Rogate/Bönsöndagen

Veckans andliga övning är att gro bönor, det står nu tre burkar i skafferiet som kommer behöva min dagliga omsorg och omvårdnad, en skyddad plats men med fritt lufttillflöde. Jag vet faktiskt inte hur groddarna kommer se ut när de är klara, men de ska tydligen vara väldigt nyttiga - och med en nypa sol innan de äts så blir livfullt gröna också. Alltså, det pågår "cocooning" i skafferiet just nu!

Jag är lite rostig med det andliga bloggeriet, men ska försöka väva ihop bönorna med söndagens episteltext med en tankegång från veckan som var. Häng med i svängarna!

Därför vill jag falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande,  så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom,  så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.
Efesierbrevet 3:14-21

Paulus talar om en inre människa som ska växa, vi kan anta att dess levnadsvillkor inte är helt olika bönans, den behöver omsorg, tid och en smula avskildhet. Samtidigt får vi nog konstatera att den svenska kristenheten (jag med den) i den mån vi ägnar oss åt "cocooning" främst gör det åt vår yttre människa. Inte på ett egoistiskt sätt, det handlar mer om vårt än om mitt, det är familjen, kyrkan, byn, Sverige, kollektiva sammanhang. Mycket kraft och tid för att just vår lilla bubbla ska bli fin och ombonad. Paulus pekar på ett alternativ, att bli stärkt i vår inre människa så vår yttre kan leva utan bubblor i solidaritet med den mänsklighet som Gud har skapat. Därtill hjälpe oss Herren, om det må vi bedja uthålligt och innerligt. Och tillsammans, kyrkan är alltså kallad att vara en del av Guds härlighet, det är starka ord. Amen!

Cantate - Att växa i tro

Man sitter där i kyrkstolen (inga bänkar i vår kyrka..) och läser söndagens rubrik utan att tänka mer på det, något latinskt om att sjunga och ett eller flera storord och tanken driver iväg - till Dag Hammarskjölds Vägmärken och raderna med själva motiveringen (ursäkten?) till boken och skrivandet överhuvudtaget:

"Du frågar om icke dessa anteckningar till slut är ett svek mot den livsväg de själva vill utstaka?
Dessa anteckningar-? De var vägmärken resta när du nått en punkt där du behövde dem, en fast punkt som icke fick gå förlorad. Och så har de förblivit. Men ditt liv har ändrats och du räknar med med möjliga läsare. Kanske du rentav önskar dig dem! För någon kan det dock få betydelse att se en ödesväg om vilken den levande ej ville tala. Ja, men endast om dina ord har en ärlighet över fåfänga och självbespegling." 26.12.56

Och så inser man sambandet med den rubrik man i tanken seglade iväg från, Att växa i tro. För den som inte vill stå stilla på stället eller driva lite dit, lite hit, och inte egentligen komma någonstans överhuvudtaget, så behöver man vägmärken - och veta vart man vill. Att sätta ut ett vägmärke är att säga här är jag nu, i detta landskap, på denna väg som leder dit den leder. Och senare att kunna se tillbaka och förhoppningsvis utifrån detta vägmärke kontrollera att man håller kursen.
Det finns olika sorters andlig växt, en där jag växer och blir stor, kanske from och respektabel och högt aktad av både andra och mig själv. Och en där Gud växer och jag blir mindre i Hans oerhörda storhet. Det gör ont. Det svider och är obekvämt. Inte att sträva efter självutplåning, då är fokuset fortfarande jag och mitt, då befinner vi oss ännu i spegelbilden av självförhärligandet och i otacksamhet till vår Skapare, men när vi konsekvent söker Gud så erfar vi en litenhet som jag kan känna väldigt konkret när jag skriver dessa rader. Så mycket av det jag gör är ju där i den första kategorin av fromlerier, jag ställer upp på de förväntningar som finns på mig, andras och mina egna. Och äcklas över eventuella lovord ("men ve den som inte inser ditt värde"), eller av själva frågeställningen (kanske vanligare i andra andliga traditioner än min egen svenskkyrkliga): Hur är det med din växt, med din frukt, hur står det till med din själ? Det står illa till med den är det enda jag kan säga. Utan min Herre Jesus Kristus vore jag räddningslöst förlorad..

"Den smala vägen -att leva för andra för att rädda sin själ.
Den breda - att leva för andra för att rädda sin självaktning." 1941-1942