Fortsatt monologiserande

Fåglar flyger tungt i låga himmelen

Sådant man ser på bussen genom Östergötland och skriver hem om efteråt i långa brev.

“Kanske korpar, stora, svarta, tunga. Många fåglar högt, högt där människor inte rör dem. Någon enstaka flyger under kraftledningarna med bly i vingarna, motstånd i varje vingslag. Det ser jobbigt ut. Men det går ju, man undrar bara varför. Är korpen närsynt? Förkyld och frusen? Ödmjuk och självförnekande?
Stackars tunga stora fågel, kan du inte stiga en smula? Flyga med resten av flocken i V-formation? 'V for Victory', är det inte så fåglar gör? Det finns flera lediga platser där uppe, jag ser det tydligt. Vindsug, aerodynamik, gruppkänsla. Allt talar för det. Inget emot.

Det ser tungt ut, men det går ju.”


Bedjaren

På knä. Vid en säng. Rutigt täcke under mina händer.

“Du har sagt att Du ber - för mig. Be med mig! Låt det sägas:
Dina ord är mina ord. Det är inte jag som talar. Det är jag som talar med Dina ord. Den bön som är min sedan gammal tid, som heller aldrig skall tystna och klinga ut. Herre, inte ofta, för första gången flyter våra ord samman i ett enda andetag, en luft i våra lungor. En utomstående kan inte skilja dem åt. Det hörs nasarensk dialekt på klingande svenska. Men jag vet det är Dina ord som kommer till mig och vänder åter. Ingen annan hör dem. De kan inte sparas, aldrig ägas. Det jag i trots inte kunde söka, har i tro funnit mig.”