"Kalla mig gärna heteronormativ"

Säger Jan Myrdal på Svd:s Brännpunkt.

För religiöst troende är äktenskapet av Gud instiftat. Men det är en trosfråga, giltig för dem. En diskussion om detta liksom allmänt tal om kärlek skymmer att äktenskapet är den juridiska form vilken med ett enda avtal – ingående av äktenskap – enkelt reglerar frågor om egendom, faderskap och försörjningsplikt.

I ett samboförhållande är huvudregeln att vardera parten själv sköter sin ekonomi och svarar för sina skulder. Någon giftorätt till hälften av den andres tillgångar vid separation finns inte. Någon försörjningsplikt mellan parterna finns inte.

vidare...

I Sverige är barnets rätt överordnad. Till denna rätt hör inte bara rätten att känna sitt ursprung (internationellt formaliserad i FN-konvention) utan rätt till en fader.

Faderlösa barn bör inte finnas enligt svensk lagstiftning då något sådant grovt kränker barnets rätt. Ty faderskap är ingen blott symbolisk fråga; den bestämmer männens/fädernas underhållsskyldighet och barnens arvsrätt.

och slutklämmen:

Föräldrabalkens första paragraf lyder:

”Är vid barnets födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses som barnets fader.”

Barnet står då också automatiskt under bådas vårdnad. Detta är en mycket gammal princip.

Den beror inte på att man inte känt till att ett visst antal barn födda inom äktenskapet haft en annan biologisk far än sin juridiske far. Det har man alltid känt till.

Visst finns juridiska möjligheter att ifrågasätta faderskapet inom äktenskapet (vilket i den franska lagstiftningen tidigare var förbjudet).

Men trots att det nu är möjligt att säkert fastställa det biologiska faderskapet till ett barn krävs detta sällan av någon äkta man.

Detta är inte att undra över. Liksom faderskapets huvudsida är mer samhällelig än biologisk är äktenskapet som sådant samhälleligt.

Att den ökade livslängd vilken, som min mor sade, möjliggjort att kvinnan kan ta två roller i livet, bidrar till att vår nuvarande äktenskapsform delvis utvecklas mot seriell monogami upphäver inte att äktenskapet som en historiskt bestämd samlevnadsform, inte bara reglerar egendom, faderskap och försörjningsplikt utan individuellt (emotionellt) förblir den enklaste lösningen för de flesta av oss.

Att tillföra den samhälleliga äktenskapsformen nya officiellt och ceremoniellt klubbade samkönade och barnbesittande relationer blir kränkande mot förnuft och känsla. Om man vill kalla denna min åsikt hetero­normativ får man väl göra det.

Så långt Jan Myrdal, men det jag finner fascinerande i hela historien är Jans egen uppväxt. Hans föräldrar (Gunnar och Alva Myrdal) måste på något sätt sägas förkroppsliga den moderna människans ideal, just det ideal alla de människor står för som skriver arga repliker till Jans debattartikel, det är ju såna vi ska vara, liberala, progressiva, upplysta och ohämmade. Men när såna får barn, då slår barnen bakut och dissar det moderna projektets välsignelser. Det tycker jag är lite ironiskt...


PS. Jo, jag är också heteronormativ, men därav följer inte att man automatiskt är homofob...