Om “Om Kristi efterföljelse”

Det sätter sig i halsen, det där stycket “Jesus allena” i föregående post. Det är faktiskt så motsträvigt och knöligt att jag inte sväljer det, kanske är jag för bekväm, kanske är det för stort, kanske är det helt enkelt inte människoföda.

Om vår okände författare bedömde mig som jag gör honom, inser jag att mina tankar och ord inte skulle hålla måttet. Om det var textens nyansering och klarhet det hängde på, vore jag förlorad. Och ibland har jag nog helt enkelt fel, punkt. Alltså, vem är jag att sätta mig till doms över en bok som älskas av så många? (Dag Hammarskjöld hade just “Om Kristi efterföljelse” i sin portfölj när han hittades bredvid flygvraket i Ndola)

Jag kan bara svara, vem satte den boken till doms över mig? Om vi väljer att läsa det som andliga fromheter så är det ju inget problem. Men om det handlar om livet, läs det igen:
“Du skall inte vilja att någons hjärta uppfylls av dig, inte heller skall du uppfyllas av kärlek till någon, utan Jesus skall vara i dig och i varje god människa.” Du skall inte vilja bli älskad...

Vad säger du, människa! Tanken går till gamla tiders barnuppfostringsteoretiker som ville avvänja barnet från mammans bröst så tidigt som möjligt, så att barnet skulle bli starkt och självständigt. Så ska vi vandra runt på jorden i oberörbar upphöjdhet, mötandes andra människor genom ett religiöst filter och noggrant särskiljande på kärlekarna så att det inte, Gud förbjude!, smyger sig in fel sorts kärlek till vår nästa.

Detta köper jag inte, och jag tror det är fel. Författaren tänker sig att den exklusiva eller exkluderande kärleken är den högsta och största, och att den inklusiva eller inkluderande kärleken är andra sortering. Jag tror det är tvärtom. I Dostojevskijs “Idioten” ställs den mänskliga och den gudomliga kärleken intill varann på ett mycket djupare plan än jag förmår uttrycka här, men något ska sägas om saken. I boken konfronteras Kristusgestalten Lev Mysjkins inklusiva, allomfattande kärlek med två kvinnors, Aglaja och Natasia Filippovna, romantiska och exkluderande kärlek. Den romantiska kärleken vill ju ha honom eller henne ensam, den vill inte dela. Och precis som med Kristus så leder den krocken obönhörligt till våld och död. För de som dödade Jesus hade ju någon slags gudskärlek, men inte av den sorten som vill dela. Gud är till för oss, vi som är rena och rättläriga, inte de andra, hedningarna, de utstötta, de sjuka och misslyckade, kvinnorna och barnen. En sådan Gud som tar sådana till sig, måste dö.

Att utrota all annan kärlek, för mig inte närmre Gud. Detta tror jag inte och det gör jag inte. Jag tror på den Gud som så älskade människorna, så älskade mig och dig, att han blev en av oss och tog på sig all vår smärta och ondska, för att vi skulle få bära det med honom. Och uppstod för att lyfta det av oss.

Hur skall jag nalkas Herren och falla ner inför himlens Gud? Skall jag nalkas honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Vill Herren ha baggar i tusental och ändlösa flöden av olja? Skall jag offra min förstfödde för min synd, mitt eget barn för mina brott? Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.
Mika 6:6-8