Till en broder i anden

Jag kan inte skriva detta på något annat sätt, än att jag älskar dig och föraktar dig. Samtidigt. Men när jag skrivit färdigt kommer bara ett att återstå. En anklagad, en dömd.

Den kärande vill göra det mycket klart från början, att den svarande aldrig gjort honom något ont, nej, den svarande har alltid bemödat sig att göra gott, lyssna in, möta den kärande på egen planhalva. Den kärande önskar fästa uppmärksamhet på att den svarande så till den grad bortträngt sitt ego, att det krävts upprepade frågor för att få fram de fakta i målet som alltid skiljer människor åt, på det att en viss hälsosam fientlighet kan råda i vänskapen. Vidare att den helighet som så idagalagts, står i en omänsklig, närmast himmelsskriande, kontrast till den fruktan och begynnande likstelhet som uppenbarats hos den kärande.
Till den svarandes fördel ska sägas att han, medvetet eller omedvetet, spelat på den kärandes andliga fåfänga, ja till och med dennes värdsliga fåfänga. Men till vilken nytta kan vi konstatera detta villosteg och vilseförande, när det senare blir så tydligt för alla inblandade att detta görs å Guds vägnar? Domstolen bes att bortse från detta faktiska misslyckande, då den utan misskund inser att Gudskärlek drev den svarande dithän. Nej, det som måste avgöra målet är den totala bristen på avund som den svarande så frikostigt uppvisat. Kan denna domstol visa annat än den yttersta hårdhet mot någon som utmanat dess själva myntfot, hela den värdebas som ger denna domstol dess rätt och plikt att döma, utan vilken dess kraft att straffa är ett minne blott? Jag ber att ni ska lyssna inåt, och döma därefter. Världen håller andan i väntan på ert ord, dess framtid är i era händer. Den svarande och stenarna i era händer.