Perfektionsdjävulen

"Jag vill ha frid som dig!"

Saliga är de fattiga i anden, säger Jesus. Salig som den som kan säga citatet ovan och inte lägga i en gnutta ironi eller misstro i det. Osalig den som fejkar sin frid för att vara en lyckad religiös människa...

Vad säger man till något sånt? Att friden är en vän på långt avstånd som ibland kommer på efterlängtade besök, men tyvärr inte så ofta och inte stannar så länge som man skulle vilja? Men som alltid finns någonstans i bakhuvudet som minne och möjlighet, hopp och längtan. Nej, såna där djup behöver jag betänketid för...

Jag har inte alltid frid sa jag, och så är det ju. Och insåg snabbt att jag kört ner i det andra diket för dagens svenska kristenhet. Det första diket är mycket brett, misstänkt lik huvudfåran, och där drattar man ner i av idel lathet. Det heliga är bara en möjlighet och himmelskt löfte, menar vi. Vägen är ju helt ofarbar, då är det mycket bättre att sätta i nådeskutan i vårt första dike och lugnt flyta med strömmen. Kanske kommer vi till himlen så, kanske någon helt annanstans, vad vet jag?

Det andra diket är mycket knaggligt och trångt och fullt av besvärligheter. Om det är jobbigt och svårt och tungt, då måste vi ju vara på den rätta vägen? Om vi försakar allt och avskär oss från allt och slänger av oss allt jordiskt, då måste det ju vara korset vi bär? Fast vanligen orkar vi väl bara med några få sorter av försakelser och stirrar oss blinda på dem, vi går i celibat, nyktrar till oss, blir vegetarianer, slänger ut teven och läser bara kristna böcker. Vi säger kristna känns igen på sin glädje och ler glatt för det har vi läst i Bibeln, men det gnager ändå i oss om det är tillräckligt nu.

Och jag minns någon ökenfader eller liknande som sagt, perfektion är av djävulen. Visst är det så! Om vi vågade vara öppna med varandra och säga, ibland är det tungt att vara kristen. Ibland vandrar vi i öknen. Vi misslyckas. Det är bara de som känt Guds närvaro, som till fullo känner tyngden i Hans frånvaro...

Vad är evangelium i detta? Om kristna är kallade till att förkunna ett glatt budskap, ska vi då inte hålla käften när det känns mörkt? Nej, det ska vi inte, då ska vi tala om vännen som aldrig sviker, som är och som var och som kommer. Mörkret är inte mörkt nog för Dig, världens ljus. Eller med andra vardagligare ord, mitt favoritklotter på Johannesevangeliets 3:16, "Gud ner i skiten".

Jag vill ha frid med dig, Jesus...