Existensiell ångest vs sexuell frustration

Man funderar över livet. Oroar sig en smula, längtar mycket, drömmer stora drömmar, blir knäckt av småsaker och reser sig igen, redo att gå tolv ronder mot världen. Andra skulle kalla mig labil, jag säger öppen för livet, i poetiska ordalag en dörrmatta för livet. Välkommen in!

När akademikern i mig talar kallas det ett existensiellt tillstånd. Om det än är lika delar upprymdhet som ångest. Angst ligger inte för mig, men livet bör tas på allvar, det är det enda jag har. Döden är slutet på alla förefintliga livsmöjligheter, som det så vackert heter. Men andligen, vi har att välja att leva eller dö andligen, och jag väljer livet som är i Jesus Kristus.

Jag har en liten bekännelse, jag har mycket svårt att känna igen detta existensiella tillstånd i mina medmänniskor. Kanske finns det där, kanske inte. Kanske är det som Guds rike osynligt utåt men verkligt inåt och mellan oss. Ofta så funderar Emil den Fåfänge om han är den enda äkta människan på jorden, eller den enda falska. Båda idéerna är ju lika fåfänga och egenkära.

Samtidigt med detta växlande och vacklande har jag en misstanke. Jag ska inte säga att den gnager i mig, faktiskt är det likgiltigt om den är sann eller inte, det förändrar inget i grunden. Tänk om det bara är sexuell frustration? All min djupsinnighet, alla mina frågor och sökande och skrivande; skaffa en flicka och sorg och suckan flyr. Som Luther rådde den svårmodige, tänk på vackra kvinnor och sjung glada visor. Och Luther bör man lyssna på...

Det finns ju inga vattentäta skott mellan min andliga och min biologiska människa. Och vad skulle jag egentligen med sådana till, det förändrar ändå inget på djupet. Hela jag behöver Gud, det finns ingen bit av mig som kan undvara att vara med och förlita sig på Herren. När alla skott tar in vatten, är det dags att gå i livbåten.

Jag fick i posten häromdagen en bröllopsinbjudan, som de flesta skulle bli så blev jag överglad att få äran att bevittna två människor lova saker så höga och fina till varandra att rösten måste vackla och dallra att lova sådant till en annan människa, för att inte tala om inför Gud. Men tanken gick också till hur det nu skulle bli med ännu ett par vänner, förvandlade till harmonisk mildhet i bästa fall, definitiv sinnesslöhet i sämsta fall. Det känns som det är någonstans mittemellan det brukar landa, och i ärlighetens namn är nog min bedömning mest färgad av hur jag för tillfället har det med avundsjukan på tvåsamheten. Just idag är jag inte avundsjuk alls, bara lycklig av att kunna få vara med och dela deras lycka. Sen har ju ett litet mått sinnesslöhet aldrig skadat någon...

En driftig hustru är sin mans krona,
en dålig är som röta i hans ben.
Ordspråksboken 12:4