Inget ont som inte har något gott med sig...

Ok, alla vet väl att kyrkan i Sverige är ungefär den mest marginaliserade företeelse man kan tänka sig. Vi är ju fortfarande hyfsat många och så, men ändå verkar det mest som om vi ber om ursäkt för vår existens. Vi är på reträtt, antingen in i en privat "andlighetssfär" eller till någon slags sektmentalitet, á la Knutby light...

Överdriver jag? Jag är inte så säker. Om det nu stämmer, varför är det så? Om vi nu har den allsmäktige levande Guden i ryggen, borde inte vi kunna stå upp emot allt som DN:s kultursidor och den offentliga sekularismens institutioner (ingen nämnd, ingen glömd..) kan slänga mot oss? Jag menar, Romarriket blev kristnat trots att de brände kristna till höger och vänster, det spelade liksom ingen roll vad de gjorde, evangeliet övervann den statssponsrade hednakulten totalt. Och här är vi och gnäller när skolorna väljer att inte göra sina skolavslutningar i kyrkan längre. Det är ju ett rätt fattigt martyrium får man säga.

Kan det vara så att Gud faktiskt har en plan med allt detta? Att vår allmänna orkeslöshet kommer åstadkomma något som bygger Guds rike i detta landet? Jag hoppas det ibland. Tänk om alla kyrkor här blir så svaga att de inte längre kan klara sig - på egen hand. Tänk om de kristna blir så få - att de verkligen måste "församla" sig. Tänk om pengarna tar slut - och vi får leva av Guds nåd.

Jag menar detta på ett högst konkret plan, budget-, verksamhets- och andemässigt. Hur många städer i Sverige kommer på några decenniers sikt kunna ha livaktiga församlingar av alla de olika samfunden? En skvätt av Svenska Kyrkan, en droppe Pingst, några rännilar av katoliker och ortodoxa och de andra invandrarkyrkorna, Frälsningsarmén, trosrörelsen med Livets ord och de andra. Är det hållbart? Eller ens önskvärt? Kan det inte vara tid att vara kyrka på ett annat sätt nu, på det sätt Gud menade. Ett folk av bröder och systrar som älskar varann och inte spiller tid och energi på klubbar för inbördes beundran som strider sinsemellan. Som samlas i gemenskap för tiden är kort - och svår.

Någon sa nyligen till mig, tänk om vi kristna verkligen förstod hur nära och tillsammans vi är i Guds heliga måltid. Att vi till och med skulle kunna bli lyckliga av det. Glada för att vi får finnas till som Guds folk i Sverige år 2007, hoppfullt omoderna, otidsenliga, obekväma, men lyckliga.