Kejsaren utan kläder

Jag har en känslig mage. Ett citat som detta här nedan ger mig t ex definitiva kväljningar:

“...det demokratiska samhället har ett behov av att kontrollera även denna del av samhällslivet [religionen], och jag föreställer mig att det bästa sättet att kontrollera detta område tills vidare är att behålla statskyrkan, att modernisera den, reformera den, demokratisera den, använda den så långt det är möjligt som ett det demokratiska samhällets verktyg i syfte att skapa bättre förhållanden och försöka få medborgarna att bli lojala och trogna mot den demokratiska tanken och den demokratiska ordningen...”
K.J. Olsson, Socialdemokratiska Arbetarpartiets kongress 1944 (hämtat ur Nytt vin i gamla läglar, Daniel Alvunger)

Under Andra världskriget kunde man kanske kalla kyrkan för en användbar propagandakanal i demokratins kamp mot nazismen, fascismen och diktaturen, och komma undan med det. Numera uttrycks väl samma tankar på ett mer diskret sätt, men de finns otvivelaktigt där fortfarande. Att kyrkans uppgift på något sätt ligger i samhällets reformering och förbättring, trogen de humanistiska ideal som präglar nutiden. Att kyrkan möjligtvis har någon annan att vara trogen nämns mer sällan.

Någon har sagt att statskyrkan alltid har stöttat den bestående ordningens representanter, må de sen vara kungar, borgerskap eller socialister. Vad säger man om det, utom att det ligger sorgligt nära sanningen? Med detta perspektiv är jag glad över Svenska kyrkans skilsmässa från staten, fast det ibland känns som något sekel för sent. Och trots denna skilsmässa finns där ofta klåfingriga händer som ska gripa in i kyrkans affärer och diktera hur vi ska tro, vad vi ska säga, hur vi ska bete oss ad nauseam.

Vad säger man om det? Bara en sak: Staten ska ge fan i Jesu Kristi kyrka!