De ögon som ser

Det finns blickar som betyder något för någon. Det finns ögon så klara och rena att man kan spegla sig i dem och se sig själv sannare och verkligare än i sin egen blick.

Jag vill berätta om något sådant, ni får tro mig om ni vill, tycka jag dramatiserar och överdriver om ni vill, men sådan är berättelsen. För nästan precis tre år sedan dog min mamma, vi behöver inte mystifiera eller förandliga saken, mammor gör nu en gång just det. Ingen orsak att tycka synd om mig, hon var en fantastisk mamma och varje år med henne en gåva att vara tacksam för.

Nåväl, en dödsbädd, familjen samlad kring den döende. Där sitter jag, fortfarande sömnig efter en misslyckad vaka, orkade du inte hålla dig vaken en enda timme? Och hon ser på mig som ingen annan människa har sett på mig eller någonsin kommer att se mig. Jag kan inte säga annat, än att hon ser med Guds ögon, sedan dör hon. Därför VET jag att den blicken är fruktansvärd och förintande, de ögonen är sanna och ser sant.

“Där sitter min son. Jag har fött honom, vad blev det av honom, var är han nu? Vem är du, om man plockar bort allt det yttre? Låt säga, du blir sjuk, kan inte jobba, håret faller av, folk blir obekväma och nervösa i din närvaro, medicinerna förvirrar ditt tänkande, du kan inte tala. Bara se och tiga om vad du ser. Kan du se med mina ögon?”

Så föreställer jag mig domen. En blick av kärlekens fulla och berättigade sanningskrav. Inget hat, inget förakt, inget medlidande. Jag säger, inte ett uns av medlidande. Gud sände sin Son in i döden för min skull, om det var förgäves, vad väntar mig då? En blick av en barnlös faders vrede.


* *


Denna blogg kommer ta ett sommaruppehåll. Somligt måste växa, somligt måste dö. Eventuella läsare vill jag önska en glad och varm sommar (sitt inte inne hela dagarna!) och kanske t o m ett gott återseende till hösten. Ta hand om er och Gud välsigne er!