Efterföljelse – och?

Jag läser en bok. Det är ju nu inte så ovanligt, och kanske tänker någon att läsa är en bekvämare genväg till skrivandet än att leva. Må så vara, men jag tänkte inte säga så mycket om boken, jag vet inte om jag kan lita på den för egen del, än mindre om det är något att dela med sig av till andra. Den är i alla fall skriven av Dietrich Bonhoeffer, en författare med en bakgrund höjd över all misstanke: motståndsteolog i Nazityskland, delaktig i 20-julikomplotten mot Hitler och avrättad strax innan krigsslutet. Då kan man i teorin skriva vad skit som helst utan att det går att kritisera det. Nu är det inte riktigt så med “Efterföljelse”, jag misstänker att det är en av de viktigare böckerna jag kommer läsa i mitt liv, och det är klart oroande.

Men låt oss inte gå händelserna i förväg, det enda ni för tillfället vet om vår gode författare är alltså ett heroiskt levnadsöde och en uppfodrande boktitel. Det är ju så vi ser det goda, det är sånt man läser om i tidningar och ser på tv (i pauserna mellan förnedringsshower och konsumtionsmanipulation). Det är kampen mot Monstret och för Livet, eller vad som helst som börjar med stor bokstav. Antingen vi nu oroar oss över hur vi ska bestå det där testet i en fjärran framtid eller drömmer om vår heroiska insats på en annan tid och plats, så är det egentligen samma sak, det handlar inte om här och nu, inte om den grå eller färgstarka vardagen, inte om festen med polarna till helgen, inte om din ekonomi, inte om din tid, inte om din flickvän, dina barn eller dina föräldrar.

Så vad är då efterföljelse, undrar du? Det tänker jag inte säga mycket om, för den enda efterföljelse det är något med, det är Kristi efterföljelse. Fråga honom, inte mig. Och sen handlar det faktiskt bara om att lyda och leva efter det. Ungefär här någonstans vore väl läget för standardformuleringen om hur otillräckligt jag uppfyller detta efterföljelsekrav, men det tänkte jag hoppa över denna gång. Det duger inte att titta på alla bilar som kört ner i diket om man själv vill hålla sig på vägen. Vill du inte, så ta det valet, men skyll inte på att ingen annan klarar av det heller.

Sedan kallade han till sig både lärjungarna och folket och sade: “Om någon vill gå i mina spår måse han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det.” Markusevangeliet 8:34-35

Tyckte du att jag lät hård så var väl Jesu ord etter värre? Fast korsets väg är ju också löftets väg, att som vi följer Jesus så följer han med oss genom våra lidanden, genom död till liv. Och han är med oss alla dagar till tidens slut!