I själens dunkla natt
Det är först i natten man märker det inre ljuset. Det som fladdrar, nästan slocknar, men aldrig dör. Eller talar jag vackert nu? Nej, försiktigt, jag viskar, så jag inte blåser ut det som av en olyckshändelse. Försöker jag kalla det mitt eget, försvinner det. Det är inte mitt, men det är allt jag har. Som vi sjöng i förra veckan, Jag är svag men ändå stark, arm och fattig ändå rik. I natt skulle jag sjunga starkare, gråta fler tårar, veta in i märgen att jag är fattig, utblottad, naken. Ändå rik.
Jag miste en vän igår, det har jag inte många av. Som i skilda vägar alltså, inte bil av vägen eller så. Men slut, över... Just denna kan inte ersättas, kan bara ersättas av tomhet och mörker. Mörker eller tomhet, det kan kvitta vilket. Hur? Varför? Vem bryr sig? Det är över.
En vänskap är för mig nästan som en kärleksaffär. Och jag har som ett rastlöst, trolöst hjärta. Jag sårar människor jag bryr mig om, ju mer jag älskar dem desto värre blir det, så känns det ibland. Eller så känns det nu. Och då blir jag som en porslinstallrik (med utsuddade grafiska mönster, inga rosor eller annat bjäfs), liggande sönderslagen på golvet. Någon kommer och ska laga och göra helt, jag ropar “Låt bli! Jag är trasig, ser du väl.” Och den som inte ger upp om mig, utan jämt kommer tillbaka med sina starka, trygga händer, som en snickares, en kroppsarbetares händer, är Gud.
Hosianna
(Jesus dog och livet vann)
Jag är svag men ändå stark,
arm och fattig ändå rik.
Jag var blind men nu jag ser
allt som du gjort, allt som du ger.
Ner i strömmen vill jag gå
för att liv och räddning få.
Renad i Guds nådaflod
pånyttfödd och heliggjord.
Jag har nu en säker hamn
i Guds öppna frälsarfamn.
Jublet stiger nu i mig,
Jesus du har gjort mig fri!
ref. Hosianna, hosianna
till Guds dyra offerlamm.
Hosianna, hosianna
Jesus dog och livet vann.
posted by Emil @ lördag, mars 18, 2006
1 Comments:
Tänkte att jag svarar på din fråga här på din blogg istället:
Jo en ministrant hjälper till framme vid altaret, bär fram nattvardssilvret, hjälper prästen att ställa i ordning osv, en liturgisk funktion helt enkelt och absolut en väldigt vördnadsinbjudande och ärofylld tjänst. Beroende på så kan också ministranten läsa visa partier i gudstjänstordningen, ibland ringer han i en koncekrationsklocka vid upphöjandet av nattvardsbördet/-vinet (Kristi kropp och blod!), inte särskilt vanligt i Svenska kyrkan dock, ibland är det också (som i mitt fall) ministranten som ställer iordning allt innan och efter mässan.
Liturgi är, anser jag, mycket viktigt, dock ej saligavgörande så klart, men hela den liturgiska ordningen är en hyllning till Gud. Liturgin skall ge en känsla av helighet till Herrens församlingatt och avskilja Kyrkan från världen, dvs gudstjänsten skall urskilja sig från vardagen: att markera att detta är något heligt!
Dessutom är liturgin/riten något ursprungligt, som hör till Kyrkans tradition och de ordningar som vi firar mässa på, de kläder prästen (och ministranterna) bär, den liturgiska sången, altaret, rökelsekaren, korstecknet, ringklockorna etc har en historia som går tillbaka till de första kristna - det är inget man kastar bort utan vidare.
Dessutom måste man inse vilka kyrkliga avvikelser som var de första som avskaffade liturgin, och då blir man ganska bekymrad...
Skicka en kommentar
<< Home