Emils kärleksbrevsskola

Egentligen borde man inte skriva några andra kärleksbrev än till Gud. Etty Hillesum

Säkert har du någon gång undrat: Hur gör man? Hur skriver man ett kärleksbrev som är fullt av hängivenhet, men ändå inte är självutplånande? För suddar du bort dig själv i ditt brev, finns ingen kvar att älska för mottagaren, och sådan kärlek blir rätt trist i längden. Och om det är svårt att skriva till ditt hjärtas dam, då är det väl komplett omöjligt att adressera sig till Gud (jag tänkte pröva: Herre Gud Fader, 30230 Kärleken, (vilket ligger i trakten av Halmstad, alltid värt ett försök)). Du kan komma undan med att tänja lite på begreppen när du talar till en kvinna av kött och blod, överdriva lite där, förminska något här, sådant kan till och med uppskattas om det görs med varsam hand och en grundrespekt för sanningen.Men Gud har en otäck och något irriterande förmåga att upptäcka allt halvt och ljumt, vilka är de adjektiv som är den enda riktiga dödsfienden för ett verksamt kärleksbrev. Allt annat kan förlåtas, otrohet, tankspriddhet, dålig hygien, men ljumhet, det är bara totalt osexigt.

På mitt eget blygsamma sätt tänkte jag alltså ge några tips och råd till den som står i kärleksbrevstagen. Här tänker jag mig Gud som mottagaren, men jag är inte så kinkig med om du använder kunskapen i romantiska syften. Det är gott att människor älskar varann, och dessutom bra mot bostadsbristen. För du ska inte tro att det som inte funkar på den tilltänkta kvinnan, går hem bättre hos Gud. Han vill inte ha dina avlagda tricks du gömt i byrålådan tills någon tillräckligt godtrogen dyker upp. Det vill inte varje kvinna med självaktning heller.

(En liten parentes: Jag kallar dig, hypotetiske skrivare, en man och mottagaren en kvinna, osäker på om detta kan betraktas som patriarkalt eller inte. Jag föredrar att se det som könssolidaritet istället, något som kvinnor bör bli bättre på förresten, att ge varandra en hjälpande hand med (inte mot) det motsatta könet. I vilket fall har jag bara ytterst begränsad erfarenhet av att skriva kärleksbrev som man, ingen som kvinna. Mottagandet är det ännu värre ställt med. (Min adress är – nej, det skriver jag faktiskt inte, och kärleksmejl räknas inte...))

Någon kanske märkt att ordet förförelse har blivit ett av mina favoritord på sistone. Där ser ni faran med att läsa Kierkegaard! Som han skulle säga, inget förmår förföra som en hemlighet. Siktar ni på förförelse, får ni alltså gärna ta hans tips. Men för ett kärleksbrev till Gud duger det inte, förförelse är helt enkelt inte en hållbar strategi gentemot seendets Gud, den Gud som ser dig in i själva märgen av ditt väsen. Jag är osäker om förförelse hör hemma i ett brev av den mer världsliga sorten heller, om det verkligen fungerar i den skrivna formen. Det fungerar i “det verkliga livet”, men sådant liv kan ibland vara svårt att skilja från andlig död.

Ändå är hemligheter något av det viktigaste den troende har. Nattvarden, omvändelsen och dopet är mysterion, och bör så förbli. Bli inte så indoktrinerad av vittnesbörd-snacket att du tror att du ska berätta och förklara allt till vem som helst om vad som försiggår mellan dig och Gud. Älskande har hemligheter, och Gud kallas inte utan orsak för “den svartsjuke” i Bibeln (Exodus 34:14). Han vill inte reduceras till ett samtalsämne.

Så var det det här med komplimanger... Gud vill höra lovsång, men finns det något värre än fejkade komplimanger, sådant någon läst i en bok och har hört ska funka rätt okej i de flesta situationer för att få omkull de mindre nogräknade. Det gör det inte. Rätt lovsång (“ortodoxi”) visar att du tagit in skapelsens lovsång med öppna sinnen, att du släppt in trons lovsång i ditt hjärta och inte stänger in det där, och att du verkligen känner Gud. Du måste veta vem du adresserar dig till, det är första reglen för ett kärleksbrev

Du måste också veta vem du själv är, och detta kan vara svårt även när huvudet känns någorlunda i ordning. Det är väl känt att förälskelse och förvirring i praktiken är synonymer.
Du är skön som Tirsa, min älskade, ljuvlig som Jerusalem, skrämmande som stjärnornas här.
Vänd bort din blick, den gör mig förvirrad. Höga Visan 6:4-5
Inte desto mindre måste du vilja möta Guds fullhet med hela din person, inte bara valda delar. Allt skall fram inför Honom, något mindre bör du inte nöja dig med. Där har du faktiskt lite hjälp i kyrkan, trosbekännelsen finns i psalmbokens pärms insida och syndabekännelsen i de där små upptryckta gudstjänstordningarna (som du kan ta med hem utan att någon saknar den). Tycker du trosbekännelsen är torr bör du hålla det för dig själv (sånt säger man inte i kärleksbrev) och om det är tvunget omformulera det något i mustigare språk. Det kan nog tyckas att syndabekännelsen inte riktigt räcker till för att presentera dig själv i den dager du förtjänar. Det kan jag nog hålla med om, ett kärleksbrev där du bara rackar ned på dig själv vill ju ingen vettig människa läsa, varför skulle Gud ha mer tålamod (hmm, att vara allsmäktig, sanningens och kärlekens fullhet, evig och oföränderlig kan vara skäl till ett visst extra tålamod)?

Summan av ett kärleksbrev är ju allt som oftast: “Detta är jag (egentligen)! Vem är du (egentligen)?” Har du helt enkelt inte ork nog att presentera dig själv, kan kanske något av detta funka:
“Jag tackar Dig för känslor och tankar. För att viljan ännu söker lyda Dig. För att glimtar av Din skönhet ännu kan överväldiga. För att glädjen och sorgen ännu kan nå mig. För att jag inte är helt omöjlig att älska och ännu kan älska de människor Du har gett plats i mitt hjärta och i mitt liv. För att Din kärlek ännu lyser genom alla de lager av andra sorterings färg jag slösat bort på att försöka bättra på Din skapelse.”

Varför skriva ett kärleksbrev överhuvudtaget? Det är en relevant fråga, somliga vill gärna ha någon slags abstraherande distans mellan sig själv och kärleken. Andra har svårt att finna orden när objektet för kärleken (vilket hemskt uttryck förresten) är alldeles inpå dem, de tycker sig formulera sig elegantare med papper och penna (inga namn nämnda...). Men det är fusk att vilja ha några mil mellan sig och den älskade, bara för att du skriver bättre än du talar. Älskar du verkligen, då vill du vara nära, även om det gör dig komplett stum eller bara allmänt fånig. Till sist är det ändå hängivenheten som räknas, den hängivenheten att Gud gav sig till oss. För sådan kärlek kan jag bara kapitulera.

Jag är en mur, och mina bröst är som torn.
Men inför honom måste jag ge mig. Höga Visan 8:10


PS. Tycker någon att jag uttrycker mig väl sarkastiskt eller vanvördigt, kan jag bara svara att det heliga tål det. Bättre än något annat.