Några monologer du inte frågat särskilt efter

Den skeptiska monologen

Scenen är:
Reklampelaren mellan hyreshuset och motorvägen. Det är skymning och septemberregn, mannen står framför fyrfärgsaffischen, följer bokstäverna med pekfingret och muttrar:

”De orden är vatten i mina lungor, de kväver mig, de förgiftar långsamt blodomloppet, hjärtat pumpar men till ingen nytta, det är låtsad luft. Andliga rakkrämsklichéer och intellektuellt välsmakande kattmatsbetraktelser, de slickar sig själv rena och pälsen glänser men i halsen har de en stor fluffig hårboll som kväver livet. Jag tål dem inte, de som talar utom sig själva, orden enkelriktade utåt, den som talar försöker verka i lådan men inte vara i lådan, som fysikerns svarta katt. Och det blir bara som ett stort jamande...

Men tala då människa! Jag lyssnar om du lyssnar. Till dig själv, när du talar måste du lyssna till dig själv, du kan inte bara tala till andra. Då ska jag när jag lyssnar tala till mig själv vad du har sagt. Annars får det vara, vad ska du med mitt par öron till, som inte använder dina egna?”



Gör mig inte bättre

Scenen är:
Ett klassrum nedsänkt i ljus och tystnad. En bullerdämpande skiva ramlar ner och väcker en av de sovande eleverna. Som säger yrvaket:

”Självförverkliga mig inte! Förbättra, förädla, upplys, utbilda, genuin-isera, omprogrammera, förmänskliga – någon annan! Dig själv till exempel, jag vill inte ha det...

Folkbildningskampanja ett annat folk, könsrollsnivellera ett annat kön, auktorisera anti-auktoriteterna hos en annan undersåte, konservera revolutionsromantiken i en annan, trotsigare tid. Men tro inte du kan skapa den nya människan i någon annan människa än dig själv.”



Raka vägar och gator

Scenen är:
Gruslandsväg. Äldre obestämbar person i diket, mera kläder än kropp. Fingrar i Marlboro-gult kupade kring en Sankt Paulia, säger med brytning från fallfärdiga hus på landet:

”Detta är ensamheten den goda. Det finns ingen annan människa som ser en. Det har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas något sådant. Om det har tagit ett liv på vägar och godsvagnar att till sist se detta, så har det också varit värt det. Utifrån den punkten, just här, skall jag lyfta foten och låta den falla ned med tyngden sin egen. Så hårt att alla vakttorn rasar och dammet rörs upp till den ogenomträngliga dimman. Sen kan vi börja tala med varandra igen.

Det är gott att utsätta sig för ensamheten. Att sova under bropelare och inte märkas av livet ovanför. Det är att bjuda in både gud och djävul på visit; de avstår sällan inbjudan men illa samsas de. Då får vi se vem som är störst och större, vem som hör hemma i själen och vem i svinhjorden och bland vildhundarna. Sen kan vi tala om gott och ont.

Vi är många i ensamheten, en syskonskara i främlingskapet, en kyrka i ett land utan gud. Jag känner dem inte, utom till namnen som slank dem ur när männen från vaktbolaget ropade natt och dag och skakade ur oss sömnen. Alla deras frågor som om vi vore profeter och heliga dårar som ska tala så att de kan strunta i oss. De som svarade visste inget och hade inget att säga och därmed lät de sig nöjas. Men i tystnaden, där ingen lyssnar, berättar vi om vår kyrkas hemlighet. På nya språk och predikstolen är trasig men brinner varmt i oljetunnan på gathörnet. Där vi står ensamma tillsammans och värmer utsträckta händer.”