Att lita på bönen

Det är det där att Jesus säger: Tror du? Som kan göra det svårt att be om allt. Det är det där att Bibeln säger det jag ber om i Hans namn, det ska jag få. Så kan det ju inte vara i vår upplysta tid, det måste nyanseras och förklaras och tolkas och mildras. Och så måste vårt tal vara, ödmjukt, i tro på Herren men medvetna om att vi oftast är större i orden än på jorden. Men när Jesus talar, då är det auktoritet i orden, han talar med kraft och myndighet. Och så måste det vara när Guds ord blir sagt till en mänsklighet som tvivlar och vacklar, till mig, som har svårt att be när det verkligen är på kniven, till alla som tror mer på Jesus än sin egen tro. Då säger Jesus att det du ber om, det ska du också få. Tro på det.

Perfektionsdjävulen

"Jag vill ha frid som dig!"

Saliga är de fattiga i anden, säger Jesus. Salig som den som kan säga citatet ovan och inte lägga i en gnutta ironi eller misstro i det. Osalig den som fejkar sin frid för att vara en lyckad religiös människa...

Vad säger man till något sånt? Att friden är en vän på långt avstånd som ibland kommer på efterlängtade besök, men tyvärr inte så ofta och inte stannar så länge som man skulle vilja? Men som alltid finns någonstans i bakhuvudet som minne och möjlighet, hopp och längtan. Nej, såna där djup behöver jag betänketid för...

Jag har inte alltid frid sa jag, och så är det ju. Och insåg snabbt att jag kört ner i det andra diket för dagens svenska kristenhet. Det första diket är mycket brett, misstänkt lik huvudfåran, och där drattar man ner i av idel lathet. Det heliga är bara en möjlighet och himmelskt löfte, menar vi. Vägen är ju helt ofarbar, då är det mycket bättre att sätta i nådeskutan i vårt första dike och lugnt flyta med strömmen. Kanske kommer vi till himlen så, kanske någon helt annanstans, vad vet jag?

Det andra diket är mycket knaggligt och trångt och fullt av besvärligheter. Om det är jobbigt och svårt och tungt, då måste vi ju vara på den rätta vägen? Om vi försakar allt och avskär oss från allt och slänger av oss allt jordiskt, då måste det ju vara korset vi bär? Fast vanligen orkar vi väl bara med några få sorter av försakelser och stirrar oss blinda på dem, vi går i celibat, nyktrar till oss, blir vegetarianer, slänger ut teven och läser bara kristna böcker. Vi säger kristna känns igen på sin glädje och ler glatt för det har vi läst i Bibeln, men det gnager ändå i oss om det är tillräckligt nu.

Och jag minns någon ökenfader eller liknande som sagt, perfektion är av djävulen. Visst är det så! Om vi vågade vara öppna med varandra och säga, ibland är det tungt att vara kristen. Ibland vandrar vi i öknen. Vi misslyckas. Det är bara de som känt Guds närvaro, som till fullo känner tyngden i Hans frånvaro...

Vad är evangelium i detta? Om kristna är kallade till att förkunna ett glatt budskap, ska vi då inte hålla käften när det känns mörkt? Nej, det ska vi inte, då ska vi tala om vännen som aldrig sviker, som är och som var och som kommer. Mörkret är inte mörkt nog för Dig, världens ljus. Eller med andra vardagligare ord, mitt favoritklotter på Johannesevangeliets 3:16, "Gud ner i skiten".

Jag vill ha frid med dig, Jesus...

Herodes i vårt hjärta

Det är den tiden på året då du hör sånger om barnet i en krubba, visa män som följer en stjärna, herdar på ängen som får lyssna till änglars lovsång. Och, kanske inte i sånger men i alla fall i adventstidens bibelläsningar, Herodes som massmördar Betlehems unga. Jag tror det finns en anledning till att julen går hem även i vår sekulära tid. Och jag tror det finns en anledning till att vi skyler över julens budskap, Ordet som blev kött och människa, med glansigt presentpapper och färgade lyktor.

Ser du ett nyfött barn, det har fortfarande blåmärken på pannan efter förlossningen, så vaknar beskyddarinstinkter till liv, det är ett utsatt liv du ser, det är beroende av din kärlek och omsorg, det är du som ska vårda det. Så kommer Kristus till dig i julen, svag, naken, han kan inte ens vädja om din hjälp. Inga erfarenheter, ingen historia, inga resurser, allt är begränsat. Men samtidigt är det liv fullt av möjligheter och förhoppningar, och människor och änglar kommer till Jesus med sin lovsång. Så också du och jag, kanske är vi inte alls särskilt gudfruktiga av oss annars, men att sjunga sånger i advent, kan någon människa som är ärlig mot sig själv inte njuta av det? De är ju bara helt oemotståndliga...

Men advent och julen är också Herodes tid, för tvåtusen år sen och nu idag. Herodes fick också höra evangeliet, en människa föds som ska bli kung för sitt folk. Och Herodes gillade inte det han fick höra, han var själv kung och trivdes utmärkt med det. Så är det också för oss, det där barnet vi ska vårda, det kommer bli större och det kommer ställa anspråk och vi får ta av oss kronan och lägga ner det inför tronen. Eller inför krubban, om vi vågar den lovsång som herdar och änglar sjöng.

Det är det valet som gör oss nervösa till jul, som driver oss till affärer som varje år slår nya försäljningsrekord, vi lägger sedlar i bössan, vi äter gott, vi unnar oss och varandra och säger att detta är kärlek. I evangeliet om Jesus födelse så är Gud så svag, så i behov av vårt beskydd, ändå så värd vår lovsång, kung, herre, gud - och Herodes i vårt hjärta säger: Det barnet måste dö...