Herodes i vårt hjärta
Det är den tiden på året då du hör sånger om barnet i en krubba, visa män som följer en stjärna, herdar på ängen som får lyssna till änglars lovsång. Och, kanske inte i sånger men i alla fall i adventstidens bibelläsningar, Herodes som massmördar Betlehems unga. Jag tror det finns en anledning till att julen går hem även i vår sekulära tid. Och jag tror det finns en anledning till att vi skyler över julens budskap, Ordet som blev kött och människa, med glansigt presentpapper och färgade lyktor.
Ser du ett nyfött barn, det har fortfarande blåmärken på pannan efter förlossningen, så vaknar beskyddarinstinkter till liv, det är ett utsatt liv du ser, det är beroende av din kärlek och omsorg, det är du som ska vårda det. Så kommer Kristus till dig i julen, svag, naken, han kan inte ens vädja om din hjälp. Inga erfarenheter, ingen historia, inga resurser, allt är begränsat. Men samtidigt är det liv fullt av möjligheter och förhoppningar, och människor och änglar kommer till Jesus med sin lovsång. Så också du och jag, kanske är vi inte alls särskilt gudfruktiga av oss annars, men att sjunga sånger i advent, kan någon människa som är ärlig mot sig själv inte njuta av det? De är ju bara helt oemotståndliga...
Men advent och julen är också Herodes tid, för tvåtusen år sen och nu idag. Herodes fick också höra evangeliet, en människa föds som ska bli kung för sitt folk. Och Herodes gillade inte det han fick höra, han var själv kung och trivdes utmärkt med det. Så är det också för oss, det där barnet vi ska vårda, det kommer bli större och det kommer ställa anspråk och vi får ta av oss kronan och lägga ner det inför tronen. Eller inför krubban, om vi vågar den lovsång som herdar och änglar sjöng.
Det är det valet som gör oss nervösa till jul, som driver oss till affärer som varje år slår nya försäljningsrekord, vi lägger sedlar i bössan, vi äter gott, vi unnar oss och varandra och säger att detta är kärlek. I evangeliet om Jesus födelse så är Gud så svag, så i behov av vårt beskydd, ändå så värd vår lovsång, kung, herre, gud - och Herodes i vårt hjärta säger: Det barnet måste dö...
posted by Emil @ lördag, december 01, 2007
2 Comments:
Bra skrivet, än en gång!
Min adress är http://philen.blogg.se jag har inte hunnit skriva så mycket, då jag har mycket annat att göra, men en del tankar har jag hunnit plita ned nu.
Det där med andligt förstockade kristna är nog ofta ett problem i frikyrkosfären (dit jag själv hör), men man får utmana de kristna, bråka på dem att inte vara så bekväma. Det kristna livet handlar ju om att igenom dopet, varje dag dö bort från sig själv och in i Kristus. Men dit jag hör, är det tyvärr ofta så att folk jobbar med att bygga upp sig själva. och ibland blir man less, men får ständigt sträva efter Guds nåd och glädje... Glädjen i Herren är vår styrka! (neh. 8:10)
Det ena motsätter inte det andra, oftast. Jag har gått igenom en rätt trasslig öken precis, men som jag kom ut ur, bara för några veckor sedan. Thomas är nog inte nödvändig för alla, men för många. I karismatiska sammanhang är det väldigt mycket som jag tidigare beskrev. Att vi bara vill bli uppbyggda. All literatur jag har läst som är skriven inom våra kretsar handlar om vad Kristus gett oss på korset, vad han gjort för oss. Vad VI kan ta auktoritet över. i vilken lyx VI ska leva etc. och mycket av det där är ju sant, (förrutom kanske en del vad John Avanzini skriver, som äger egna lyx-jetplan och tycker att man inte är älskad av Gud om man INTE gör det) Så jag letade efter en bok där jag istället får läsa om vad JAG MÅSTE göra för Kristus och vad jag MÅSTE ge till Gud. Till slut hittade jag Thomas bok och blev kär. :) Efterföljelsen är nog det absolut svåraste, eftersom det hela tiden handlar om att dö ifrån sig själv vilket är sjukt smärtsamt.
Svar på PS.
Jag tycker att ditt budskap är väldigt tydligt och klart och vad du skriver, visar vad du har i hjärtat. Bibeln säger "Vad hjärtat är fullt av, talar munnen" antar att man kan vränga det där lite helt legalt... "Vad hjärtat är fullt av skrivs i bloggen". Jag var dock underlig för kanske två år sedan. Jag predikade/förkunnade mycket i kyrkan, gästade andra församlingar och predikade. Folk tyckte att jag var jättebra och så vidare. Men mitt hjärta var inte rätt, jag tog åt mig äran. Till slut tuktade Gud mig och tog alla scener, plattformer och predikstolar ifrån mig, jag blev väldigt vred på andra, för att de inte ville att jag skulle komma tillbaka. Jag fick verkligen ödmjuka mig och lyda Gud. Det är han som är stor, vem som helst kan predika, men inte alla är sända av Gud. Jag säger ABSOLUT inte att du har det problemet, absolut inte, men det är kul att dela. Senast i morse på böneberget (bön vi har innan Gudstjänst) så frågade vår pastor om jag möjligtvis inte kunde be. Jag tackade nej och det var jättehärligt att inte vräka åt sig alla tillfällen.
Jag skriver för mycket... förlåt mig, men det är så trevligt :)
Hej. trevligt att du tycker om vår by Nyttorp och uppskattar våra murar och grusvägar. Det har länge varit en kamp mellan både fasta och tillfälliga bosättare att asfaltera hela gatan till sjön. Kan du bidra till kampen att motarbeta asfalt vore jag tacksam, hälsar Per Lofteskog
Skicka en kommentar
<< Home