Till Etty #2

Dina nariga knän
mot träplank, ökensand
och barackens betong.
Ovan bebishud
som du lärde böja,
pressa mot marken,
att känna smärta,
att njuta livet.
Allt gav du,
allt fick du,
på knä inför en namnlös Gud.
Du bar en himmel inom dig,
i detta helvete
spände du upp ett tabernakel,
tältduk som seglade för vinden
och drev stjärnkretsen runt
på dess eviga vandring.
I dessa ondskans utposter,
bland flinande dödskallar
och dansande flugor
lärde du ditt trots
att böja knä för livet.