Om Luther och 13-åriga flickor som läser Veckorevyn

I´m not a sinner nor a saint. Alcazar, schlager-SM 2003

Om jag har Jesus, har jag allt. Gulligt bokmärke, borttappat i senaste flytten.

Kyrkan har ett problem. Vi talar om synd, nåd och helgelse (ibland), och det med rätta, för vi talar om livets realiteter, inte teologiska tankekonstruktioner. Utanför kyrkans väggar är dessa ords värde och giltighet ungefär lika stora som nordkoreanska småmynt utanför landets gränser (valutan heter won, för övrigt). De är, i världens ögon, till och med en belastning, gamla ord som förtrycker människor och håller dem på mattan. Ingen förstår dem, och tur är det, annars skulle svenska folket bli mäkta argt på oss, om de inser vad vi faktiskt säger. “Jo, förresten, du är en syndare som har Jesu blod på dina händer, och lika bra är det för det är ditt enda hopp till verkligt liv, den där krukdrejningskursen du går på ABF kommer inte hjälpa dig inför Gud och inte att du betalar din skatt heller, inte ens att du pliktskyldigt plockar upp efter hunden din på promenaderna i parken, inte ens det.”

Vissa präster skulle gärna slänga ut dessa ord, medan andra kristna i så fall helst blir utkastade tillsammans med dem. Men vi har ett problem, om människor kommer till kyrkan med sin skam, skuldkänsla och självförakt, och vi säger: “Ledsen, vi gör bara riktig teologisk synd här, det där är bara världsliga bekymmer du kan ta med psykologen.” Då kommer de inte till kyrkan, vilket vi kan leva med, men vad värre är, då kommer de inte till Gud, den Gud som är givare av ALLA goda gåvor, som vi bör förvänta oss allt gott av. Det var Luthers definition på Gud, bristfällig som den är så gör den i alla fall inte åtskillnad på andligt och världsligt. Om vi stänger våra hjärtan för människors nöd, och den får vara precis hur världslig och ytlig den vill, då sviker vi det kors som är kristendomens tecken.

Om däremot väktaren ser svärdet men inte stöter i horn så att folket varnas och någon blir dödad när svärdet kommer, då dör denne därför att han syndat, och av väktaren skall jag utkräva vedergällning för hans blod. Hesekiel 33:6

Jag har två bilder och en fråga. Tänk er Luther på sin kammare, omgiven av tunga luntor som babblar fromheter om det kristna livet. Luthers huvud är fyllt av helighetsindustrins (kloster, universitet och den religiösa centralmaktens) fraser om hur andligt liv ser ut. Luther får det inte att gå ihop med hur han själv ser ut inombords, eller för den delen hur Gud ser ut, om Han ska vara någon värd att tjäna. “Är det något fel på mig?”, tänker en tungsingt tysk reformator.

Tänk er sedan en trettonårig flicka som bläddrar i senaste Veckorevyn. Hon läser sida upp och sida ner om skönhetstips och sextips och lyckotips. Hennes huvud är överfullt av utseende- och upplevelseindustrins ideal om det vackra livet. Flickan får det inte att gå ihop, hon följer skönhetstipsen och känner sig fulare, följer sextipsen och känner sig solkig och förnedrad, följer lyckotipsen och blir deprimerad. Hon jämför sina bröst med fotomodellens på omslaget och undrar: “Är det något fel på mig?”

Min fråga är: Vad är egentligen skillnaden på Luthers “andliga” nöd och flickans “ytliga” ångest? Om jag vågade ett råd till dem är det detta: Du är inte den människa du vill vara – för du vill inte vara den människa Gud skapat dig till. De tror att problemet är brist, syndens problem är alltid trots. Djävulens predikan är att du saknar något, du behöver den där drogen för lycka, den där operationen för skönheten, och den där frukten på trädet, den kommer göra dig till gud. Gud säger: Allt mitt är ditt, du har allt du behöver. Jag ger dig mitt allt, min son, ta emot honom. Han är här, om du vill så är han din.

Om du har Gud, vad mer behöver du?