I Gud är allting tillräckligt

När någon skrattar i förakt och struntar i Dig, mig, resten av världen, men mest av allt sig själv och jag vågar inte säga något men måste för att kunna se mig i spegeln dan därpå och det blir sådär halvt, jag sa det men med så lite vilja att det egentligen inte räknas och ingen hör det. Har Du ändå lyssnat till det.

När mina händer trasslar till det, datorn motarbetar mig, orken inte räcker till och det hela blir för mycket och för stort och för snabbt och proffsigheten ses igenom som en tunn fernissa som lagts på mycket hastigt. Ser Du en människa under alla roller och prestationer.

När jag inte kan be med hjärtat, tron är mer av läpparnas bekännelse än livets fundament, kärleken är tillkämpad fiendemark som inte vill veta av mig. Ber Du med mig, förblir mig trogen, älskar mig, för mig, i mig, på något sätt genom mig.

När jag är långt borta. Är du ändå nära.

När du är nere och inte kan ta dig upp igen och jag vet inte vad jag ska säga och inte vilken hand jag ska räcka dig för att du ska orka dra dig upp. Är det skönt att Gud vet att jag vill säga något, säger det bättre och de gör skillnad och är dom rätta orden och räcker dig sin hand. Om du idag ville höra hans röst...