Prioritet

På jobbet idag bestämdes prioritet. Ett antal projekt, alla behjärtansvärda, på alla vis viktiga, skulle rangordnas i en tidsplan. Något måste komma först, något måste komma sist. Några blir glada, några besvikna. Det var inte mitt beslut och jag är glad att jag slapp ta det, prioritet är min sämsta gren, helst gör jag allt, på samma gång, eller ingenting hela tiden.

Det går ju inte an, kan man tycka. Var finns urskillningens ande i det? Svar: svårt att urskilja bland allt det andra som ska rymmas i ett liv.

Det går inte att leva utan prioriteter, tillvaron rasar samman under sin egen tyngd. Och ett första steg att komma till rätta med det är att prioritera bönen. Varpå jag kvider: men det blir ju bara ett ytterligare “måste”, tillsammans med allt det andra som bara blir gjort halvdant och halvhjärtat. Och farhågorna besannas naturligtvis, till allt det andra splittrade fogas ett kalejdoskop av förvirrade böner. Varför skulle jag be annorlunda än jag lever?

Men det finns också en annan närvarande i bönen, enhetens ande och urskillningens ande. Och bönen är verksam, kanske främst i att denna ande också tillåts bli bönens ande i mitt liv. Allt som krävs av mig är uthållighet, inte mer. Inte att försöka lyfta mig själv i håret och bli mer andlig än vad jag är, bara att ständigt och jämt kasta mig ner vid Kristi fötter, Guds tron, och resas upp av den Helige Ande, till att gå, leva och be.

Det är faktiskt inte helt omöjligt att prioritera, i veckan strök jag en programpunkt inför sommaren, en hel liten utlandssemester till och med. När det händer för mycket, när det blir en börda, säger Gud: Vad ska du med allt det där till? Lär av mig, min börda är lätt. Och man tittar på det hela och tänker, ja, varför gör jag detta egentligen, är det så himla viktigt? Och ett beslut tas, det är jag som tar det och jag har rätt att ta det, och så är det bra med det. Varför skulle jag leva annorlunda än jag ber?