Cantate - Att växa i tro

Man sitter där i kyrkstolen (inga bänkar i vår kyrka..) och läser söndagens rubrik utan att tänka mer på det, något latinskt om att sjunga och ett eller flera storord och tanken driver iväg - till Dag Hammarskjölds Vägmärken och raderna med själva motiveringen (ursäkten?) till boken och skrivandet överhuvudtaget:

"Du frågar om icke dessa anteckningar till slut är ett svek mot den livsväg de själva vill utstaka?
Dessa anteckningar-? De var vägmärken resta när du nått en punkt där du behövde dem, en fast punkt som icke fick gå förlorad. Och så har de förblivit. Men ditt liv har ändrats och du räknar med med möjliga läsare. Kanske du rentav önskar dig dem! För någon kan det dock få betydelse att se en ödesväg om vilken den levande ej ville tala. Ja, men endast om dina ord har en ärlighet över fåfänga och självbespegling." 26.12.56

Och så inser man sambandet med den rubrik man i tanken seglade iväg från, Att växa i tro. För den som inte vill stå stilla på stället eller driva lite dit, lite hit, och inte egentligen komma någonstans överhuvudtaget, så behöver man vägmärken - och veta vart man vill. Att sätta ut ett vägmärke är att säga här är jag nu, i detta landskap, på denna väg som leder dit den leder. Och senare att kunna se tillbaka och förhoppningsvis utifrån detta vägmärke kontrollera att man håller kursen.
Det finns olika sorters andlig växt, en där jag växer och blir stor, kanske from och respektabel och högt aktad av både andra och mig själv. Och en där Gud växer och jag blir mindre i Hans oerhörda storhet. Det gör ont. Det svider och är obekvämt. Inte att sträva efter självutplåning, då är fokuset fortfarande jag och mitt, då befinner vi oss ännu i spegelbilden av självförhärligandet och i otacksamhet till vår Skapare, men när vi konsekvent söker Gud så erfar vi en litenhet som jag kan känna väldigt konkret när jag skriver dessa rader. Så mycket av det jag gör är ju där i den första kategorin av fromlerier, jag ställer upp på de förväntningar som finns på mig, andras och mina egna. Och äcklas över eventuella lovord ("men ve den som inte inser ditt värde"), eller av själva frågeställningen (kanske vanligare i andra andliga traditioner än min egen svenskkyrkliga): Hur är det med din växt, med din frukt, hur står det till med din själ? Det står illa till med den är det enda jag kan säga. Utan min Herre Jesus Kristus vore jag räddningslöst förlorad..

"Den smala vägen -att leva för andra för att rädda sin själ.
Den breda - att leva för andra för att rädda sin självaktning." 1941-1942