För dig som väntar otåligt

Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: “Abba! Fader!” Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också dela hans härlighet.
Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras.
Romarbrevet 8:15-19

Jag tänker mig att adoptivbarn har det lättare än oss andra att förstå livet. Att de har kortare till den kristna tron än oss andra. Adopterade talar ofta om känslan av att vara en främling mitt i sitt eget hem. Sådant är svårt att sätta fingret på, annat än som en avsaknad av rötter i tillvaron. Kanske går du på jakt efter de där rötterna, söker med ljus och lykta efter ett annat hem, en annan familj och ett annat land. När du slutligen finner allt det där, så blir det som att återställas som person, en känsla av pusselbitar som faller på plats, men också en sorg över ett hem du inte kan stanna kvar i, en familj vars tillvaro du kan dela bara på avstånd och en nationalitet du inte helt kan tillräknas. Tomheten försvinner, men i dess ställe en börda, något som ibland känns tungt och svårt, men du aldrig under några som helst villkor vill lämna ifrån dig. Att förstå sitt främlingskap, och var man egentligen hör hemma.

Det är egentligen vad en omvändelse handlar om, att återse sina föräldrar och sitt riktiga hem. Det är inte slutet på livets problem, men det är att se början och slutet på vandringen, vad alla de där problemen kommer av och i sinom tid skall leda till. Och vad större är, jag är inte ensam på den vandringen. Det jag bär, det bär Kristus för mig. Den väg Kristus går, den går han med mig och dig.