Häst-August, en småländsk kyrkohistoria

Ett träd har alltid rötter. Och när man kommer som en liten avbruten gren eller kvist och ska ympas in i ett nytt träd, skadar det inte att sticka ner händerna i myllan för att känna efter var trädet är rotat. I Norrland var det upplysningsmänniskan och svavelpredikanten Laestadius, Västkusten hade svartrocken Shartau på sin tid, men vem ligger bakom Bibelbältets Småland? Frikyrkoväckelsens och högkyrklighetens förlovade land.

Kanske Häst-August från Kalmar? Född 1850 i Algutsboda socken, begraven 1931 på Södra Kyrkogården i Kalmar, långlivad som en gudsman av den gamla skolan. Som turnerade runt och och omvände själar från förtappelsen alternativt stal dem från statskyrkans präster. För Häst-August kvittade det lika. Och statskyrkans präster räknade också å sin sida honom till vargarna, de som till varje pris skulle hållas borta från fårahjorden.

Naturligtvis var en sådan som Häst-August lång, ståtlig och en kvinnornas man, han spelade dragspel till slutet, höll predikningar dagligdags, han var produktiv byggherre i Kalmar. Brinnande i anden, en annan är tagen i vördnad för sådan Guds kraft uppenbarad i ett människoliv. Jag är inte ironisk. Det finns få sådana människor, men de finns. Deras enda problem, antar jag, är att de tror att deras mänskliga villkor gäller alla andra också. Som vi alla gör.

Vittaryd socken, fullsatt kyrka, i väntan på en dragspelskonsert. Det är ju det enda som händer i bygden, det är innan tv och internet. Prästen introducerar, Häst-August börjar pumpa ut ackorden och sjunga (naturligtvis egna texter). Han vet att formulera sig koncist och slående, han säger efteråt: “Nu är det inte mera att göra i Vittaryd, för där är alla omvända utom prästen, länsman och två drängar.”

Inte dåligt för en enkel speleman. Fast man kan känna lite sympati för prästen, det var ju han som skulle få hantera bakslagen, troskamperna och vardagens utnötning av lärjungaskapet. Häst-August var redan på väg mot nästa seger. Det var frikyrkans stora förtjänst att man plockade ut omvändelsen ur sin teologiska malpåse, det är dess svaghet att man är så rask att ställa undan den igen. För blir man någonsin färdig med sin omvändelse, eller kan lägga undan den när den är avklarad? Eller är det inte så att husgrunden bara blir viktigare ju mer av huset man bygger på den? Det är då Kristuslivet börjar, och i princip ska väl också det vara slutet för den gamla människan. Men vi är många som har erfarit att hon är av segt virke...

Låt oss därför inte uppehålla oss vid det man först får lära sig om Kristus utan gå vidare till det som är avsett för vuxna. Vi kan inte börja om med grunderna: omvändelsen från döda gärningar, tron på Gud och läran om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och evig dom. Nej, med Guds tillåtelse går vi vidare.
Hebreerbrevet 6:1-3