bygger murar, de rasar ner. Vi gräver diken, de svämmar över. Gud låter sig inte stängas ute. Låter sig inte stängas in. Ännu finns ingen ensamhet. Det var detta jag ville säga. Det är allt.”

Fler monologer (på egen begäran)

2005-10-10T17:59:00.000+02:00

Saftminnen

Kopparkittlar över järnspisen. Broderad tavla över kökssoffan. Äldre man läser...

“Jag har varit här förut, inte nyligen, inte ifjol, det hade jag kommit ihåg. Någon gång, någonstans. Var jag här. Som barn? Jo, som barn hände allt som betydde något, allt som försvann senare. Jag slängde ut det. Jag var så medveten att morgondagen alltid skulle bära mig. Dårskap? Men den bärde, säger bar, isen bar, fast tunn och bedräglig. Det går inte att missta sig längre, sjön är öppen och ingen is finns mer.
Min mormor sa en gång, vi plockade hallon åt henne, vilda vid stenmuren, `En morgon ska jag vila hos Gud´. Bara så där i förbifarten, mitt i saftkoket med ryggen åt oss. Som om morgondagen bar henne.”

Ett dåligt år för hjortron

Ljud av hackspett och stövlar i myrmark. Brännande sol.

“Det finns inget
att plocka här.
Vänd om!
Ta vägen hem,
följ alla vägar
till deras slut.
Men vänd om
medan tid ges
och tid tas.
Det finns inget.
Annars funnes stigar
du kunnat följa
hem, bort,
vart du än ville
mellan här och nu.
Det finns inget.
Bärsäsongen är över,
alla hjortron slut,
inga kvar, tyvärr.
Du blev utan.”

Megafontal

Många färger. Många människor i otakt. Pins på jackslaget.

”Vi är sand för dem.
På deras blöta fötter.
Skaka, trampa, skrapa.
’Välkommen in!’
Vi är kvar i hallen.
Vi är de som alltid lämnas.
Alltid!
Det finns hat i världen.
Var vi de första?
Nej.
Men vårt ska kallas vrede.
För spottloskan mot grindpojken.
För våldtagna barnflickor.
För slagen och sparkarna.

För Expressens fredagsbilaga.
Men föraktet och avunden.
Att vi var svaga.
Ni var starka.
Skall aldrig förlåtas.
Där går gränsen.
Där tystnar pöbeln.
Där sjöng tusen gökungar till morgonen.
Vi ska aldrig mättas.
Vi kräver mer.
Ännu finns systrar och bröder.
Snart bara jag i nästet.”

Bikt och bekännelse

Doft av herrtidningar. Neddragna rullgardiner. Dämpad röst.

”Kvinnor vill ju ha det så. Inget snack. Säg ja tack. [he he] Men visst blir det fult med tiden. Gummidockor. Nakna apor. Människor är ju egentligen rätt fula, fastän man vill sätta på dem. Kvinnorna alltså. [he he] Det finns bara två typer av människor, de som ger stock, och de som tar stock. Däri ligger ingen värdering.
Om jag känner skam? Skuld? Verkligen inte.
Hat. Förakt. Vågade jag hugga av kuken slängde jag den åt råttorna. Om de ville ha den. När morsan upptäckte tidningarna skickade hon mig till prästen för ’själavård’. Själavård! Förrätta begravningen snarare.
Det är enklare nu. Jag har nästan försvunnit. Nästan ingen alls. Det är bäst så, det tycker alla. Vilka? Inga, men jag klagar inte. Jag har att läsa till döddagar om så vore. Det håller händerna sysselsatta och döden upptagen, vet du. Han får mig och jag får honom. En rättvis affär. Annars skulle han inte ta i mig med tång ens. Det gör ingen. Det gör dom rätt i. Men att dom asen tror dom är bättre, det skär. Det är bara för mycket, min enda ilska. Enda skillnaden? Jag fortsatte där dom stannade. Det är dom som är splittrade. Inte jag.”

Einar Bjørshol: valg valg valg

2005-09-30T21:48:00.000+02:00

valg valg valg
hver eneste dag er valgdag
skal du stå opp eller trykke på snooze-knappen
brødskiver eller frokostblanding
foran eller bakerst i bussen
små valg store valg
skjortevalg og stortingsvalg
velge å bry seg
om nyheter som ikke får spalteplass
om mennesker på den andre siden
av akerselva
og ekvator
skumle og avgjørende valg
som et veikryss du aldri
kan vende tilbake til
veier du ikke ser hvor ender
det er da
du må puste dypt
rette deg opp
og gå
våge å håpe
forsøke å tro

[Akerselva är älven genom Oslo, vilken också är en social gräns]

Ylva Eggehorn: Några råd

2005-09-30T21:46:00.000+02:00

Bekämpa ackorden
dom splittrar arbetarna
bekämpa den kontinuerliga rovdriften
den splittrar familjerna
bekämpa förorterna
dom förtrycker allt mänskligt
bekämpa fritidsfebern
den döljer den verkliga sjukdomen
bekämpa njutningskulturen
den gör dig ovillig att lida...

[Matt 10:38-39]

Fyra monologer

2005-09-24T12:57:00.000+02:00

Laestadius postilla v. 2.01

Vitkalkat kyrkorum. Golv av kalkstenshällar. Nedanför den blågrå predikstolens keruber i bladguld kryper en man i svart rock, nästan grå av damm.

“Himmel hör mitt rop!
Ingen här nere lyssnar.
Ropa, ropar, ropade...
Jag ropade ut Guds vrede,
jag skrek och svor på alla jordens språk.
Nu har allt tystnat.
Floden kommer, men alla viskar.
Gud tiger, men kommer snart.
Denna kyrka är ett stenbrott,
det ekar i bänkarna,
det sitter stenar i bänkarna,
alla grå, vältrade i smuts,
men inuti,
kristaller och färger och former,
Guds skapelse i slöjor.
Så kallar de mig vivisektören,
mannen med hackan
i ett tomt stenbrott.
Ge mig nu era stenar,
de gråaste ni har,
det blir som förr,
ett slag,
ett snitt.
Ordet är
svärdet
som skär stenen.”

Lars Levi Laestadius = Väckelsepredikant, jordbrukare och botaniker i Lappland (1800-1861)
Postilla = Predikosamling
Vivisektör = Uppskärare av djur i vetenskapligt syfte

Kierkegaards samlade verk

Arbetsrum i högreståndslägenhet. En valnötspulpet med prydliga pappershögar, en för blanka blad, en annan för renskrivna. Vid pulpeten sitter en man i nattskjorta med bläckstänkta händer.

“Att hata sin broder är att mata sin själ med små, svarta maskar som gräver sig inåt och går till sin vila längst in i hjärtat, Panoptikon, där allt överblickas och order ges och tas. Sedan gro och svagt pulsera, så tyst och obemärkt. Kanske finns det inte längre, sägs det vid ytan, men jag såg dem. Ondskans blommor är flugblomster, ruttenhet och stank för asätande flugor. En dag var marken bar, nästa helt täckt, luften surrade
och jag, jag var död
och märkte inte av det.”

Søren Kierkegaard = Dansk författare, mest känd för sin anklagelse- och bekännelseskrift över den estetiska människan, “Enten eller” (1813 – 1855)
Panoptikon = Idealfängelse med maximal övervakning för minimal insats föreslaget av den brittiske filosofen Jeremy Bentham (1748 – 1832)
Ondskans blommor = Diktverk av Charles Baudelaire (1821 – 1867)
Flugblomster = Flerårig orkidé med insektsliknande blommor. Pollineras av stekelhannar som misstar blomman för honor.

Panoptikon

“Det är hopplöst att säga”

5:e avenyn, depressionstider. Tidningspojkar och svarta skoputsare lutade kloss an husväggarna. Ensam luffare i ösregnet. Vandrande reklampelare för “Joe´s Soup Palace”.

“Regnet faller imorgon.
Det föll hårt igår,
har inte landat ännu,
men imorgon,
vänta bara tills imorgon,
då öppnar sig skyarna,
ta med paraplyt.
Då faller regnet.”

Helig man ibland er

Renmarkstorget. Stig Lindbergs fontän i grönärgad koppar. Sommar och vattnet porlar. Cyklist. Leder cykel i riktning Väst på stan, möter ungt par i riktning Öst på stan.

“Fan...
Du har inget jag behöver,
vill inte ha dina kläder
(vad det än står på dom),
inte ditt jobb
du säger är 'spännande'
med såpass lön
att köpa dyr konst
(du inte förstår
men låtsas gilla).
Flickan din är fin,
f'låt fästmö, grattis!
Kanske giftermål nån dag
när solen skiner på er.
Eller så tröttnar ni
på framgångssex och parmiddag,
börjar om,
suddar ut,
skriver ny saga.
Gillade inte slutet,
början eller mitten
på den förra.”

Renmarkstorget = Centralt torg i Umeå, mitt emellan Väst och Öst på stan, som är centrumnära stadsdelar.
Stig Lindberg = Konstnärlig ledare på Gustavsbergs Porslinsfabrik, folkkär konst- och designikon på 50-talet (1916 – 1992)

Öppet brev till Pontius Pilatus, dåvarande statsmannen i Judéen

2005-09-04T20:11:00.000+02:00

Hej och hur står det till?! Kanske en oförskämd fråga i din sorgsna frånvaro? Sådana höjder, och nu detta bottenlösa djup; "tough shit", som dom säger. Vad skulle du förresten ha gjort för att förtjäna detta?

Du gjorde ju bara ditt jobb, det spel politiker i alla tider och på alla platser sysselsatt sig med: bevarat den rådande ordningen – och dess representanter. Dessa kan nu inte helt och hållet särskiljas, du har fullständigt rätt i det. En dag på jobbet, en dag på korset, ungefär som alla andra alltså, och att en hel politikergärning ska hänga på detta! Var det under ditt pass judarna revolterade, templet förstördes och folket skingrades över hela världen, nödvändigtvis? Nej. Ordningen bevarades, människor levde sina liv förhållandevis ostörda, men allt detta är glömt nu. Bara på grund av denne ende människa, Jesus från Nasaret.

Vet du, det finns vissa som sympatiserar med dig, du såg att han var oskyldig, du ville egentligen inte veta av hela affären. När folkmassan ropade Korsfäst! Korsfäst!, sa du Se människan. Jag tänker mig att de skrev i din dödsruna, i de progressiva tidningarna, att du var en sann upplysningsvän, fiende till all dogmatism, skicklig i politiska lekar, först och främst en stor humanist. Och en smula skönmålning hör ju till i sådana sammanhang. Men vi vet bättre, inte sant? Du såg, men ville inte se. Du hade makten, men vågade inte använda den. Du tvådde dina händer, men blev inte ren.

Det var rädslan som drev dig dit, säger du? Folket var oroligt, besviket, hopplöst, en häxkittel på stormkokning. Det kan jag förstå, ingen, säger INGEN, visade någon respekt för dig. Fången tiger, prästerna ifrågasätter och folket hotar med chefen i Rom. Du var bara en kugge i maskineriet, säger du? De vet det.

Men det verkligt magstarka i historien är händerna, vattnet, orden. Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak. Varför? Det kunde ännu finnas hopp, men så förstör du allt, oåterkalleligt, på ett av dina fåniga utspel. Du var säkert nöjd, PR-gubben log i kulisserna, det var effektfullt, storstilat, tomt, uppblåst, som döden självt.

Du inser säkert att det är mer hopp om pöbeln, de som ropade Hans blod må komma över oss och våra barn. De ropar ju trots allt Kyrkans bön, och Gud i sin godhet kanske hörde dem.

Ur den lilla svarta

2005-08-27T19:21:00.000+02:00

Observation 14:

Jag skriver
känner inget
om att känna
det rätta
sin nästa.
som är ord
Jag kan stava
sådant man svårligen säger,
utan betydelse
som teodicé
och automaton
utanför livet
har blivit den
utan uppenbara fel.
jag djupast sett föraktar

Observation 15:

Han gav en hemlighet
det viktigaste
jag säger nu.
i tystnaden

Observation 16:

varför
Gå av i Sävenäs,
det första stoppet
av många
efter början.
Finns många
tillfällen
stationer på linjen
väljer du nästa
att lämna tåget
Göteborg till Alingsås.
avstigning samtliga

Observation 17 (a.k.a. Den snälla dikten):

det är sånt man tittar på
Han hoppade till
med en snigel under klacken.
såg lite löjligt ut
Han trampade aldrig,
hann hejda sig
men man vet
och sin tyngd
den ryggraden
i 30 sekundmeter.
kan jag lita på

Svar till systerdotter på frågan om korset, sanningen och kärleken

2005-08-04T21:21:00.000+02:00

(eller Mystik för småbarn)

Vad betyder korset? Det är krysset på kartan under vilket skatten är gömd. Sök här! Det är här du finner det.
Finner vadå för nåt? Gud. Och människan. Dig själv, och andra. Din mamma och pappa. Fastrar och morbröder som ger dig lika mycket i födelsedagspresent som de fick av sina fastrar och morbröder, utan en tanke på inflationen. Din bästa kompis och alla hemlisar ni svurit att hålla tyst om men skvallrat vidare redan nästa dag. Till och med skitstöveln på dagis som alltid rycker dig i flätan när fröken inte ser, hårt så det gör ont. Sök här, och Jesus visar dig dem som de verkligen är.
Men skatt? Var är guldmynten och juvelerna? Det är mycket annorlunda och en smula konstigt, en skatt som gör järnskrot till guld, och guld till järnskrot. En skatt som gör det bäst att vara fattig och enkel.

Vad gör sanningen? Inte mycket, nästan ingenting. Men om du inte kan lita på någon, om du inte ens kan lita på dig själv, vad finns det att göra då? Är du blind och tappar din blindkäpp, stå stilla, rör dig inte tills någon hjälper dig därifrån. Sanningen är att se rätt för att kunna vara rätt. Då, men först då, kan du göra det rätta.
Göra vadå? Det du vill, när du vill det, för vem du vill. Du vet, när du gjort något fel...
Fel? ...något du försöker dölja och inte vill berätta, inte för någon. Då blir du ledsen för att du skadat någon du bryr dig om, men kanske mest för att du velat göra det du gjort, fast du egentligen inte ville. Du vill inte vara den som vill en sådan sak. Det finns goda hemlisar också, sådant som du bara vill dela med någon enda människa för att det är så värdefullt. Men Gud vill ha de dåliga hemlisarna också.
Och ge mig goda! Men vet inte Gud allt redan? Jo, men vet du det? En dålig hemlis är lite som början på en förkylning, man vet inte riktigt om den finns där eller inte. Först när du säger den ut högt, vet du att du har den.
Det där låter inte svårt, det är ju bara att göra det. Varför ska det vara svårt? Men kärleken ställer verkligen till problem ibland, eller vi ställer till det för kärleken. Vi vill så mycket annat än kärleken, men den vill bara en sak. Jag vill mig själv, men kärleken vill dig. Eller nej förresten, den vill att vi ska mötas. Det goda, det glada, det trygga och det nödvändiga, som behövs för att vi ska mötas och kunna se varann utan allt det där som kommer i vägen.

Vad är kärleken? Som ord, ingenting. Frågar du mig: Har du kärlek? Knappt. Men jag älskar någon. Ibland visar jag det och ibland säger jag det, men det är väldigt svårt att leva den fullt ut, med hela mig. Det känns lite grann som att dansa med ett träben, jag vill snurra runt och runt, men benet bara hänger där. Men kärleken finns faktiskt där så länge jag finns på jorden, och kommer vara kvar en stund efteråt som någon slags efterklang. Till dig också, i dig och för dig. Det kommer tystna mycket långsamt, som ett kristallglas gör när du satt det i svängning med pekfingret.
Men vem ska man älska? Någon som är nära, som sitter bredvid dig runt bordet, som står i busskön bakom dig, som äter eller hungrar, någon som är vän eller ovän, din familj eller en främling. Men gärna nära, gärna nu. Du känner igen kärleken på att den skrattar och ler när den gör det goda. Ibland gråter den också, när det goda inte hjälper (det gör det inte alltid), men den skulle hellre vara glad. Om den sitter och surar och tänker: “Här gör jag gott och ingen märker det”, är det inte kärleken egentligen, utan bara plast och på låtsas.
Jag fattar inte riktigt allt detta. Vem gör det? Men det hänger inte på det, kanske är det till och med bättre att inte förstå det. Har du lekt “Falla och fånga” någon gång? En vän, någon du litar på, står bakom din rygg, du faller och hon fångar upp dig innan du nått golvet. Litar du på henne, så tittar du dig inte över axeln hela tiden för att se att hon är där. Men Gud är lika glad över nyfikna barn också...

PS. Okej, detta är inte så hårt, fult och skitigt, men frågan kom upp, skulle jag bara ignorera den? Se det som en stilla andningspaus i stormen...

Till en broder i anden

2005-07-27T22:31:00.000+02:00

Jag kan inte skriva detta på något annat sätt, än att jag älskar dig och föraktar dig. Samtidigt. Men när jag skrivit färdigt kommer bara ett att återstå. En anklagad, en dömd.

Den kärande vill göra det mycket klart från början, att den svarande aldrig gjort honom något ont, nej, den svarande har alltid bemödat sig att göra gott, lyssna in, möta den kärande på egen planhalva. Den kärande önskar fästa uppmärksamhet på att den svarande så till den grad bortträngt sitt ego, att det krävts upprepade frågor för att få fram de fakta i målet som alltid skiljer människor åt, på det att en viss hälsosam fientlighet kan råda i vänskapen. Vidare att den helighet som så idagalagts, står i en omänsklig, närmast himmelsskriande, kontrast till den fruktan och begynnande likstelhet som uppenbarats hos den kärande.
Till den svarandes fördel ska sägas att han, medvetet eller omedvetet, spelat på den kärandes andliga fåfänga, ja till och med dennes värdsliga fåfänga. Men till vilken nytta kan vi konstatera detta villosteg och vilseförande, när det senare blir så tydligt för alla inblandade att detta görs å Guds vägnar? Domstolen bes att bortse från detta faktiska misslyckande, då den utan misskund inser att Gudskärlek drev den svarande dithän. Nej, det som måste avgöra målet är den totala bristen på avund som den svarande så frikostigt uppvisat. Kan denna domstol visa annat än den yttersta hårdhet mot någon som utmanat dess själva myntfot, hela den värdebas som ger denna domstol dess rätt och plikt att döma, utan vilken dess kraft att straffa är ett minne blott? Jag ber att ni ska lyssna inåt, och döma därefter. Världen håller andan i väntan på ert ord, dess framtid är i era händer. Den svarande och stenarna i era händer.

Prästen säger

2005-07-23T22:51:00.000+02:00

Duktig präst,
säger dom.
Klok.
Jag kände mig bättre
en stund på söndagen.
Det var ju så jag tänkte,
egentligen fast med andra ord,
inte så vackra,
nästan fula
som ett magsår.
Det var en losec-predikan
sa jag, han log
och Gud i sin himmel
kanske grät.

Einar Bjørshol: Kommer du til meg

2005-07-23T11:20:00.000+02:00

kommer du til meg
overraskende
uoppfordret
har du ikke hørt
jeg sviktet
jeg mislyktes
jeg gav blanke
og så
kommer du til meg
er da fremtiden
fortsatt mulig

--

Jag skiter i sorgen nu

2005-07-21T22:21:00.000+02:00

Jag skiter i sorgen nu, mamma. Du förstår, det handlar inte om dig. Inte längre. Vem bryr sig ändå om något annat än egna sår? Något enda ting utöver detta?
Och det ska sägas, du blev aldrig mer än mamma, och jag blev aldrig mer än barn. Förrän den sista morgonen, då du tappat och slängt dina mammaögon, dom vi alla känner igen, alla söner och döttrar på denna jord.
Inte den morgonen.
Vem är detta?
Din son.
Men vem är du?
Vem är DU?
När jag inte längre kan ta hand om dig.

Jag vill bara säga det, mamma, sorgen får ta hand om sig själv, jag tar inget ansvar för den längre. Det är bara min saknad, mitt tomrum som imploderar. Det var mycket länge sedan, det överhuvudtaget handlade om dig.

Hårt! Fult! Skitigt!

2005-06-23T22:00:00.000+02:00

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Johannesevangeliet 3:16.

"Ta Gud ner i skiten!" Gångtunnelgraffiti, 70-tal.

Jesus var inte främmande för att stöta sig med sina åhörare, säga obehagliga, ibland direkt motbjudande saker. I en minnesvärd episod blir det helt outhärdligt till och med för hans egna lärjungar, när han i utbyte mot det eviga livet bjuder dem äta hans kött och dricka hans blod. Händelsevis, så är blodpudding inte särskilt populärt i Israel idag heller. Detta sagt som en introduktion till mitt lilla bloggprojekt, en samling med det mest motsträviga, motvalls, hudskrapande, glasullskliande, pappersskärande evangelium jag kunnat uppbringa. Raspigt, helt enkelt, men fortfarande i grunden glädjebringande. När anden faller på, har jag fogat andras material till mitt eget, och om Ni som läsare vill bidra är Ni högst välkommen att göra så. Därmed vare det slut på artigheterna...

PS. Jag måste också bekänna att inga kopyrajt-hänsyn har tagits eller kommer tas här, jag stjäl, klipper, kopierar helt utan samvetskval. Författare kommer dock alltid anges.

Karl-Gustav Hildebrand: Bön

2005-06-18T21:47:00.000+02:00

Herre, förbarma dig
över alla levande varelser,
men särskilt över dem som blev över i räkningen
och aldrig riktigt kom till användning.
Människor som blev dödade av förlupna kulor
eller därför att man tagit miste på person.
Pratsjuka kvinnor
som aldrig kom ut ur sig själva.
Misslyckade älskare
med sneda höfter och förvirrade drömmar.
Och skökor utan fallenhet för yrket.

Sjuka och skabbiga hundar.
Och människor om vilka man ingenting minns
mer än att de var ovårdade och luktade illa.
Sjömän som blev smittade i den första hamnen
och aldrig kom till sjöss mera.
Trosvissa unga soldater,
som sjuknade på vägen och dog utan att ha sett
fienden.

Alla som är larviga och förkomna
och inte har betydelse för någon.
Sådana som dör unga
utan att det väcker särskilt uppseende
- innan de hunnit med någonting annat
än att växa en smula
och bli fulare än de var som barn.
Och sådan gamla,
som bara är stelnade kroppar
eller redan påbörjad förruttnelse
och som når en otrolig ålder
för att förarga sina anhöriga.

Förbarma dig över dessa, Herre,
som du en gång skall förbarma dig på den yttersta
dagen,
då du skall glömma stridsmän och predikanter
och gå som en broder bland dessa
och klä dem i vitaste snövitt
och låta dem eskorteras av gyllene härskaror
före alla helgon, martyrer och vördade gudsmän.
Såsom på örnvingar
skall de bäras inför ditt ansikte.
Och ängelen Gabriel skall buga sig,
när de går in över himmelens tröskel.

Och liksom du förbarmar dig,
måtte du ge oss ett nytt hjärta.
Ty din ande frågar inte
efter bekvämlighet och romantiska utsikter.
Och i löjliga och motbjudande kroppar
är du närvarande.
För dem som gör ingen annan nytta
än att de finns och vittnar om din dårskap
- att du kan fatta behag till sådan ynkedom -
för dem må vi böja oss djupt och känna stor vördnad.

Gör våra ögon trogna,
så att vi ser det skröpliga i allting
och inte böjer oss för människor
men i allt skapat tillbeder ditt ansikte.
Herre, förbarma dig,
nu och i evighet. Amen.

Slätten

2005-06-18T21:44:00.000+02:00

Savannen står i blom
och tusen hjordar korsar den.

Att vara svag här
är nästan en förolämpning, inte sant?
I all denna rikedom,
spritt språngande liv,
verkar allt försiktigt, allt långsamt,
underligt och främmande,

men torkan kommer, min vän,
då allt som inte hittar till källan
strör sina ben över slätten.