Kyrkobesökares klagosång

Satan sitter vid orgeln, pumpar, svettas och flåsar, brölar ur sina falska pipor, ur takt, på pin kiv. Kyrkorummet dundrar som bombningen av Dresden, ungefär som gammalt krigslarm fast utan vänligt propellerljud.
Tyst, paus, kanske... Andra vågen nu, de bakre pipraderna tas i bruk, ännu skakande överlevande som börjat kika upp ur bänkraderna faller utmattade och resignerade ner.
Han tycks känna min kropp, han drar i tur och ordning på alla de rätta nerverna, bygger upp ett orgiastiskt illamående, som en van älskare skulle erövra en oerfaren flicka så att hennes lemmar och sinnen inte längre lydde hennes order. Men jag vinner, jag sitter lugnt och lyssnar andäktigt, börjar inte plocka ihop kläderna, knyta skosnören eller titta efter klockan.
Elddop. Efter detta kommer vardagen, inte stort bättre. Jag byter inte yttre tystnad på bekostnad av inre stillhet, horderna utanför muren bekommer mig inte. Inte deras druckna skrålande och självgoda skrålande, inte när borgherren är hemma och håller tänt och tänder i det allrahemligaste inre.