Rogate/Bönsöndagen

Veckans andliga övning är att gro bönor, det står nu tre burkar i skafferiet som kommer behöva min dagliga omsorg och omvårdnad, en skyddad plats men med fritt lufttillflöde. Jag vet faktiskt inte hur groddarna kommer se ut när de är klara, men de ska tydligen vara väldigt nyttiga - och med en nypa sol innan de äts så blir livfullt gröna också. Alltså, det pågår "cocooning" i skafferiet just nu!

Jag är lite rostig med det andliga bloggeriet, men ska försöka väva ihop bönorna med söndagens episteltext med en tankegång från veckan som var. Häng med i svängarna!

Därför vill jag falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande,  så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom,  så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.
Efesierbrevet 3:14-21

Paulus talar om en inre människa som ska växa, vi kan anta att dess levnadsvillkor inte är helt olika bönans, den behöver omsorg, tid och en smula avskildhet. Samtidigt får vi nog konstatera att den svenska kristenheten (jag med den) i den mån vi ägnar oss åt "cocooning" främst gör det åt vår yttre människa. Inte på ett egoistiskt sätt, det handlar mer om vårt än om mitt, det är familjen, kyrkan, byn, Sverige, kollektiva sammanhang. Mycket kraft och tid för att just vår lilla bubbla ska bli fin och ombonad. Paulus pekar på ett alternativ, att bli stärkt i vår inre människa så vår yttre kan leva utan bubblor i solidaritet med den mänsklighet som Gud har skapat. Därtill hjälpe oss Herren, om det må vi bedja uthålligt och innerligt. Och tillsammans, kyrkan är alltså kallad att vara en del av Guds härlighet, det är starka ord. Amen!

Cantate - Att växa i tro

Man sitter där i kyrkstolen (inga bänkar i vår kyrka..) och läser söndagens rubrik utan att tänka mer på det, något latinskt om att sjunga och ett eller flera storord och tanken driver iväg - till Dag Hammarskjölds Vägmärken och raderna med själva motiveringen (ursäkten?) till boken och skrivandet överhuvudtaget:

"Du frågar om icke dessa anteckningar till slut är ett svek mot den livsväg de själva vill utstaka?
Dessa anteckningar-? De var vägmärken resta när du nått en punkt där du behövde dem, en fast punkt som icke fick gå förlorad. Och så har de förblivit. Men ditt liv har ändrats och du räknar med med möjliga läsare. Kanske du rentav önskar dig dem! För någon kan det dock få betydelse att se en ödesväg om vilken den levande ej ville tala. Ja, men endast om dina ord har en ärlighet över fåfänga och självbespegling." 26.12.56

Och så inser man sambandet med den rubrik man i tanken seglade iväg från, Att växa i tro. För den som inte vill stå stilla på stället eller driva lite dit, lite hit, och inte egentligen komma någonstans överhuvudtaget, så behöver man vägmärken - och veta vart man vill. Att sätta ut ett vägmärke är att säga här är jag nu, i detta landskap, på denna väg som leder dit den leder. Och senare att kunna se tillbaka och förhoppningsvis utifrån detta vägmärke kontrollera att man håller kursen.
Det finns olika sorters andlig växt, en där jag växer och blir stor, kanske from och respektabel och högt aktad av både andra och mig själv. Och en där Gud växer och jag blir mindre i Hans oerhörda storhet. Det gör ont. Det svider och är obekvämt. Inte att sträva efter självutplåning, då är fokuset fortfarande jag och mitt, då befinner vi oss ännu i spegelbilden av självförhärligandet och i otacksamhet till vår Skapare, men när vi konsekvent söker Gud så erfar vi en litenhet som jag kan känna väldigt konkret när jag skriver dessa rader. Så mycket av det jag gör är ju där i den första kategorin av fromlerier, jag ställer upp på de förväntningar som finns på mig, andras och mina egna. Och äcklas över eventuella lovord ("men ve den som inte inser ditt värde"), eller av själva frågeställningen (kanske vanligare i andra andliga traditioner än min egen svenskkyrkliga): Hur är det med din växt, med din frukt, hur står det till med din själ? Det står illa till med den är det enda jag kan säga. Utan min Herre Jesus Kristus vore jag räddningslöst förlorad..

"Den smala vägen -att leva för andra för att rädda sin själ.
Den breda - att leva för andra för att rädda sin självaktning." 1941-1942

Ordets makt

Fick ett andligt råd igår. Oombett. Från någon som hade tid att bedöma situationen, vad som rör sig i en annan människa, ställa diagnos och skriva ut recept. "Gör så!" Men inte hade tid, lust eller ork att lyssna. Sånt blir jag arg på, eller det stör mig, för att återkoppla till föregående post. Vad kan ord egentligen göra i dagens liv och samhälle? Kan de befria, upprätta, försona och vara goda nyheter i människors liv? Hur talas Guds ord ut idag?

I ett liv i ömsesidig kärlek, där vi tar emot och ger ut med samma glädje. I mod att leva annorlunda, på tvärs med världen när vi istället söker Guds närhet. Och i ord som efterliknar Jesu absoluta solidaritet med varje människa.

Det andra har jag blivit rätt desillusionerad med. Också med mycket av det jag själv skriver på denna bloggen, hur stor är egentligen skillnaden mellan dessa oombedda bloggposter och det som andliga översittare av alla färger och sorter och typer så gärna vill pracka på oss? Som så lätt kommer mellan oss och den levande Gudens kärlek.

Känns skönt att avsluta denna blogg på Jungfru Maria bebådelsedag. Hon som verkar så mjuk, vacker och ren, fick ju erfara ett liv som verkligen var hårt, fult och skitigt, fyllt av sorg och besvärligheter, men ändå genom allt detta så nära Jesus. Hon som fick den yttersta välsignelsen att kunna älska vår frälsare med en moders kärlek kan berätta för oss om glädjen att säga ja till Gud - och sen vara stilla. Let it be!

Tack till Gud för glädjen att skriva det jag skrivit här. När jag läser tillbaka i bloggen känner jag faktiskt någon slags underlig stolthet att orden har fått gå genom mig. Det finns en skönhet i dem som jag misstänker har med Gud att göra, som är större än mig som sitter här och hamrar på ett dammigt tangentbord. Vad vet jag om Gud? Inte mer än att det lönar sig att söka efter Honom.

Gud välsigne er, läsare av denna blogg, och må Jesus bevara oss alla, att kärlek och enhet får vara friden i vår kyrka och i våra egna liv. Amen.

En mänsklig observation

...för vi är ju människor!

Detta är väl ingen nyhet för alla som gått grundkursen i psykologi för dummies, men det finns något som kallas projektion. Fast det kanske inte tidigare framgått att det funkar i båda riktningarna.

Var och en av oss har ju erfarit att människor i en viss situation går oss på nerverna, de gör något eller säger något som känns förställt, ihåligt, tillgjort eller meningslöst. De stör oss helt enkelt. I nio fall av tio så handlar det där om oss själva, vi bär på något inom oss som är fel och ser det i andra och projicerar vår egen otillräcklighet, synd, kalla det vad du vill, men vi dirigerar om Guds dom i vårt inre mot någon som är sämre på att dölja sin synd, mot någon som låtit den komma upp till ytan. Att de inte skäms...

Det är mitt mänskliga råd till en människa att vara uppmärksam på det och den som stör. Handlar det egentligen om äkta omtanke om din medmänniska när du dömer ut någon egenskap hos henne, kanske till och med talar med henne om det som en bekymrad och uppriktig kristen broder? Eller är det störande att det kastar ljus på något inom dig själv som du skulle föredra att hålla i mörkret? Mitt råd handlar inte om att behålla någon slags gnagande misstanke mot allt inom en själv, eller att allting som andra gör fel är mitt eget fel. Nej, men att den där störande känslan är varningssignal, som vi medvetet bör titta på och gå till botten med. Jag vet inte vad som döljer sig bakom den, det finns inga givna svar, men jag tror det är bättre att bestämma sig för att undersöka den, än att bara låta den vara och anta att det gäller någon annan. "Det är för dig klockan klämtar"...

Två exempel från mitt eget liv:
Vi diskuterade vår församling för en tid sen, våra problem och möjligheter, och jag kände mig tvungen att påtala att det finns någon slags fromt "Bror-Duktig"-syndrom i församlingen. Att mycket vi gör verkar inriktat på att behålla en fin självbild av ett andligt högpresterande gudsfolk, eller i alla fall en tendens åt det hållet. Våra vagnshjul hade som börjat slira ner i det diket. Då kändes det som att det var sanningens tilltal, ord som var tvungna att komma in i det samtalet. Men efter ett tag började jag fundera hur mycket det egentligen var ett tilltal till mig, om det inte i själva verket var jag själv som behövde höra de där sanningens orden.
Eller den där känslan jag haft senaste veckan av att alla verkar så fulla av sig själva att de inte lyssnar. Det är bara meningslöst att försöka säga något, för så ytterst få är intresserad av något annat än sin egen röst. Men hur är det med mina egna öron, när hörde jag senast någon säga något som på djupet berörde mig? Jag menar det som en konkret fråga, när sa någon senast något som verkligen betydde något? Tid, plats, vem vad sa vad och i vilket sammanhang?

Och detta får inte mynna ut i något allmänt missmod, att jag bara är ett hopplöst fall som är förutbestämd att vara en skitstövel. I allt detta kan kärleken triumfera. När vi inser hur vi hänger samman, att jag är en "Bror Duktig" bland andra bror duktigar, att jag är en döv bland döva. Det som är ditt problem är också mitt och vårt problem, jag är en del av sammanhanget och sammanhanget en del av mig. Att min räddning hänger samman med alla andras, och att det, mystiskt och outgrundligt, har med Gud att göra, med inkarnationen, Gud som en av oss, med Jesus Kristus. Att när skulden är större än mig själv, måste också räddningen vara det. Det är nåden som har den sanna makten att befria mig och dig och oss...

Vänd om innan du går in i väggen!

När behövs omvändelse? När du är fast i lögnens rike. Läste en så bra definition på detta av en konstnär i forna Sovjet, Ilja Kabakov:

"Jag ser denna fundamentala konflikt, mellan ord renons på innebörd och innebörd som inte kläs i ord - i allting som omger mig, och framförallt i mig själv."

Detta liknar något jag hört från en vän som också växte upp i kommunismens förlovade land: Det värsta förtrycket var förtrycket av sanningen, inte därför att regimen ljuger (vilket den ju gör), men att den vill göra alla till lögnare. Och lyckades så väl med det...

Lögnens rike är oftast inte så påtagligt som i de gamla kommuniststaterna, men just därför kanske än mer bedrägligt. Känner du igen dig i Kabakovs ord? Det kan handla om din familj, ditt kompisgäng, arbetsplatsen, det kan till och med vara din församling, men det handlar alltid ytterst sett om dig själv, då är det läge för omvändelse. Innan det är försent. Innan väggen.

Sanningen är möjlig, den finns här. Sök den.

Hur välkommet är ett under?

Jo, vi ber ju om under när det kniper. Men hur bemöter vi dem när den direkta nyttan av dem tillfaller våra bröder och systrar, när vi får höra om det i efterhand?

Med skepticism. Med allt naturvetenskapligt vi lärt oss i skolan i gott minne. Med misstankar om godtrogenhet, försök att föra oss bakom ljuset för att plocka andliga poäng. Men framförallt med den där rädslan att göra bort oss och verka naiva och lättlurade att tro på något så oerhört.

Så hur välkommet är det egentligen med under i vår svenskkyrkliga andliga miljö? Jag måste erkänna att jag alltför ofta reagerar med misstro, alltför sällan med barnets förtjusning över det fantastiska. Kan inte någon därute i Internetskymningen dela med sig av något alldeles underbart som Gud har gjort i ditt liv eller i din närhet, något som du själv kan intyga och som förhärligar den levande allsmäktige Guden? Jag sitter här förkyld, trött och dant, och behöver höra fladdret av änglavingar...


PS. Inget av det jag skriver här fråntar oss från det absoluta ansvaret för våra ord, att vi med gott samvete kan stå för våra ord. Vi kristna får aldrig sänka oss till trösterikt sagoberättande.

Att lita på bönen

Det är det där att Jesus säger: Tror du? Som kan göra det svårt att be om allt. Det är det där att Bibeln säger det jag ber om i Hans namn, det ska jag få. Så kan det ju inte vara i vår upplysta tid, det måste nyanseras och förklaras och tolkas och mildras. Och så måste vårt tal vara, ödmjukt, i tro på Herren men medvetna om att vi oftast är större i orden än på jorden. Men när Jesus talar, då är det auktoritet i orden, han talar med kraft och myndighet. Och så måste det vara när Guds ord blir sagt till en mänsklighet som tvivlar och vacklar, till mig, som har svårt att be när det verkligen är på kniven, till alla som tror mer på Jesus än sin egen tro. Då säger Jesus att det du ber om, det ska du också få. Tro på det.