Gudahångel = metafor/analogi/skitsnack?

I juldagarna kunde man beundra en viss kvällstidnings banbrytande insatser på det teologiska området. Krigsrubriker förkunnade att Kristi Brud (Åsa Waldau från Knutby “Filadelfia”-församling) hade haft sex med Jesus. Någonstans där känner man att den erotiska metaforen för gudsmötet börjar bli rätt utnött och rentav farlig. Maria Küchen, en av Sveriges bättre poeter med kristna anspråk, gjorde en fin krönika där hon slängde metaforen på den teologiska soptippen. För måste allting egentligen sexualiseras?

Faktiskt har nog metaforen aldrig varit mer aktuell. I vår tid har självkärleken, snudd på definitivt, approprierat sexualiteten, som i modern tappning mer handlar om aktivitet än relation. Det finns en uppenbar risk att tron går samma väg! Tro och tro förresten, metaforisk användning av gudsbegreppet kan vi kanske kalla det, vilket väl gör Bibeln till någon slags existentiell Kama Sutra. Mängder med berättelser som blir illustrerade anvisningar att förstå sitt eget liv.

Just därför behöver vi släppa fram lidelsen till Gud. Den som inte betraktar den Andra som verktyg eller medel, men som vill, vill, och återigen vill denna Andra. Som inte kan förklara och inte förstå, bara låta sig svepas med – eller regla dörren och säga nej. Det handlar aldrig om andlig våldtäkt eller ens förförelse när vi möter Gud. Det handlar om att öppna sina ögon och låta Guds skönhet och kärlek övervinna min egen blindhet, känslokyla och självförakt. Just detta sista, att inte fråga sig själv om jag är värdig, utan ta emot i djup tacksamhet, till detta krävs lidelse.

 [Kör]Ät, ni älskande, och drick!
Berusa er av kärlek!

[Hon]Jag sov, men mitt hjärta var vaket.
Hör, min vän knackar på:
”Öppna för mig, min syster, min älskade,
min duva, min fulländade!
Mitt hår är fuktigt av dagg,
mina lockar våta av nattens droppar.”

Jag har tagit av mig linnet,
skall jag ta på det igen?
Jag har tvättat mina fötter,
skall jag smutsa ner dem igen?

Min vän sticker handen genom gluggen
och får mitt inre att skälva.

Jag stiger upp för att öppna för min vän,
och mina händer dryper av myrra.
Från fingrarna rinner myrra
över dörrens regel.

Jag öppnar för min vän,
men min vän har gått.
Jag blir utom mig, han är borta,
jag söker honom men finner honom inte,
jag ropar, men han svarar inte.
Höga Visan 5:1-6

Där kan Höga Visan hjälpa oss, så som den hjälpt och gett ord för gudsälskare genom alla tider. Men som Ylva Eggehorn har påpekat, vi måste först acceptera den helt bokstavliga innebörden av Höga Visan som en hyllning till det sensuella och erotiska, innan vi kan börja förstå den andliga. Då är det en skatt som känner med oss, skrattar med oss, lider med oss och gråter med oss i vår relation med Gud. För den som vill närhet med Gud kommer erfara den, men också den distans som vi inte själva kan övervinna eller se något slut på. Där hoppet tar över och är det enda vi har att stå på. Därför ska vi inte glömma det rent bokstavliga i det andliga, för vår Guds kärlek till oss är inte platonisk, vill inte hålla oss på avstånd. Det är inte så att det erotiska mötet är för närgånget som bild för gudsmötet, nej, problemet är att det inte är tillräckligt nära. Det finns en oändlig skillnad mellan tillfredsställelse av lidelsen, och dess uppfyllelse. Denna skillnad är förtvivlan.

      Du som är i trädgården,
vännerna lyssnar efter din röst,
låt mig höra dig säga:

”Skynda, min vän,
som en gasell eller en ung hjort
till de doftande bergen.”
Höga Visan 8:13-14