Om fulungar på dagis

I mina tankar är poesi viktigare än politik. Det kan synas rätt ansvarslöst, men egentligen handlar poesi om att ta ansvar för sanningen. Ett folk som håller poesi för på sin höjd en pittoresk utsmyckning av folkhemmet, är dömt till att vandra i mörkret. Det kommer ha starka händer, kapabla att uträtta arbete, men kommer förslösa sin kraft på bedrägerier och oväsentligheter. Poesin ger folket känselspröt, politiken ger folket händer och fötter. Men kunskapen kommer före handlingskraften.

Varför då denna utläggning? Jo, i senaste numret av Spira (kyrkotidning i Umeå) kan man läsa en text från min penna, en text som gått fram och tillbaks mellan mig och redaktören där. Jag kan ärligt säga att den text som föreligger i tryck är bättre än den ursprungliga text jag skickade in dit och som redan publicerats en gång på denna blogg, fast den är väsentligt kortare. Jag återger den sista versionen jag skickade in, som i stort sett motsvarar Spiras. Men det finns som sagt skillnader, jag kan inte påstå att de stjälper eller kullkastar budskapet, men jag tycker inte desto mindre de är onödiga och poetiskt felaktiga. De förändringar som gjorts är dock intressanta, för de berättar en historia om förhållandet mellan poesi och politik.

Historien handlar om fulungar på dagis. Att kalla en unge ful ska man inte göra, det håller jag med om. Varje barn är värt att älskas, och behöver inte förtjäna kärlek. Men en text som den jag skrivit måste ovillkorligen ställa sig på barnens sida, och barnen vet att det FINNS fulungar på dagis, oavsett om det är politiskt korrekt att säga det eller inte. Det finns barn som jävlas med andra barn, av orsaker som är helt osynliga för offren. En poetisk text måste ha sann sälta. På samma sätt som en evangelisk text måste ha sann sälta. Fulungen på dagis är den bästa bild (jag kom på) för den världens ondska som försonas av Jesus. Jag insåg redan när jag skrev att det var ett uttryck som skulle kännas obekvämt, men jag har inga politiska ambitioner med det jag skriver. Politiker måste akta sig för att stöta sig, och är därmed hänvisade till det urvattnade. God poesi och evangelium ska vara anstötligt. Som skillnaden mellan att skriva ”ungen” och ”fulungen”.

Mystik för små barn
Svar till min systerdotter på frågan om korset, sanningen och kärleken.

– Vad betyder korset?– Det är krysset på kartan under vilket skatten är gömd. Sök här! Det är här du finner det.
– Finner vadå för nåt?
– Gud. Och människan. Dig själv och andra. Din mamma och pappa. Din skvallriga bästis och alla hemlisar ni svurit att hålla tyst om. Till och med fulungen på dagis som alltid rycker dig i flätan när fröken inte ser. Sök här, och Jesus visar dig dem som de verkligen är.

– Vad gör sanningen?
– Inte mycket, nästan ingenting. Men om du inte kan lita på någon, om du inte ens kan lita på dig själv, vad finns det att göra då? Är du blind och tappar din blindkäpp, stå stilla, rör dig inte tills någon hjälper dig därifrån. Sanningen är att se rätt för att kunna vara rätt. Sen kan du göra det rätta.
– Göra vadå?
– Det du vill, för vem du vill. Du vet, när du gjort något fel...
– Fel?
– Något du försöker dölja och inte vill berätta. Då blir du ledsen för att du skadat någon du bryr dig om, men kanske mest för att du velat göra det du gjort, fast du egentligen inte ville. Du vill inte vara den som vill en sådan sak. Det finns goda hemlisar, som du bara vill dela med någon enda människa för att det är så värdefullt, men Gud vill ha de dåliga hemlisarna också.
– Och ge mig goda! Men vet inte Gud allt redan?
– Jo, men vet du det? En dålig hemlis är lite som början på en förkylning, man vet inte riktigt om den finns där eller inte. Först när du säger den ut högt, vet du att du har den.

– Vad är kärleken?
– Som ord, inte mycket. Frågar du mig om jag har kärlek svarar jag ”knappt”. Det går faktiskt att älska ändå, men det är väldigt svårt att leva den fullt ut. Det känns lite grann som att dansa med ett träben, jag vill snurra runt och runt, men benet bara hänger där.
– Men vem ska man älska?
– Någon som står i busskön bakom dig, som äter eller hungrar, någon som är din vän eller ovän . Men gärna nära, gärna nu. Du känner igen kärleken på att den skrattar och ler när den gör det goda. Ibland gråter den också, när det goda inte hjälper, men den skulle hellre vara glad. Om den sitter och surar och tänker: “Här gör jag gott och ingen märker det”, är det inte kärleken egentligen, utan bara plast och på låtsas.

– Jag fattar inte riktigt allt detta.
– Vem gör det? Men det hänger inte på det. Har du lekt “Falla och fånga” någon gång? En vän står bakom din rygg, när du faller fångar hon dig innan du nått golvet. Litar du på henne, behöver du inte titta över axeln hela tiden för att se om hon tar emot. Och först när du faller, vet du att hon verkligen, verkligen är där.