Ur Julrimsfabriken

Värdet av andliga slogans är säkert begränsat, men det kan gälla för långa teologiska avhandlingar också. Ibland är det befriande att skita i nyanserna, villkoren, förbehållen, sidoanteckningarna och bara haspla ur sig något. Må Gud ge frukten och skörden. Då låter det så här:

Gud leder.
Jag lyder.
Kristus lever.

Nuff´ said!

Sven Lidman: ur Resan till domen

“Det är ingen konst, mina vänner, att gå omkring och vara intellektuellt överlägsen och genomskådande, när vattnet går en till fotknölarna. Men när livet kommer med sin våldsamma kraft, sin fullhet och sin fulhet, sin sorg och sin sällhet, då är det någonting helt annat. Vi får uppleva och har att syssla med något, som för människoförstånd är omöjligt att förklara och för människovilja är omöjligt att behärska.”

Den enkla lydnaden

Bonhoeffer är svår att läsa. Varannan mening studsar jag till och tänker: Det där är nog menat för sådana som är “mer” kristna än mig, sådana som gått längre i tron än mig, som är heligare, mer rättfärdiga, sannare och kärleksfullare. Det där klarar jag inte av ännu.

Eller så ryggar jag tillbaka för den enkla lydnaden. Vasa, enkelt att lyda? Det är ju jättejobbigt att släppa taget om sin egen vilja, egna ambitioner, andras ambitioner med mig, självbild, imagehänsyn och allt det andra. Det blöder, skaver och fullkomligt krossar mig, att lyda. Men Bonhoeffer har rätt. Det finns inget enklare än att lyda, när jag väl lyder. Det är när jag är trotsig, lydnaden blir omänskligt tung att bära. Jesus är på höjden av sin barmhärtighet när han bjuder in oss under korset. Där är tryggt att vara, där vandrar vi med honom, där är hans styrka vår. Där smälter hans och min vilja samman, där tänker vi Kristi tankar och mina tankar, i den enkla lydnaden.