Fler monologer (på egen begäran)

Saftminnen

Kopparkittlar över järnspisen. Broderad tavla över kökssoffan. Äldre man läser...

“Jag har varit här förut, inte nyligen, inte ifjol, det hade jag kommit ihåg. Någon gång, någonstans. Var jag här. Som barn? Jo, som barn hände allt som betydde något, allt som försvann senare. Jag slängde ut det. Jag var så medveten att morgondagen alltid skulle bära mig. Dårskap? Men den bärde, säger bar, isen bar, fast tunn och bedräglig. Det går inte att missta sig längre, sjön är öppen och ingen is finns mer.
Min mormor sa en gång, vi plockade hallon åt henne, vilda vid stenmuren, `En morgon ska jag vila hos Gud´. Bara så där i förbifarten, mitt i saftkoket med ryggen åt oss. Som om morgondagen bar henne.”



Ett dåligt år för hjortron

Ljud av hackspett och stövlar i myrmark. Brännande sol.

“Det finns inget
att plocka här.
Vänd om!
Ta vägen hem,
följ alla vägar
till deras slut.
Men vänd om
medan tid ges
och tid tas.
Det finns inget.
Annars funnes stigar
du kunnat följa
hem, bort,
vart du än ville
mellan här och nu.
Det finns inget.
Bärsäsongen är över,
alla hjortron slut,
inga kvar, tyvärr.
Du blev utan.”



Megafontal

Många färger. Många människor i otakt. Pins på jackslaget.

”Vi är sand för dem.
På deras blöta fötter.
Skaka, trampa, skrapa.
’Välkommen in!’
Vi är kvar i hallen.
Vi är de som alltid lämnas.
Alltid!
Det finns hat i världen.
Var vi de första?
Nej.
Men vårt ska kallas vrede.
För spottloskan mot grindpojken.
För våldtagna barnflickor.
För slagen och sparkarna.

För Expressens fredagsbilaga.
Men föraktet och avunden.
Att vi var svaga.
Ni var starka.
Skall aldrig förlåtas.
Där går gränsen.
Där tystnar pöbeln.
Där sjöng tusen gökungar till morgonen.
Vi ska aldrig mättas.
Vi kräver mer.
Ännu finns systrar och bröder.
Snart bara jag i nästet.”



Bikt och bekännelse

Doft av herrtidningar. Neddragna rullgardiner. Dämpad röst.

”Kvinnor vill ju ha det så. Inget snack. Säg ja tack. [he he] Men visst blir det fult med tiden. Gummidockor. Nakna apor. Människor är ju egentligen rätt fula, fastän man vill sätta på dem. Kvinnorna alltså. [he he] Det finns bara två typer av människor, de som ger stock, och de som tar stock. Däri ligger ingen värdering.
Om jag känner skam? Skuld? Verkligen inte.
Hat. Förakt. Vågade jag hugga av kuken slängde jag den åt råttorna. Om de ville ha den. När morsan upptäckte tidningarna skickade hon mig till prästen för ’själavård’. Själavård! Förrätta begravningen snarare.
Det är enklare nu. Jag har nästan försvunnit. Nästan ingen alls. Det är bäst så, det tycker alla. Vilka? Inga, men jag klagar inte. Jag har att läsa till döddagar om så vore. Det håller händerna sysselsatta och döden upptagen, vet du. Han får mig och jag får honom. En rättvis affär. Annars skulle han inte ta i mig med tång ens. Det gör ingen. Det gör dom rätt i. Men att dom asen tror dom är bättre, det skär. Det är bara för mycket, min enda ilska. Enda skillnaden? Jag fortsatte där dom stannade. Det är dom som är splittrade. Inte jag.”