Christine Falkenland och synden

-utdrag ur “Blodbok”

Byt ut min kropp
min närvaro kommer tillbaka punktvis
hur står man annat än ensam
med blodröda klor och huttrar
ruttenhetens kärna lever längst in
både en del av mig och fiende till mig
skall jag bli uppslukad nu
duvan pickar i ditt kött
du är ett rede i jorden
jag famlar in i dig med ögon och läppar
rista tecken i himlen med ögonen
spika fast mig hos dig

Ännu en liten tid till synd
innan masken gnager skallbenet
med sirliga gester


Falkenland är en västsvensk poet och författare, känd för sitt säregna språk, mättat, drypande av Bibel och rå, fuktig kroppslighet. Hennes fysiska signum är djärvt framtecknade körsbärsröda läppar, ofelbart påpekade i allting som skrivs om henne (så också detta...). Som en påminnelse att också en kristen författare är kropp, och ande.

Jag tänkte alltså läsa lite Falkenland för er. Vill ni läsa henne själv, börja gärna med “Själens begär”, en kortroman som utspelar sig på en herrgård. Men nu är det alltså jag som läser, och därför kan det lika gärna vara mina tankar som hennes ni tar del av. Eller för all del era egna. Låt oss börja med:


ruttenhetens kärna lever längst in
både en del av mig och fiende till mig


Sug på det ett tag. Vi säger vi måste gå inåt och djupare, och det måste vi. För att jag ska upptäcka att det finns absolut ingenting där inne som kan rädda mig. Ta inte mitt ord för det, eller ens Falkenlands. Gå på en inre upptäcktsfärd, och det du hittar är ingen skatt, det är en ofattbar skuld. Vi är inte mycket vackrare inuti än utanpå. Djupet är inte renare eller viktigare än ytan.


mörkret är omöjligt att muta in eller mäta upp

Jag skall ligga som du gör
ljuset skall fäkta efter syre


Det finns en enkel anledning att vi ska bekämpa ytlivets synder, orden och gärningar som är trots mot Gud. De skymmer det större trotset, andens revolt mot Gud. Det är djuplivets synd, som vi inte kan konfronteras med utan att vi vågar se och vara inåt. Det är först här det också kan bli tal om att verkligen behöva Guds försoning, för för det som pågår i ytlivet kan kanske en smula andlig disciplin räcka till. Vi ser ju också att man inte behöver vara kristen för att leva i en yttre rättfärdighet. Vi talar ofta om livet i Kristi efterföljd, någon gång kunde det vara värt att nämna livet i Adams efterföljd. Då vi sätter oss som domare över rätt och fel, gott och ont. Då vi lämnar tilliten till Guds omsorg och väljer ensamheten. Eller instämmer när Lucifer säger i John Miltons “Paradise Lost”: Better to rule in Hell than to serve in Heaven


Hur ensam kan man bli innan man försvinner
hur ensam som helst


Någon säger: “Synd är en brist. Låt oss göra informationskampanjer som upplyser människorna i deras mörker. Mörkret som är världen, och i synnerhet kvällstidningarna och konsumtionsindustrin.” Jag invänder, det är det mindre mörkret, det vore alldeles maktlöst om inte anden sa sitt ja och amen till det. Om de nu hade rätt i att det onda var en extern omständighet, och ville ta konsekvenserna av det, så skulle det enda rätta vara att gå i kloster omedelbart, inrätta sig i en konstruerad värld utan syndens inverkan. Men vilken munk eller nunna har någonsin kunnat fly så djupt att synden inte kunnat nå dem? Synd är trots.


så befäster vi övergivenheten
bara ett djurs övergivenhet
stick ut ögonen och ersätt dem med glasbitar
vräng av pälsen och sticka fast en ny och vitare


Det är ett i absolut mening dödsdömt projekt att skapa sig en ny och renare kropp. Miljontals själar har förgått i försöket att bättra på Guds skapelse. Om de ändå hade kunnat och vågat lyssna till Jesus:

Ty inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod, förblindelse.
Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren. Mark 7:21-23

Jag vill inte trycka ner någon i skorna med detta, bara påpeka att den enda flykt det kan bli tal om, är till Jesus. Det är inte så att kristna blir mer deprimerade än andra av vetskapen att deras hjärtan förråder dem, snarare tvärtom. Vi var i en så mycket djupare knipa än vi först trodde, och hamnar i en trygghet som överträffar allt vi hade förväntat oss.

”Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio.
När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?”
Simon svarade: ”Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.” — ”Du har rätt”, sade Jesus, Lukas 7:41-43


Innanför mig gick du
jag ville dricka mig rusig av dig
jag ville bli upplyft och torkad om munnen