En mänsklig observation

...för vi är ju människor!

Detta är väl ingen nyhet för alla som gått grundkursen i psykologi för dummies, men det finns något som kallas projektion. Fast det kanske inte tidigare framgått att det funkar i båda riktningarna.

Var och en av oss har ju erfarit att människor i en viss situation går oss på nerverna, de gör något eller säger något som känns förställt, ihåligt, tillgjort eller meningslöst. De stör oss helt enkelt. I nio fall av tio så handlar det där om oss själva, vi bär på något inom oss som är fel och ser det i andra och projicerar vår egen otillräcklighet, synd, kalla det vad du vill, men vi dirigerar om Guds dom i vårt inre mot någon som är sämre på att dölja sin synd, mot någon som låtit den komma upp till ytan. Att de inte skäms...

Det är mitt mänskliga råd till en människa att vara uppmärksam på det och den som stör. Handlar det egentligen om äkta omtanke om din medmänniska när du dömer ut någon egenskap hos henne, kanske till och med talar med henne om det som en bekymrad och uppriktig kristen broder? Eller är det störande att det kastar ljus på något inom dig själv som du skulle föredra att hålla i mörkret? Mitt råd handlar inte om att behålla någon slags gnagande misstanke mot allt inom en själv, eller att allting som andra gör fel är mitt eget fel. Nej, men att den där störande känslan är varningssignal, som vi medvetet bör titta på och gå till botten med. Jag vet inte vad som döljer sig bakom den, det finns inga givna svar, men jag tror det är bättre att bestämma sig för att undersöka den, än att bara låta den vara och anta att det gäller någon annan. "Det är för dig klockan klämtar"...

Två exempel från mitt eget liv:
Vi diskuterade vår församling för en tid sen, våra problem och möjligheter, och jag kände mig tvungen att påtala att det finns någon slags fromt "Bror-Duktig"-syndrom i församlingen. Att mycket vi gör verkar inriktat på att behålla en fin självbild av ett andligt högpresterande gudsfolk, eller i alla fall en tendens åt det hållet. Våra vagnshjul hade som börjat slira ner i det diket. Då kändes det som att det var sanningens tilltal, ord som var tvungna att komma in i det samtalet. Men efter ett tag började jag fundera hur mycket det egentligen var ett tilltal till mig, om det inte i själva verket var jag själv som behövde höra de där sanningens orden.
Eller den där känslan jag haft senaste veckan av att alla verkar så fulla av sig själva att de inte lyssnar. Det är bara meningslöst att försöka säga något, för så ytterst få är intresserad av något annat än sin egen röst. Men hur är det med mina egna öron, när hörde jag senast någon säga något som på djupet berörde mig? Jag menar det som en konkret fråga, när sa någon senast något som verkligen betydde något? Tid, plats, vem vad sa vad och i vilket sammanhang?

Och detta får inte mynna ut i något allmänt missmod, att jag bara är ett hopplöst fall som är förutbestämd att vara en skitstövel. I allt detta kan kärleken triumfera. När vi inser hur vi hänger samman, att jag är en "Bror Duktig" bland andra bror duktigar, att jag är en döv bland döva. Det som är ditt problem är också mitt och vårt problem, jag är en del av sammanhanget och sammanhanget en del av mig. Att min räddning hänger samman med alla andras, och att det, mystiskt och outgrundligt, har med Gud att göra, med inkarnationen, Gud som en av oss, med Jesus Kristus. Att när skulden är större än mig själv, måste också räddningen vara det. Det är nåden som har den sanna makten att befria mig och dig och oss...