Jag skiter i sorgen nu

Jag skiter i sorgen nu, mamma. Du förstår, det handlar inte om dig. Inte längre. Vem bryr sig ändå om något annat än egna sår? Något enda ting utöver detta?
Och det ska sägas, du blev aldrig mer än mamma, och jag blev aldrig mer än barn. Förrän den sista morgonen, då du tappat och slängt dina mammaögon, dom vi alla känner igen, alla söner och döttrar på denna jord.
Inte den morgonen.
Vem är detta?
Din son.
Men vem är du?
Vem är DU?
När jag inte längre kan ta hand om dig.

Jag vill bara säga det, mamma, sorgen får ta hand om sig själv, jag tar inget ansvar för den längre. Det är bara min saknad, mitt tomrum som imploderar. Det var mycket länge sedan, det överhuvudtaget handlade om dig.