Jag är ingen “Poster Boy” för Jesus

- skrivet under en flytt från en stad till en annan

Under min gymnasietid hade jag ett alter ego. Inte smeknamn, märk väl, utan en inre följeslagare vid namn Kent. Kents kännetecken var att han gjorde bort sig å det grövsta, men på ett rätt charmigt sätt, så alla kunde skratta åt det lite godmodigt, nästan jag själv också med distans till det hela. Det blev aldrig någon varaktig skada av spektaklet. Mina kvarvarande vänner från den tiden frågar ibland var jag gjort av han, som om han saknas en smula. Han försvann, jag blev man. Vuxen och mogen och allt det där. Trodde jag i alla fall, men händelser på sista tiden får mig att tvivla.

En flytt alltså, från en stad till en annan. Det hela är mycket okomplicerat, ta dina saker från plats A till plats B, du är flyttad. Det som lyckades med min egen flytt är att jag befinner mig på rätt plats och inte alltför många möbler gick sönder i transporten. Jag skadade inte mig själv eller någon annan. Med några dagars distans finns det inte mycket som skiljer min flytt från en lyckad flytt. Om det inte vore för de dagarna däremellan, som med fullkomlig visshet bevisat min kapacitet att vara en opraktisk idiot när andan faller på. Säg hej til Kent. Jag ska inte frossa i detaljer, bara ge ett axplock av bevismaterialet: Inte många åker tjugo mil tur och retur för att hämta ett flyttsläp för att alla flyttsläp i den egna staden är slut. Inte många tror att någon magiskt ska dyka upp för att hjälpa till att bära säng och skrivbord ner och upp för trappor. Inte många behöver ta fram instruktionsboken för att öppna tanklocket, och lägger bilpärmen på taket där det naturligtvis blir kvarglömt och bortfluget. Inte många fastnar i en snöstorm och tvingas sova över i en iskall bil. Inte många lastar fel så att man bländar truckchaffisar och tvingas omdistribuera lasten halvvägs och mitt på natten. Inte många använder slut sitt mobilkort i en oändlig telefonkö för att säga till hyresvärden att man blir försenad. Inte många får punktering på Varaslätten, så att man blir ännu mer försenad. Inte många anländer en halvtimma efter att ytterporten stängs och får sova en andra natt ute i en iskall bil. Inte många betalar parkeringsavgiften och ställer sig sedan just bredvid den tomma besöksparkeringen och får en p-bot klockan sex på morgonen. Men ingenting gick ju sönder. Inget utom mitt självförtroende.

Ibland är det svårt att synas vara kristen. Ni vet, det där med jordens salt och världens ljus. Ibland vill jag bara sätta en manshög skäppa över mig så att ingen får för sig att sammankoppla Kristusnamnet med min egen högst bristfälliga person. Idag känner jag mig som dålig PR för kyrkan. Det världen vill ha är ju styrka och lycka, garantier och säkra papirer på yttre och inre välstånd. Inte en utblottad tiggare. Inte mig.

Sen tänker jag: Kan de inte acceptera mig som en riktig människa, om än ibland svag och miserabel, kan de inte se att det dåraktiga ibland är sannare än det förnuftiga, kan de inte se annat än att Gud är den rena makten; då kan de heller inte möta Gud i Jesus från Nasaret. Då finns det inte i dem att låta honom tvätta deras fötter, än mindre låta sig själva smörja in hans fötter med olja. Då är talet om korset en dårskap för dem. Det finns mycket och allehanda saker jag kan göra för sådana människor, men att visa på Guds kraft i denne Jesus är helt enkelt bortom min horisont. När mitt ljus flämtar efter liv, Herre, då ber jag, låt andra lysa desto klarare. Också in i mitt eget mörker.