Om kristendomen var en filosofi...

...skulle jag skämmas för den. Det är ju alltid där diskussionen hamnar när Jehovas vittnen knackar på. Min trosbekännelse är Jesus Kristus, sann Gud, sann människa. Och deras följdfråga är alltid densamma: Hur kan Gud vara densamme som Guds son? Det ju absurt, helt ologiskt, omöjligt. Visst. Men för Gud är inget omöjligt. Och vill man vara en trons riddare a lá Kierkegaard gör man bäst i att lära sig leva på det absurda, det som är dårskap i världens ögon. Men skit i vad jag eller Kierkegaard tycker om sanningen i det absurda eller skönheten i ett äkta mysterion. Guds ord till människan är Jesus Kristus, och det ordet är kött och det ordet är Gud, som vi läser i Johannesevangeliets första kapitel som handlar om inkarnationen. Det är Bibelns kärna och den som inte vill se det har förblindat sina ögon och vill inte lyssna. Det är kätteri, helt enkelt. Den ena av kätteriets två arketyper, att förneka Jesu gudomlighet. Och konsekvensen av det kätteriet är detsamma i alla tider, lagiskhet och andlig prestationsångest. För om det inte är så att Gud i sin oändliga godhet gjort sig till en av oss och stigit ner till jorden, då måste vi ju helt enkelt med vår bristfälliga och högst ändliga godhet baxa våra egna själar upp till himlen. Varsågod att lyfta dig själv i håret, jag avstår, tack så mycket. Det är ingen slump att Jesus var måttligt förtjust att kallas lärare, han ville inte grunda en filosofi eller etiskt system, han ville kallas Herre och var ändå allas tjänare. Istället för religion, relation. Och om kristendomen var en filosofi skulle jag skämmas för den...