Mosaiken

Jag kommer inte ihåg var, men någon skrev att Kristusbilden är trasig och att vi alla sitter med en skärva. Fogar vi samman dem, alla våra skärvor, kan vi se bilden.

Det är vackert sagt, vi kunde nöja oss så. Men låt oss dra det ett steg längre, säga det bibliskt, vet inte om det blir vackrare, men svettigare, mustigare, skörare, sannare och verkligare. Jag och du håller inte i en skärva, vi ÄR en skärva. På egen hand en liten glasbit, kanske färggrann och intressant att titta på ett ögonblick, men foga mig samman med mina kristna systrar och bröder och mönstret framträder, gudsbilden, nej stryk det sista, den levande Kristus framträder. Det är inte våra betraktelser som ska fogas samman, det är våra liv.

Det är här skillnaden blir så tydlig. Det finns så oerhört många som vill tala om betraktelser och Gudsbild, så få som vill leva Kristusliv och vara en sann del av Kristi kropp på jorden. I denna skillnad ligger också tyngden i den kristna enheten, kyrkornas splittring spränger Kristi kropp och gör Jesus oförståelig för folken. På det personliga planet blir Jesu liv synligt i mitt först när det fogas till kyrkan och de heligas gemenskap. Kanske först och främst blir det synligt för mig själv då, att mitt liv hänger samman med andras genom Jesus.

Det är så lätt att vilja distansera sig, det ligger så bekvämt till. Jag är en del av den del av kyrkan som passar mig. Men ska det vara allvar, ska det vara liv på allvar, då ska det vara helt och odelat och därtill hjälpe oss Kristi Jesus. Hade Martin Luther och de gamle sagt. Amen!