Ren

Klorerade kemikalier
ner, ut, bort
genom underjordens rör,
kebabsås och ölslattar
på fläckade och inpyrda kläder,
på flottiga händer
och fetblanka överläppar.
Krämer, syror och skalpeller,
ytan imploderar,
Shylocks skålpund
svävar fritt, som i fritt fall
inuti rymdfärjans omloppsbana.

Det är annorlunda,
brödet och vinet,
det är annan vithet
och annan renhet.
Gud som plockar med sina juveler
mellan pekfinger och tumme
som en nästan färdigrökt cigg
man riskerar bränna sig på,
mellan lupp och dagsljus,
som med vana, varma samlarögon.
Diamanter som förintar sig själva,
rätat ut allt krokigt och knotigt
till ordning förmedlar ljus,
bara detta, endast detta.
Rubiner och topaser
med billigt rost i kristallgittret,
som trots detta och just därför
sjunger och döden tiger.
Och på ett hörn,
på nåder med här
även bärnstenar,
kåda från sårade träd
med pyttesmå urtidsmonster
som aldrig skrämde någon.
Som stelnat långsamt
och klibbat fast allt möjligt,
men ändå behagar sin Herre
med ett roat leende.