Det som är värre än ensam

Det är inte gott att vara ensam, men det finns det som är värre. Man går långa tider och längtar efter mänsklig närhet, och kommer så tillfället, så slösar man bort det på fasadbyggeri och sociala spel.

Hur kan du? Hur vågar du? Slänga bort ett mänskligt möte, gå minsta motståndets väg, den raka och breda väg som kantas av fina skyltar som försäkrar: “Allt väl, allt väl”. Det är en människa på andra sidan bordet, inte något att spegla dig i. Du vet, anklagelserna kommer och du vet de stämmer. Du bytte bort ensamhet och fick bara tomhet i retur. Och det är värre, det är en ohygglig skillnad. Den ensamme saknar en annan, den tomme dessutom sig själv.

Jag kan kalla det sorg, för något har dött och gått förlorat och hjärtat skriker tills man inte klarar att lyssna längre. Varje gång vi utnyttjar andra som brickor i våra sociala konstruktioner (värsta formen av svartbygge) dör vi en smula. Någon kanske säger att sådant får man leva med, att man vänjer sig, smärtan avtar med åren. Vill du låtsas vara from, bekänn det tyst eller högt och låt det vara bra med det. Nej. Icke. Inte på det viset. Det finns ett annat sätt att leva och bättre sätt att dö.


Herre, hjälp mig att dela livet med de människor Du har givit till min närhet. Öppna mina ögon för det stora i varje människa, och också värdet i mitt eget liv. Så jag inte slösar bort, föraktar eller förkastar det Du i nåd har gett oss. I Jesu Kristi namn och kallad till hans efterföljd. Amen.