Ett hustak, en mp3-spelare och Gud för en dag

Det är viktigt att du ser platsen. Där Sven Erikssongatan går över Viskan ansluter den Yxhammarsgatan. Gatsten i solfjädersmönster, träd, det är lönnlöv på gräset, ett stycke bort tågbron som speglar sig i vattnet, det är mycket trafik, men levande. Det är en sån gata där det sitter människor i bilarna. Andra cyklar, rastar hunden, strosar in mot stan med en vän. Mitt emot bron ett lågt hus med parkeringsterrass på taket, ingen gräddhylla, ingen lyx, men en utsikt [Nu skramlar tåget förbi och du kan se in i kupén, det ligger godis och tidningar på borden]. Där står du.

Det är viktigt du hör sången. Någon sjunger i lurarna, så enkelt men vackert, och du sjunger med. “Halleluja / För vår Gud har all makt i sin hand / Helig / Helig / Är du Herre / Allsmäktig / Värdigt är Guds lamm / Värdigt är Guds lamm...” Om och om igen, platta, sköra ord men som just här och nu rymmer allt du någonsin vill säga världen, jag försäkrar dig, hon som står utanför porten och söker efter nycklarna i handväskan eller han i den grå Nissan Micra som i detta nu blinkar och svänger höger. Det slår dig att du älskar dessa människor och sjunger, inte för dig själv som du trodde, utan just för dem.

Fast de inte hör dig över trafikbruset och det oväntade i hela situationen. Det är fem, max sju meter ner till trottoaren. Inte en själ tittar upp, de märker överhuvudtaget inte av din existens. Till slut måste du ju gå ner från taket och ut på gatans trottoarer, och vara med dem du älskar. Något sådant på ett ungefär är vad Gud gör genom Jesus Kristus. Och det är för sent att titta upp. Han står redan vid din sida.