En monolog

Evangelium

Vänner runt bord. Fyra pinnstolar. Sorl i källarlokalen.

”Ni vet ju inte, kan inte förstå. Hur stort detta är. Jag ville stega upp det för er, dess exakta utsträckning i höjden, bredden, djupet. Jag ville fara med handen över ytan, så form och textur klart framgick. Jag vill säga allt. Detta – är allt. Och ni ser mig stega fram och tillbaks, vifta i luften och tala om något som angår bara mig. Detta är allt. Vad finns det mer, utom Gud? Ni misstar er, det är inte så, att era tvivel är mina. Att de besegras genom och i er. Genom Guds närvaro, är allt. Är det inte så att Guds namn bränner och brinner även er tungor? Att Jesus, knulla, kuk och fitta liknar varann, och värst är Jesus Kristus. Det som kräver och kostar och kämpar i era själar. När det sägs som Guds namn, Herren, över värld och himmel. I mitt liv, som det sas i söndagsskolan, innan föreläsningen om gudsbilder på Folkets hus, måndag klockan tre. Vi bygger murar, de rasar ner. Vi gräver diken, de svämmar över. Gud låter sig inte stängas ute. Låter sig inte stängas in. Ännu finns ingen ensamhet. Det var detta jag ville säga. Det är allt.”