Mystik för små barn II

Gud säger: “Du kan!”

När barn leker, så leker de fullt ut. De säger inte: “Så länge och och så mycket ska vi leka”, de leker tills leken är slut. När vuxna leker, så finns där en budget hur mycket resan ska kosta; matchen pågår i 2 gånger 45 minuter plus tilläggstid; mobilen är påslagen om chefen vill något. Leken tillåts aldrig bli lika stor eller viktig som dem själva.

Att lära känna Gud är det största äventyret som livet erbjuder. Om det leks som ett barn leker. Annars blir det rätt trist, som livet som vanligt fast med några extra måsten och många “du-får-inte”. Det räcker för att andra ska känna igen en som kristen, men inte till att lära känna Gud. Jesus säger att vi ska ta emot himmelriket som ett barn, eller inte alls. Närmare bestämt som hans barn. Vi kan förlora oss själva i Honom, och finna tillbaks till vår egen själ. Därför är kristna sökare som letar efter sånt som gömts undan och varit borttappat länge, men i Gud också finnare av mer än vi hade innan leken började. Vi var alltid så mycket värdefullare än vad vi trodde och vad dom sa oss. Detta är livet på riktigt och att ta leken på allvar. Men det är inget spel. Gud vill vara din vän, med dig i allt du gör, säger och är. Det finns inget särskilt regelhäfte för hur leken går till. Du är ingen pjäs på en spelplan som hoppar fram det antal steg som tärningen visar. Men du kan heller inte tvinga dina regler och lekar på Gud. Gud är den Gud är, leken är att se och upptäcka, och sedan ta sig dit.

Det är inte lätt. Faktum är att det är omöjligt. Ändå har det lyckats och många än kommer gå i hamn med det, för att Gud har gjort det möjligt. Gud har visat sig, nej mer än så, han har gjort sig till en av oss, så att vi kan slå följe med den allra bästa vän vi kallar Jesus Kristus. Och att slå följe med honom är att bli som honom. Därför läser en kristen Bibeln, för att lära känna honom, och mer, för att tala som, göra som, vara som Jesus. Och därför är kristna tillsammans, för att vi i varandra lär känna igen den som är trädet för alla oss som är blad och grenar, ett träd som växer ur jorden mot himmelen. Det som bär och det som växer är av Gud. Du kan inte lyfta dig själv i håret upp mot himmelen, du kan bara hänga kvar när trädet reser sig. Verkar det inte mycket till lek?

Men det är svårt att klamra sig fast, särskilt när man vill annat också, för att inte tala om världen runtomkring. Faktum är att inte en jävel vill att du ska sitta kvar i det träd som är Jesu Kristi kyrka. Och då handlar det mer om arbete än om lek. Då handlar det om att gräva in fingrarna i barken eller låta spikar nagla fast händerna till stammen. Och strunta i trötthet, smärta och illvilja och helt enkelt inte släppa taget, oavsett vad du orkar eller inte orkar. Sådana tider kommer kanske, men så länge Gud är i det glada och det roliga, gör du klokt i att också vara där. I den leken som kallas kärlek.