Kan en demokrati vara ond?

Om jag börjar tala om amerikansk politik, så vill jag inte att någon förleder sig till att tro rubriken handlar om den, och att detta skulle bli lite gammal hederlig “USA-bashing”. De får ta hand om sina lik i garderoben själva, och vi har ju våra alldeles egna att se till. Men vi kan börja där, i amerikansk abortpolitik. GWB kanske någon vill påstå har profilerat sig som “pro-life” president, men det handlar i så fall mer om image än faktiska åtgärder. Amerikaners rätt till abort skiljer sig inte nämnvärt från svenskors, och en president som försökte rucka på det skulle snart bli en före detta president. Då är det ju bekvämt att visa handlingskraft utåt, i ställföreträdande empati med ofödda barn i tredje världen, vars mödrar inte har rösträtt i amerikanska val. Amerikansk biståndspolitik sätter därför press på FN-organ och regeringar att försvåra för abort. Hyckleri och dubbelmoral kallar jag sånt.

Det hör inte till vanligheterna att jag läser riksdagens protokoll, men via en kedja som började i en bloggpost om kristdemokraten Göran Hägglund hamnade jag i denna märkliga situation. Nyligen debatterades ett förslag om att öppna svenska abortkliniker för utländska medborgare. Omvänd amerikansk abortpolitik alltså. Regeringen var i grunden positiva till detta men fick utstå kritik från vänsterpartiet som ville vara ännu mera positiva. Det går inte egentligen att kalla det en abortdebatt, eftersom alla var överens, abort är kvinnans ensak och därmed basta.

Det är faktum att fri aborträtt är det samma som total rättslöshet för det ofödda barnet. Det är att reducera den moraliska konflikten till en kvinna, subjektet, som äger och fritt disponerar ett objekt, i den politiska debatten kallat ett foster, av många blivande mödrar ett barn. Jag skulle vilja se den politiker som sa till en kvinna som fått missfall i artonde veckan att det ju bara var lite biologiskt material, inte en person, en individ, en människa. Det är ingen skillnad på barnet i en glad, förväntansfull mor, och ett aborterat foster i en olycklig, ovillig mor. Ändå behandlas de som två helt olika saker, det finns överhuvudtaget ingen mental koppling dem emellan.

Som framgår är svensk abortlagstiftning i mina ögon djupt omoralisk och godtycklig. Den är mer ett uttryck för vad som för dagen är politiskt bekvämt, än ett konsekvent och inkännande rättsmedvetande. Helt ensam kan jag inte vara om denna uppfattning, ändå finns det inte en människa i Sveriges riksdag som reser sig och ger uttryck för att abort faktiskt kan vara något moraliskt betänkligt. Inte ett ord om att detta faktiskt kan vara fel. Låt säga att jag vill verka på den politiska, demokratiska, arenan för att göra något åt saken, vad är då det mest rationella agerandet? Rösta på Sverigedemokraterna... Det känns väldigt olustigt måste jag säga. Bara för att man har någon slags empati med ett ofött barn, måste inte det gå hand i hand med antipati mot svartmuskiga människor och kulturkonservativ populism.

Vad göra? Om inte någon har ett bättre förslag så får jag väl bli anarkist. Jag vill inte ha beskydd eller samarbeta med en rättsstat, det statliga våldsmaskineriet, om inte alla omfattas av det beskyddet. Nej tack till sådan särbehandling.

Det jag inte kan förstå, är att det inte ens diskuteras. Det handlar om liv och död, det är inte bara ett uttryck, faktiskt handlar det just om det. Ändå så är det bara tyst. Ingen säger något. Vi är så uppfostrade med att detta är sakernas rätta tillstånd. Och jag blir arg på mig själv när jag skriver detta att det drivs mer av intellektuell hederlighet än kärlekens rättmätiga vrede. Det handlar inte om filosofi, det handlar om att vara människa, och att låta andra vara det också.



PS. Skrev om något liknande för en tid sen på min engelska blogg. Länken här.