Karl-Gustav Hildebrand: Bön

Herre, förbarma dig
över alla levande varelser,
men särskilt över dem som blev över i räkningen
och aldrig riktigt kom till användning.
Människor som blev dödade av förlupna kulor
eller därför att man tagit miste på person.
Pratsjuka kvinnor
som aldrig kom ut ur sig själva.
Misslyckade älskare
med sneda höfter och förvirrade drömmar.
Och skökor utan fallenhet för yrket.

Sjuka och skabbiga hundar.
Och människor om vilka man ingenting minns
mer än att de var ovårdade och luktade illa.
Sjömän som blev smittade i den första hamnen
och aldrig kom till sjöss mera.
Trosvissa unga soldater,
som sjuknade på vägen och dog utan att ha sett
fienden.

Alla som är larviga och förkomna
och inte har betydelse för någon.
Sådana som dör unga
utan att det väcker särskilt uppseende
- innan de hunnit med någonting annat
än att växa en smula
och bli fulare än de var som barn.
Och sådan gamla,
som bara är stelnade kroppar
eller redan påbörjad förruttnelse
och som når en otrolig ålder
för att förarga sina anhöriga.

Förbarma dig över dessa, Herre,
som du en gång skall förbarma dig på den yttersta
dagen,
då du skall glömma stridsmän och predikanter
och gå som en broder bland dessa
och klä dem i vitaste snövitt
och låta dem eskorteras av gyllene härskaror
före alla helgon, martyrer och vördade gudsmän.
Såsom på örnvingar
skall de bäras inför ditt ansikte.
Och ängelen Gabriel skall buga sig,
när de går in över himmelens tröskel.

Och liksom du förbarmar dig,
måtte du ge oss ett nytt hjärta.
Ty din ande frågar inte
efter bekvämlighet och romantiska utsikter.
Och i löjliga och motbjudande kroppar
är du närvarande.
För dem som gör ingen annan nytta
än att de finns och vittnar om din dårskap
- att du kan fatta behag till sådan ynkedom -
för dem må vi böja oss djupt och känna stor vördnad.

Gör våra ögon trogna,
så att vi ser det skröpliga i allting
och inte böjer oss för människor
men i allt skapat tillbeder ditt ansikte.
Herre, förbarma dig,
nu och i evighet. Amen.