Fyra monologer

Laestadius postilla v. 2.01

Vitkalkat kyrkorum. Golv av kalkstenshällar. Nedanför den blågrå predikstolens keruber i bladguld kryper en man i svart rock, nästan grå av damm.

“Himmel hör mitt rop!
Ingen här nere lyssnar.
Ropa, ropar, ropade...
Jag ropade ut Guds vrede,
jag skrek och svor på alla jordens språk.
Nu har allt tystnat.
Floden kommer, men alla viskar.
Gud tiger, men kommer snart.
Denna kyrka är ett stenbrott,
det ekar i bänkarna,
det sitter stenar i bänkarna,
alla grå, vältrade i smuts,
men inuti,
kristaller och färger och former,
Guds skapelse i slöjor.
Så kallar de mig vivisektören,
mannen med hackan
i ett tomt stenbrott.
Ge mig nu era stenar,
de gråaste ni har,
det blir som förr,
ett slag,
ett snitt.
Ordet är
svärdet
som skär stenen.”


Lars Levi Laestadius = Väckelsepredikant, jordbrukare och botaniker i Lappland (1800-1861)
Postilla = Predikosamling
Vivisektör = Uppskärare av djur i vetenskapligt syfte



Kierkegaards samlade verk

Arbetsrum i högreståndslägenhet. En valnötspulpet med prydliga pappershögar, en för blanka blad, en annan för renskrivna. Vid pulpeten sitter en man i nattskjorta med bläckstänkta händer.

“Att hata sin broder är att mata sin själ med små, svarta maskar som gräver sig inåt och går till sin vila längst in i hjärtat, Panoptikon, där allt överblickas och order ges och tas. Sedan gro och svagt pulsera, så tyst och obemärkt. Kanske finns det inte längre, sägs det vid ytan, men jag såg dem. Ondskans blommor är flugblomster, ruttenhet och stank för asätande flugor. En dag var marken bar, nästa helt täckt, luften surrade
och jag, jag var död
och märkte inte av det.”


Søren Kierkegaard = Dansk författare, mest känd för sin anklagelse- och bekännelseskrift över den estetiska människan, “Enten eller” (1813 – 1855)
Panoptikon = Idealfängelse med maximal övervakning för minimal insats föreslaget av den brittiske filosofen Jeremy Bentham (1748 – 1832)
Ondskans blommor = Diktverk av Charles Baudelaire (1821 – 1867)
Flugblomster = Flerårig orkidé med insektsliknande blommor. Pollineras av stekelhannar som misstar blomman för honor.


Panoptikon



“Det är hopplöst att säga”

5:e avenyn, depressionstider. Tidningspojkar och svarta skoputsare lutade kloss an husväggarna. Ensam luffare i ösregnet. Vandrande reklampelare för “Joe´s Soup Palace”.

“Regnet faller imorgon.
Det föll hårt igår,
har inte landat ännu,
men imorgon,
vänta bara tills imorgon,
då öppnar sig skyarna,
ta med paraplyt.
Då faller regnet.”



Helig man ibland er

Renmarkstorget. Stig Lindbergs fontän i grönärgad koppar. Sommar och vattnet porlar. Cyklist. Leder cykel i riktning Väst på stan, möter ungt par i riktning Öst på stan.

“Fan...
Du har inget jag behöver,
vill inte ha dina kläder
(vad det än står på dom),
inte ditt jobb
du säger är 'spännande'
med såpass lön
att köpa dyr konst
(du inte förstår
men låtsas gilla).
Flickan din är fin,
f'låt fästmö, grattis!
Kanske giftermål nån dag
när solen skiner på er.
Eller så tröttnar ni
på framgångssex och parmiddag,
börjar om,
suddar ut,
skriver ny saga.
Gillade inte slutet,
början eller mitten
på den förra.”


Renmarkstorget = Centralt torg i Umeå, mitt emellan Väst och Öst på stan, som är centrumnära stadsdelar.
Stig Lindberg = Konstnärlig ledare på Gustavsbergs Porslinsfabrik, folkkär konst- och designikon på 50-talet (1916 – 1992)