Hellre rappakalja än fagert tal

Efter en tids (sporadiskt) bloggande, så börjar det bli dags att utvärdera. Den respons jag haft, låter sig mycket tacksamt kategoriseras i två läger, fifty-fifty i varje. Det positiva lägret finner någon sorts kvalitet i form och innehåll (Gud vet vad!), medan det negativa lägrets omdöme är: Rappakalja! För att vara en smula självkritisk har fokus på senare tid blivit något diffust och diverse språkekvibrilistiska övningar tagit överhanden ("Oops, I did it again!"). Inte minst för min egen skull vill jag därför återigen definiera vad som är dessa texters ärende.

Det faller sig så, att nutidsmänniskan på något märkligt sätt lyckats upprätta vattentäta skott mellan livets olika delar. Det är alls inget problem att gå till mässan och ta nattvarden, eller till aftonbönen och sjunga med i de vackra sångerna, få en fin andlig upplevelse av det, och samtidigt intellektuellt likställa tron på Jesus Kristus med tron på jultomten. Dessa två ting har inte ett synbart samband. Det finns mer sådant naturligtvis, som att tron inte rör min privatekonomi, kvällsaktiviteter och övrig icke schemalagd tid. För att citera Tommy Dorseys jazzfraser (lyssna gärna in Mahalia Jacksons version!):

"I can't sing one thing
and then live another,
be saved by day
and the devil undercover,
I've got to live
the life I sing about
in my song."

Tro nu inte att dessa nutidsmänniskor stör mig i kyrkan, där jag går omkring som en annan rättrogen farisé. Välkomna in, kära vänner, med all tro, tvivel och otro ni kan uppbåda! Vi är alla i början av vår fortsatta vandring. Och är du precis i början ska du kanske överhuvudtaget inte läsa denna blogg.

Saken är, jag är övertygad om att dessa vattentäta skott i längden inte kommer hålla. Med rätta frågar jag mig, om inte tron kan bära hela människan, vill jag inte då hellre vara en hel människa och finna en annan hobby? Det kommer en avgörelsepunkt när Gud och den troende sätter sig ner, kanske över en kopp te, och bestämmer hur förhållandet ska fortsätta. OM det ska fortsätta.

Det är inte min sak att påskynda eller fördröja det avgörandet för någon enda av mina systrar och bröder i tron. Jag har bara en känsla av att det behövs en sant “falsk ton” i allt det vackra, höga och djupsinniga som pågår i kyrkan. Som en påminnelse om den där avgörelsepunkten, och att Kristus även då är den trånga porten och den smala vägen, den som leder till livet.