En saga om ett hus

En man ägde ett litet hus vid havet. Det var ett fint gammalt hus, ett sånt där som växer ihop med den som bor där så att det till sist blir svårt att skilja huset från människan i det. Om han någon gång skulle lämna huset vore det dömt till förfall och ruin, så tänkte alla som hälsade på mannen i det fina lilla huset vid havet.

Det fanns två rum i huset, ett finrum för söndagsmiddagen som hade en strålande utsikt över havet och fyren och vågorna där bortom. Ibland satt mannen på verandan utanför fönstret och sög på sin pipa länge, länge (för han var en sjöman i grunden) och drömde sig bort över havet till landet på andra sidan som han inte kunde se (för havet som huset låg vid var det största av dem alla). På landsidan av huset låg ett allrum där mannen arbetade, åt, sov och gjorde allt det där som pensionerade sjömän gör på sin fritid. Rummet hade inte mycket till utsikt, men det var enkelt och praktiskt. Dessutom, tänkte mannen, ska man få något gjort så går det inte an att drömma sig bort hela dagarna. Och så var det, när gäster kom förbi fann de allt som oftast mannen där hukad över ett litet flaskskepp eller en reptavla.

Nu bar det sig inte bättre än att huset blev rätt illa åtgånget i en nattlig höststorm, och när mannen gick ut på morgonen hade taket bestämt sig för att byta plats med trädgården. Mannen var ju nu ingen ungdom längre, så när han lagat taket över sitt finrum, som trots allt var det viktigaste och värdefullaste mannen hade, så gick han ner för att vila upp sig några dagar. Men redan morgonen därpå fann han källaren översvämmad ända upp till golvbjälklaget. Det var inte annat att göra än att länsa ur källaren och bryta upp golvet och byta ut våta sågspån i bjälklaget mot torra. Detta var ett stort och ansträngande projekt, så mannen beslöt sig för att vänta någon vecka med allrummet, “bara tills jag hämtat andan något”. Knappt hade den stackars mannen återinvigt sitt älskade finrum med en ståtlig söndagsmiddag, förrän han upptäckte en armé av oinbjudna myror som kalasade på rostbiffen och vinbärsgelén. Lyckligtvis hade mannen lite myrgift stående, men bara tillräckligt för halva huset, nämligen den viktigare halvan, den där mannen förr i tiden hade suttit och rökt sin pipa och drömt sig bort över havet.

Så fortsatte det år ut och år in för mannen, huset drabbades av nya olyckor och han gjorde så gott han kunde för att hålla sitt älskade finrum i skick medan han annars satt och huttrade i sitt fuktiga, mögliga allrum och försökte hålla ohyran hjälpligt ifrån sig. Det blev längre och längre mellan vännernas besök, och människor i trakten började tycka synd om mannen. Barnen berättade rysliga historier om honom på kvällen och de modigare bland dem smög sig ibland upp till de krossade fönstren och kikade in i huset med de två rummen. Mannen såg dem naturligtvis och skulle gärna förklarat varför han levde halva sitt liv i det fallfärdiga rummet, och använde den andra halvan till att reparera det fina, ombonade rummet där han så sällan hade nog med ro för sin söndagsmiddag. Fast han fann aldrig orden och kunde inte riktigt komma ihåg varför det ena rummet var så mycket viktigare än det andra, han visste bara att det en gång hade känts så men nu glömt vad som var så stort och märkvärdigt med det.

Till sist fick mannen en lunginflammation av sitt dragiga hem och när han väl kom sig iväg till doktorn var det redan försent. Han dog och huset föll snart samman och är nu helt borta. Både finrum och allrum är försvunna, men fortfarande kan man ibland sent om kvällen höra något barn berätta den hemska sagan om en halv man i ett halvt hus. Han som inte visste att hålla ihop sitt hem när olyckan gick husesyn.