Ja, han är sannerligen uppstånden!

Påsknattsmässa igår. Samling runt en eld på kyrkbacken, intåg under sång i den helt mörklagda kyrkan, så när som på det stora dopljuset. Berättelser om Guds omsorg om sitt folk, sånger om påsknattens mysterium. Vi klär kyrkan med ljus och blommor. Vi förnyar våra doplöften, prästen skvätter dopvatten på oss med en grenruska. Vi firar nattvarden tillsammans med varandra. Det finns en rak, obruten kedja av människor som har gett människor bröd i Jesu namn ända tillbaks till Jesu händer. Guds händer. Vi firar nattvarden tillsammans med Kristus. Och till sist, påskropet:
-Kristus är uppstånden, Halleluja.
-Ja, han är sannerligen uppstånden, Halleluja!

Yeah! Ärligt talat, har jag någonsin varit på en rockkonsert som varit ens i närheten av en sådan totalupplevelse? Där jag kunnat ge mig hän, sjunga med, vara där, där det händer, när det händer. Utan att känna att det nog är häftigare i London än i gamla Svedala, för att inte tala om New York. Det har jag inte. Jag säger, det är ingen skillnad att fira påsknattsmässa i en liten stadsdelskyrka i Kalmar, Två Systrars kapell, och att fira den i Petersdomen i Rom. Jag vågar påstå att kyrkan är snart det enda lokala kulturfenomenet värt namnet i Sverige. Ändå är kyrkan platslös och tidlös också, ett tvåtusen år ungt globaliseringsfenomen. Och det tas inget inträde, igår inte ens kollekt. Hur är det möjligt?

Ungefär här inser jag att det inte kan vara gratis. Det finns inga gratisluncher. Vår fest igår är den dyraste jubeltillställning som någonsin arrangerats på vår jord. Först utelämnar Gud sin ende son till romarnas tortyr, prästernas hån, sina vänners svek, och framförallt, all vår skit vi utsätter varandra och oss själva för. Tänk den tanken, hur har jag behandlat min själ? Vad skulle jag tänka om någon annan förnedrat mig på det sätt som jag själv gjort, av oaktsamhet, självförakt och ohejdad gammal vana? Allt detta las på honom, för att vi skulle upprättas.

Och då uppstod ändå Jesus, livet vann. Så då kostade kalaset kanske inte så mycket? Jo, det gjorde det, vi kristna är så fräcka att vi firar på någon annans bekostnad. Dödens makt miste allt, inte något kvarstår, allt är förlorat. Djävulen är barskrapad, men vi, vi firar natten lång...

Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?

Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner,

vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss.

Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd?

Det står ju skrivet: “För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår”.

Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek.

Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer,

varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.
Rom 8:33-39

Rolling Stones indeed!