Något slags försök till recept på ett gott och milt hjärta som säkert är dödfött och hopplöst från början men vi ändå aldrig får ge upp om

Jag träffade en vän för en tid sen, bara helt kort och som del i en större grupp. Ni vet, många att hälsa på, hasta runt och vara artig med alla och närgången med ingen. Så brukar det ju vara. Men inte denna gång: “Sitt här intill mig så vi hinner prata ordentligt”. Och vad det värmde, att vara “den viktigaste” för en annan människa, om också bara för en stund. Kom inte med att det skulle vara egocentriskt att resonera så, för då kan vi lika gärna anse oss för goda för Guds kärlek också. Och kan vi inte ta emot kärlek då är vi ännu längre från att ge den.

Jag tänker att när det är svårt att känna något gott i sitt hjärta för en person vi möter, då kanske vi helt enkelt bara ska rikta all vår uppmärksamhet mot den specifika människan vid just det tillfället på precis den platsen och nöja oss med det. Oroa oss mindre över våra känslor och släppa introspektionen och istället bara se och lyssna.

Jag tänker att gjorde vi det, skulle vi upptäcka sådant i våra medmänniskor som väcker kärlekens gensvar och slippa konstruerad och rationaliserad låtsaskärlek. (Herre, förlåt mig, och mina vänner, förlåt mig...)

Jag tänker att uppmärksamheten är vår tids bortglömda dygd. Att vi kanske gjorde gott i att byta ut en del av alla vackra och stora ord om kärlek vi gillar att använda i vår kyrka men finner så fruktansvärt svårt att leva upp till. Att vi också som Hagar förundras över Seendets Gud, att Gud älskar oss inte som en blind, som inte har vett att se hur illa vi beter oss, utan att Han verkligen ser oss igenom alla masker och charader, och just därför älskar oss. Att vi helt enkelt tog oss tid och besväret att ge något så litet som vår uppmärksamhet till Gud och vår medmänniska. Och är det svårt att koncentrera sig, ja, då får jag väl öva mig. Och vore det så illa att varken gud eller medmänniska är värd min kärlek, ja, då må det vara hänt, men inte utan att pröva dem...


PS. Återkommer med en text av Thomas á Kempis som kanske går stick i stäv med detta jag just skrev. En sådan där text man läser och förstår rymmer någon slags andlig insikt men ändå bara kan tänka: Nej Gud, låt det inte vara sant. För det kostar alldeles, alldeles för mycket.