Några monologer du inte frågat särskilt efter

Den skeptiska monologen

Scenen är:
Reklampelaren mellan hyreshuset och motorvägen. Det är skymning och septemberregn, mannen står framför fyrfärgsaffischen, följer bokstäverna med pekfingret och muttrar:

”De orden är vatten i mina lungor, de kväver mig, de förgiftar långsamt blodomloppet, hjärtat pumpar men till ingen nytta, det är låtsad luft. Andliga rakkrämsklichéer och intellektuellt välsmakande kattmatsbetraktelser, de slickar sig själv rena och pälsen glänser men i halsen har de en stor fluffig hårboll som kväver livet. Jag tål dem inte, de som talar utom sig själva, orden enkelriktade utåt, den som talar försöker verka i lådan men inte vara i lådan, som fysikerns svarta katt. Och det blir bara som ett stort jamande...

Men tala då människa! Jag lyssnar om du lyssnar. Till dig själv, när du talar måste du lyssna till dig själv, du kan inte bara tala till andra. Då ska jag när jag lyssnar tala till mig själv vad du har sagt. Annars får det vara, vad ska du med mitt par öron till, som inte använder dina egna?”



Gör mig inte bättre

Scenen är:
Ett klassrum nedsänkt i ljus och tystnad. En bullerdämpande skiva ramlar ner och väcker en av de sovande eleverna. Som säger yrvaket:

”Självförverkliga mig inte! Förbättra, förädla, upplys, utbilda, genuin-isera, omprogrammera, förmänskliga – någon annan! Dig själv till exempel, jag vill inte ha det...

Folkbildningskampanja ett annat folk, könsrollsnivellera ett annat kön, auktorisera anti-auktoriteterna hos en annan undersåte, konservera revolutionsromantiken i en annan, trotsigare tid. Men tro inte du kan skapa den nya människan i någon annan människa än dig själv.”



Raka vägar och gator

Scenen är:
Gruslandsväg. Äldre obestämbar person i diket, mera kläder än kropp. Fingrar i Marlboro-gult kupade kring en Sankt Paulia, säger med brytning från fallfärdiga hus på landet:

”Detta är ensamheten den goda. Det finns ingen annan människa som ser en. Det har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas något sådant. Om det har tagit ett liv på vägar och godsvagnar att till sist se detta, så har det också varit värt det. Utifrån den punkten, just här, skall jag lyfta foten och låta den falla ned med tyngden sin egen. Så hårt att alla vakttorn rasar och dammet rörs upp till den ogenomträngliga dimman. Sen kan vi börja tala med varandra igen.

Det är gott att utsätta sig för ensamheten. Att sova under bropelare och inte märkas av livet ovanför. Det är att bjuda in både gud och djävul på visit; de avstår sällan inbjudan men illa samsas de. Då får vi se vem som är störst och större, vem som hör hemma i själen och vem i svinhjorden och bland vildhundarna. Sen kan vi tala om gott och ont.

Vi är många i ensamheten, en syskonskara i främlingskapet, en kyrka i ett land utan gud. Jag känner dem inte, utom till namnen som slank dem ur när männen från vaktbolaget ropade natt och dag och skakade ur oss sömnen. Alla deras frågor som om vi vore profeter och heliga dårar som ska tala så att de kan strunta i oss. De som svarade visste inget och hade inget att säga och därmed lät de sig nöjas. Men i tystnaden, där ingen lyssnar, berättar vi om vår kyrkas hemlighet. På nya språk och predikstolen är trasig men brinner varmt i oljetunnan på gathörnet. Där vi står ensamma tillsammans och värmer utsträckta händer.”

"Kalla mig gärna heteronormativ"

Säger Jan Myrdal på Svd:s Brännpunkt.

För religiöst troende är äktenskapet av Gud instiftat. Men det är en trosfråga, giltig för dem. En diskussion om detta liksom allmänt tal om kärlek skymmer att äktenskapet är den juridiska form vilken med ett enda avtal – ingående av äktenskap – enkelt reglerar frågor om egendom, faderskap och försörjningsplikt.

I ett samboförhållande är huvudregeln att vardera parten själv sköter sin ekonomi och svarar för sina skulder. Någon giftorätt till hälften av den andres tillgångar vid separation finns inte. Någon försörjningsplikt mellan parterna finns inte.

vidare...

I Sverige är barnets rätt överordnad. Till denna rätt hör inte bara rätten att känna sitt ursprung (internationellt formaliserad i FN-konvention) utan rätt till en fader.

Faderlösa barn bör inte finnas enligt svensk lagstiftning då något sådant grovt kränker barnets rätt. Ty faderskap är ingen blott symbolisk fråga; den bestämmer männens/fädernas underhållsskyldighet och barnens arvsrätt.

och slutklämmen:

Föräldrabalkens första paragraf lyder:

”Är vid barnets födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses som barnets fader.”

Barnet står då också automatiskt under bådas vårdnad. Detta är en mycket gammal princip.

Den beror inte på att man inte känt till att ett visst antal barn födda inom äktenskapet haft en annan biologisk far än sin juridiske far. Det har man alltid känt till.

Visst finns juridiska möjligheter att ifrågasätta faderskapet inom äktenskapet (vilket i den franska lagstiftningen tidigare var förbjudet).

Men trots att det nu är möjligt att säkert fastställa det biologiska faderskapet till ett barn krävs detta sällan av någon äkta man.

Detta är inte att undra över. Liksom faderskapets huvudsida är mer samhällelig än biologisk är äktenskapet som sådant samhälleligt.

Att den ökade livslängd vilken, som min mor sade, möjliggjort att kvinnan kan ta två roller i livet, bidrar till att vår nuvarande äktenskapsform delvis utvecklas mot seriell monogami upphäver inte att äktenskapet som en historiskt bestämd samlevnadsform, inte bara reglerar egendom, faderskap och försörjningsplikt utan individuellt (emotionellt) förblir den enklaste lösningen för de flesta av oss.

Att tillföra den samhälleliga äktenskapsformen nya officiellt och ceremoniellt klubbade samkönade och barnbesittande relationer blir kränkande mot förnuft och känsla. Om man vill kalla denna min åsikt hetero­normativ får man väl göra det.

Så långt Jan Myrdal, men det jag finner fascinerande i hela historien är Jans egen uppväxt. Hans föräldrar (Gunnar och Alva Myrdal) måste på något sätt sägas förkroppsliga den moderna människans ideal, just det ideal alla de människor står för som skriver arga repliker till Jans debattartikel, det är ju såna vi ska vara, liberala, progressiva, upplysta och ohämmade. Men när såna får barn, då slår barnen bakut och dissar det moderna projektets välsignelser. Det tycker jag är lite ironiskt...


PS. Jo, jag är också heteronormativ, men därav följer inte att man automatiskt är homofob...

Svårt att vara hård, ful och skitig

...när solen lyser genom höstlöven på väg till kapellet för att sjunga lovsång tillsammans med kören. Efteråt skördeauktion med vackra, goda, nyttiga och lite hälsosamt onyttiga skördealster. Det var härligt!

Samtidigt är det fortfarande så att allt inte är OK, sjysst och hyggligt. I mitt liv, i kyrkan, i samhället, ja, mest varstans man tittar. Det går inte bara att slå sig till ro med att det blir så pass och inte mer. Så jag tror jag kommer fortsätta skriva här på bloggen ytterligare en tid, i alla fall tills bloggposten kommer som kan avsluta den på ett vettigt sätt. Svårt att hitta tiden att hålla ett jämnt flöde, men alla eventuella läsare har väl märkt vid det här laget att produktionen här är sporadisk. Allt är inte färskt, men det härsknar långsamt...

Mosaiken

Jag kommer inte ihåg var, men någon skrev att Kristusbilden är trasig och att vi alla sitter med en skärva. Fogar vi samman dem, alla våra skärvor, kan vi se bilden.

Det är vackert sagt, vi kunde nöja oss så. Men låt oss dra det ett steg längre, säga det bibliskt, vet inte om det blir vackrare, men svettigare, mustigare, skörare, sannare och verkligare. Jag och du håller inte i en skärva, vi ÄR en skärva. På egen hand en liten glasbit, kanske färggrann och intressant att titta på ett ögonblick, men foga mig samman med mina kristna systrar och bröder och mönstret framträder, gudsbilden, nej stryk det sista, den levande Kristus framträder. Det är inte våra betraktelser som ska fogas samman, det är våra liv.

Det är här skillnaden blir så tydlig. Det finns så oerhört många som vill tala om betraktelser och Gudsbild, så få som vill leva Kristusliv och vara en sann del av Kristi kropp på jorden. I denna skillnad ligger också tyngden i den kristna enheten, kyrkornas splittring spränger Kristi kropp och gör Jesus oförståelig för folken. På det personliga planet blir Jesu liv synligt i mitt först när det fogas till kyrkan och de heligas gemenskap. Kanske först och främst blir det synligt för mig själv då, att mitt liv hänger samman med andras genom Jesus.

Det är så lätt att vilja distansera sig, det ligger så bekvämt till. Jag är en del av den del av kyrkan som passar mig. Men ska det vara allvar, ska det vara liv på allvar, då ska det vara helt och odelat och därtill hjälpe oss Kristi Jesus. Hade Martin Luther och de gamle sagt. Amen!